Sur på Kyrkans Tidning

Inte jag!
Kommunikationschefen Sjöberg har surnat till på Kyrkans Tidning. Eftersom han är anställd för att vara husbondens röst, blir hans sura uppstötningar av mer allmänt intresse. Och den som just varit sjuklig och åkt ambulans, undrar förstås om hälsotillståndet ska uthärda att fundera över fenomenet. Jag gör ett frest, som det heter i Småland.

Kyrkans Tidning la ner ett påbörjat projekt att visa  hur Helena Edlund på Kristen Opinion utnyttjat en person så att kyrkokansliet kunde skandaliseras med falska uppgifter som grund, men i samma veckonummer som denna nyhet inte återgavs (? DS) gav stort utrymme åt Helena Edlund att kritisera "Svenska kyrkans ledning" och biskoparna för att undergräva prästlöftenas betydelse.

Kommunikationschefen kanske skulle vara mer omdömesgill när det gäller umgänget med Kyrkans Tidning? Kyrkans Tidning ska väl självständigt granska och inte vara beställningsskrivare åt kyrkokansliet?
Och kanske lite mer omdömesgill när det gäller efterforskande av källor? "En prao-elev skulle bara behövt en förmiddag och en uppkoppling för att avslöja bloggarens hopkok", dvs avslöja den kyrkoherde hon anfört som en av källorna.
Sjöberg vill alltså komma åt Edlunds sagespersoner. Och så vill han komma åt den ledande kyrkliga rikstidningen, som valde att lägga ner saken a för att kunna säga saken b.

Var det verkligen så?
Det vet vi inte. Tidningen kanske beslöt sig för att försöka utveckla frågeställningarna i insikt om att det finns ett (utbrett eller inte) missnöje i Svenska kyrkan med sakernas tillstånd, så allvarligt att de ansvarsfulla fått mana till återhållsamhet. Ni får inte kalla Kyrkans hus för "Führerhauptquartier, löd åthutningen. Den upprepades! Den maningen tål att upprepas efter det inträffade.

Sjöberg uppfattar att det finns kritik som är omöjlig att bemöta.
Svaras inte, kan det uppfattas som "maktens arrogans och en reaktion från 'bunkern' som kansliet kan kallas. Svarar vi, kan det tolkas som försvar, bristande självkritik eller överkänslighet."
Sjöbergs dilemma kanske enklast skulle elimineras om kyrkokansliet blir känt för sin kompetens och sin förmåga att nätverka runtom i kyrkolivet. Som det nu är, uppfattar jag kansliet leva sitt eget liv. Inte ens kyrkostyrelsen är bekant med kanslilivet.
Sug på den meningen en stund!

Kommunikationschefen Sjöberg har funderat mycket på den senaste tiden, förtäljer han. Begreppet "mycket" är svårt att fastställa kvalitativt eftersom det är en kvantitet som anges, men  förhållandet ska inte ifrågasättas.
En av hans funderingar är frågan: "Vilket ansvar har en bloggare för de kommentarer som fyller bloggens flöde, formulerade av människor inspirerade av hens (hönans? DS) raljanta ton och suspekta antydningar."
Jag vet inte exakt vilka hönsbloggar kommunikationschefen avser, för de kan vara många - både stillsamma och kyrksamma - och om man ska kalla dem legio eller Leghorn, vet jag inte heller. Hur som helst tycks sammanhanget svårhanterligt.

Ansvaret gäller kommentarerna och de tycks vara frekventa.
Det skulle kunna tänkas vara enbart roligt för en kommunikationschef att kommunikationen fungerar och människor inspireras att delta i samtalet. Jag uppfattar inte att Sjöberg riktigt tänker så. Han tänker nog inte heller att det är ett viktigt ansvar att få fram alla synpunkter, mycket bättre än att somligt ska återfinnas på arenor som vi inte har tillträde till.

Sjöberg uppfattar i vart fall att det handlar om inspirerade medmänniskor.
Det är i förstone bra. Att vara inspirerad är att vara inandad av Guds goda Ande, tror jag mig veta. Sanningens ande.
Men här närmar sig sammanhanget något som skulle kunna komma att uppfattas som en anklagelse. De inspirerade har inspirerats  av "hens raljanta ton och suspekta antydningar".
Det skulle i och för sig kunna tänkas att kommentarer kommer ur gjord erfarenhet av det svenskkyrkliga livet, men låt oss bortse från denna enkla lilla komplikation. Det är en raljant ton och suspekta antydningar som triggar igång - vad då?

Själv skriver jag en pigg, käck och munter blogg och kan knappast vara någon som kommunikationschefen gör suspekta antydningar om. Inte heller Bengt Lidforss, August Strindberg, H.B. Palmaer, Berit Spong, Jan Myrdal eller Dr Gormander, även om alla skulle kunna falla in i kategorin skandalskrivare med eller utan nattrock, dvs skrivare som har en raljant ton och kommer med suspekta antydningar.  Så riktigt vad det hela handlar om, förutom den illasinnade Kristen Opinion förstås, är svårt att fastställa.

Kanske är det som det var?
Helt enkelt så ,att intresset inte ljuger.
Den ene pampen: Det är på tiden att vi tar loven av dom där vänsterlymlarna och serverar arbetarna sanningen!
Den andre pampen: Jo, men var ska vi ta den ifrån?

I morgon får vi läsa hur Torsdagsdepressionen kontrar Sjöbergs lamentationer. Det skulle nästan kunna bli en Torsdagsmani. Inte för att Centrallasarettet i Växjö garanterade morgondagen, men det står i största allmänhet fast, att den som lever får se.

Får vi läsa en valanalys från Karlstads stift, där Karin Johannesson rasat katastrofalt från provvalet. Det blir Sören Dahlevi! Karin har hamnat i negativ spinn och folk kommer att fundera på om det är så klokt att välja någon som prästvigdes 2010 och har begränsad pastoral erfarenhet.

De här lokala biskopsvalen kommer att påskynda en biskopsvalsreform. Om den gäller att kanhända att det blir  bättre, men bra lär det aldrig bli.

https://blogg.svenskakyrkan.se/minsynpasaken/2016/04/18/makten-och-arligheten/