tisdag 30 augusti 2016

Vi mot "dom", ett stycke normalitet i Svenska kyrkan

"Dom" betyder egentligen "dom där".
Läge att beskriva Svenska kyrkans normaltillstånd där det verkligen finns ett "