tisdag 16 augusti 2016

Aida och Antje

Som en damernas riddersman, alla gamla scouter i varje fall från patrull Räven i Moheda är sådana, måste jag stå upp för de utsatta. Aida och Antje hör dit. Ingen har sagt att det är lätt att vara statsråd eller ärkebiskop, de utsätts för kritik och ska görs så, men den bör vara pigg. käck och munter och ha någon koppling till sanning.

Aida först.
Hon var inte rattfull. I Danmark var hon inte ens rattonykter. Hon kunde köra tunneln och halva bron utan att det var fel. Först när hon kom till gränskontrollen, som uppenbarligen var undersysselsatt, skulle hon blåsa och kom upp till 0.2 promille. Hur det var möjligt kan man fundera över. 1 glas rött vin och 1 glas mousserande fyra timmar tidigare borde ha försvunnit. Det är på sin höjd 4 cl alkohol och denna mängd ska brännas under den tidsrymden. Antingen drack hon mer eller så borde hon undersökas medicinskt.
Aj då.
Det handlar inte om det medicinska när 0.2-gränsen sattes utan om det politiska. En av hennes helnyktra kamrater i riksdagen drev 0.0 promille och så sattes 0.2 som en politisk lösning av ett S-problem. Medicinarna ifrågasatte. Danskarna hade uppenbarligen inget större behov av att följa detta svenska exempel heller.

I Aidas fall handlar det om politik.
Politik i detta fall handlar om att uppföra ett teaterstycke för att slippa spela i en klassisk tragedi efter ett drev. Det är nog mer synd om de svenska medborgarna än om statsrådet. Vi hanteras som vore vi idioter och idioter som ska dompteras genom mediedrev.

Antje då?
Hon har haft semester. Det är verkligen tveksamt om hon ska jagas för att uttala sig då. Det finns efter Frälsarens föredöme skäl att då och då dra sig undan till en öde trakt.

Nu har Antje, som Lilly Sofia Jönsson insiktsfullt påpekat, blivit offer för den personkampanj kommunikatörerna satsat på. Då tolkas tystnad från hennes sida som undfallenhet, för hon förväntas att alltid twittra om det ena och det andra. Under semestern undertecknade hon artikeln på DN-Debatt, dock. Och jag antar att hon var uppdaterad om de pågående problemen, som också handlar om Kyrkans Hus och kommunikationschefen men i hög grad om efterdyningarna av de s k avslöjandena och utträdessiffror. Det är inte alltid kul att vara ärkebiskop.

Vad frågar/frågade hon när hon kom till Kyrkans Hus?
Det kunde ha frågats: "Var är vi nu och hur hamnade vi här?" Det mesta har verkligen inte gått kyrkoledningens väg denna sommar. Men förstår folket i Kyrkans Hus vad som hänt? Kan de analysera mekanismer som inte handlar om personer utan om sak? Mitt svar är ett ödmjukt och finstämt: Antagligen inte.

Det var lättare förr. Komminister P ringde. Han noterade att för tio år sedan hade jag klandrats för att Johanna Andersson lämnat Svenska kyrkan. Nu är det annorlunda. Det är Gunnar Sjöberg, Eva Brunne, Antje Jackelén och Anna Karin Hammar som ställs fram som de fyras gäng. Då blir det också nya uppställningar pro et contra. Hur ska Antje ta sig ur denna position och träda fram som en enande kraft?

Gunnar Sjöberg skriver på sin Facebooksida om Göran Rosenbergs artikel Vems kors bär du? i Expressen. "Och här möter jag en stabil axel at luta mig mot. Tack. Vi klarar det." Komminister P var lite till sig. Vilka "vi" handlar det om - vilket "dom" ska definieras?
Antje har problem, fick jag för mig.
Det hör till om man är ärkebiskop att det blir problem.
Men vad ska hon göra? Är det nu Olov Hartmans ord besannas, orden om att det går åt helvete. Han menade ju detta bokstavligen och det är 60 år sedan han såg konsekvenserna av den kyrkopolitik som fördes i och av det socialetiska utskottet. Det är den kyrkopolitiken som utrerat partipolitiserat slagit igenom.

Kan Antje samla ihop några skaror?
Kanske inte Svenska kyrkan i hennes bredd, även om det är just en biskops uppgift att göra så. Men kan hon ens samla ihop dem som definierar sig som hennes följare (strunta i vad de kan kalla sig)?Eller är det så att det finns en grupp makthavare med entourage som faktiskt förlorat sitt problemformuleringsprivilegium och nu står handfallna och handlingsförlamade. Vad de försöker, misslyckas och misstron riktas nu mot "ledningen" om jag läser ledaren av Martin Tunström rätt, den går i Smålandsposten och Barometern i dag. Tunström menar att det lokala diakonala arbetet riskeras genom missriktade utträden "när ledningen missköter den uppgift som alltid åligger just ledningen".
(SmP: "Missriktade utträden ur kyrkan" och Bar/OT "Missriktade utträden".

Det Gunnar Sjöberg drog igång har inte bara visat på en polarisering. Det har skapat häpnad utanför kyrkosystemet och ett icke ringa mått av uppgivenhet i det.

Korsdebatten avslöjar en mer grundläggande motsättning och Svenska kyrkans medlemmar må vara svaga i tron, men de tror i alla fall att de som tror ska tro. Så har det varit länge. Ska jag aktualisera Ringaren med pastor Jansson för att illustrera? Medlemmarna lämnar, den negativa publiciteten (sann eller osann) slår igenom, hätska debatter (som inte handlar om, ja, ni vet vad - man längtar efter den tidigare svartvita uppställningen när vi visste att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a var de egentliga bovarna) som avslöjar djup oenighet om vad kristen tro är och så kommunikationskaos inåt och utåt - det har varit en eländig sommar för Svenska kyrkan.
Man kanske ska muntra upp sig?
https://www.youtube.com/watch?v=8DJ6aEWusQ0

Ringer Antje idag och frågar mig vad som bör göras, har jag ett svar.
Kalla in Kyrkostyrelsen för att med olika perspektiv analysera det vi hamnat i.
I vår kyrkostruktur ska ärkebiskopen inte behöva stå ensam i alla utsatta situationer.
Och bortförklaringarna att allt är som vanligt i det trägna församlingsarbetet och att problemen bara handlar om Kyrkans Hus är just bortförklaringar. Något har hänt. Lika bra att ta reda på vad. Har verkligheten hunnit ikapp en kyrkostruktur som både nationellt och lokalt levt på övertid?

19 kommentarer:

  1. IGEN.ÅNYO. Svenska Kyrkan konstitueras av den i frihet gudstjänstfirande församlingen.Gud och människa förenade i samarbete; pauli synergoi.
    Mot oss är Kyrkostyrelsen chanslös. Så och Kyrkomötet. Så ock biskopsmötet.Så ock de partipolitiserande inkl POSK och Frimodig Kyrka.
    Jag vill att ecclesias makt utgår från Gud den
    tre-enige och ett direktvalt församlingsråd.Direktvalt skrev jag.
    Därefter kan vi välja lydiga kyrkofullmäktige, stiftsdito, riksdoto, biskopsmöte.Och en olydig ärkebiskop.
    Antje idag? Hon har utvecklats just till en sådan; olydig ärkebiskop n b.Jag har ibland varit kritisk till henne t o m å denna blogg men kan nu konststera att det är Antje som vinner i längden.
    Lapprirörelserma då-jag skriver ju i Dagbloggen gunås.
    Dag själv framhärdar med den patetik han är mäktig för ett prästerskap av män allena. Det är ju primärt kvinnoprästerna som bär upp det prästerliga i Svenska Kyrkan-tack för det!
    Och till de fria högertyckarna:Be om ursäkt! Även entrepenörer bör tänka på vadde tar i entrepenad. Kors i jösse namn hur det kan bli...
    Nu kallar kolonin...
    Ulf H Berggren, som ibland sticker sig på törnen just i kolonin. Detta var menat som en metafor...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Antje vann, men kyrkan dog.

      StaffanW

      Radera
  2. "Har verkligheten hunnit ikapp en kyrkostruktur som både nationellt och lokalt levt på övertid?" undrar broder Dag.

    Svaret är JA!

    /John

    SvaraRadera
  3. Det har gått bra långt i utförsbacken för detta arma land när framhållandet av den kristna symbolen korset börjar ses som en form av islamofobi. Detta till och med av höga representanter för Svenska kyrkan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underligt att det aldrig, som motvikt till allt tal om islamofobi, talas om muslimers kristofobi. "I väst är islamofobin ett mindre bekymmer än vad kristofobin är i islamvärlden", skriver Mohamed Omar i artikeln "Vad gör muslimer åt kristofobin?"

      detgodasamhallet.com/2016/08/11/vad-gor-muslimer-at-kristofobin

      Radera
  4. Det Aida gjort är att stå upp för svensk alkohollagstiftning och tagit personliga konsekvenser av det.
    Det Antje inte gjort är att uppmuntra det apologetiska försvaret av den kristna tron. När tjänstemännen i kyrkans hus (eller biskopar) klankar ner på kristna symboler, då blir de allmänreligiösa upprörda.
    Vi som anser att SvK sedan länge i praktiken lämnat den tro som getts i skriften och bekräftats av fäderna, blir knappast upprörda längre.
    Om inte skriften och fädernas tro är kärnan kan man förvänta sig slalomteologi i moralismens spår.

    SvaraRadera
  5. Först en formsak. Idag var det inte helt lätt att följa herr Berggrens tankegångar ovan. Skribenten skulle ha mycket att vinna på att strukturera upp sina budskap.

    Fru Jackelén är uppenbarligen den som utsetts att bära hundhuvudet för det uppkomna läget. Formellt är det riktigt eftersom hon är den som leder hierarkin. Hennes tystnad i stormen är illavarslande. Vilken företags-VD som helst hade utan dröjsmål brutit sin ledighet och trätt fram.

    Grundproblemet emanerar dock inte bara från henne utan till stor del från det otal "präster", manliga som kvinnliga, som genom åren hävdat sig in i kyrksvängen, inte primärt av någon uttalad tro utan av krassa yrkesmöjligheter, det som reformen 1958 till stora delar också syftade till. En hel del kom in i yrket som sk ”AMS-präster” under 1980-talet. För dem blev prästeriet en arbetsmarknadsmässig räddningsplanka när andra vägar stängts. Det är snarare i dessa kadrer som grunden till dagens diffusserier har frodats genom decennierna medan de episkopale lojt ägnat sig åt sitt. Som broder Dag ofta påpekat har de kvinnlige inte heller lyckats bidra till den förnyelse som så storvulet utlovades för 50 år sedan.

    Något stort och avgörande har hänt 2016. Lika avgörande som 1517 där de första kornen såddes för det som nu skördas. Den katolske munken Martin Luther ville inte medverka till splittring och allra minst få en alternativ kyrkobildning uppkallad efter sig. Besluten som ledde dit togs av andra, på politiskt makthavarhåll och hade föga om ens något med någon inomkyrklig reformation att göra. Denna för många så lukrativa konstruktion varade i Sverige nära femhundra år – så länge staten höll den under armarna för sina syften. Nu konstaterar vi ännu en gång att kolosser och imperier alltid begränsas av sin utmätta tid.

    Det är inte som förr. Och det kommer heller aldrig att bli som det var förr. Se inte bara tillbaka. Se framåt. Lyssna inåt. I ödmjukhet. Låt det ta sin tid. Låt det göra ont. Den som har ögon att se med och öron att lyssna med hittar möjligheterna.

    /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grundstruktur: Jag upprepar- den i frihet gudstjänstfirande församlingen.
      Organisationsstruktur: direktvalda församlingsråd som väljer stiftsråd som väljer kyrkomöte.
      Till val av biskop i stiftet har alla medlemmar i stiftet rösträtt. Ordförande i biskopsmötet i.tur och ordning biskop från de olika stiften.
      Mer strukturerad får du mig inte John.
      Kan du inte förlåta mig att jag hyser lite klockarkärlek till Antje från hennes tidigt i Lund. Det gör jag också för KG , Anders och Dag. ..
      Ulf-strukturkonsult

      Radera
  6. Någon som sett senaste Google-Maps? Där finns inte längre Palestina med. På vems inflytande kan det ske? Någon som vågar gissa?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju inget land, så i konsekvens av det...
      Värre är det väl med den mängd kartor där Israel inte finns med, det som faktiskt ÄR ett land, på riktigt.

      Radera
  7. "Det är Antje som vinner i längden", säjer Ulf.
    Detta kan vara sant, men vad vinner hon och på
    vems bekostnad? KYRIE ELEISON!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Antje Ä R lång.
      Och hon är kostbar.
      Herre förbarma dig över de anonyma.

      Radera
  8. Frågan blir om inte Svenska Kyrkans syn på migration och religionsdialog börjar betyda en del för utträdena. Man är inget alternativ till islam, snarare en stödtrupp. I allt större utsträckning kanske kristendom hamnar i samma (illa tålda) kategori som islam? Alltså något i grunden osvenskt?

    Märkligt för en national- och folkkyrka i så fall.


    Lars Jensen

    SvaraRadera
  9. BloggarDag m fl,

    -Jag blir både förvånad och ledsen över den ständiga (men ibland faktiskt också berättigade) kritiken mot Svenska kyrkans ledning - och den påstådda partipolitiseringen, dvs kritiken mot att kyrkans beslutsfattare är folkvalda. Förvånad över att inomkyrkliga kritiker i ledningspositioner inte tar chansen att exempelvis i KM utnyttja möjligheten att ta upp märkliga händelser och få till stånd debatter på s a s ett högre plan. Sådana debatter kan vara framgångsrika, ställa saker och ting på sin spets och tvinga fram korrigeringar, avbön och försiktighet i framtiden från ledande tjänstemän, biskopar eller andra.

    Bloggaren har alla chanser i världen, liksom Annika Borg (som också sitter i KM) att i plenum ta upp exempelvis den nu aktuella frågan om att bära kors.
    Det är ledamöters sak att vara på alerten, där det beger sig istället för att ideligen från ett sidoperspektiv kritisera huvudmannen.

    Och, vänligen ni alla i denna bloggs kommenterande fält som idisslar temat, sluta snarast med ifrågasätta demokratin, de folkvalda och kyrkans "politisering". Jag är nämligen bergfast och en gång för alla övertyga om att svenska folket vänligt men lika bergfast bestämt avvisar den präststyrda kyrkan, dvs att biskoparna och kyrkoherden i församlingen skall vara de i praktiken allenastyrande - och att inga fria, demokratiska val därför krävs.

    En demokratisk beslutsordning i en organisation med sex miljoner tillhöriga är en fantastisk tillgång, ty demokrati är frihet, medbestämmande, folkligt inflytande och ansvarstagande.

    Och, som betonas ovan, ta chansen ni som sitter i kyrkliga ledande beslutsinstanser att i dessa ta upp känsliga och kontroversiella frågor - och därmed påverka dem.
    Se där demokratins möjligheter. Så, kära vänner, trampa inte på Svenska kyrkans demokratiska väsen. Det är detsamma som att snörpa åt syret.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen ledamot kan ställa frågor eller interpellera längre. Ingenting av den aktuella krisen kan Kyrkomötet ta upp. Jag har motionerat för att ändra denna vidunderliga situation

      Radera
    2. Interpellationsförbud tyder på ett demokratiskt underskott, oavsett organisation.

      Radera
  10. Tack för ett väldigt bra inlägg, bra frågor!

    SvaraRadera
  11. 1. Varför vill herr Dike inte ha något ifrågasättande av "demokratin, de folkvalda och kyrkans "politisering".

    2. Hur ser herr Dike själv på senvårens och sommarens händelser relaterade till sv"k"?

    /John

    SvaraRadera
  12. BloggarDag och John,

    -Det är riktigt att frågeinstitujtet tagits bort. Bra att bloggaren vill återinföra det. Men saken går trots detta att ta upp i KM genom "automatisk" koppling till debatter om olika motioner. En slipad KM-ledamot som bloggaren (ålderspresident enligt i varje fall egen tidigare utsago) finner lätt en öppning, där frågan kan kopplas samman med motionsämnet. Dessutom kan KS-företrädare (bloggaren ersättare) aktualisera frågor i just KS exempelvis brevledes och den vägen få upp dem på agendan. Om viljan är stark, finns alltid möjligheter.

    John ställer två frågor. Svaren är följande:

    1. Ett demokratiskt styre är en tillgång och ej en belastning.

    2.De aktuella händelserna har sannerligen inte sitt ursprung i folkkyrkodemokratin. Folkets/väljarnas röster väger alltid tyngst.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera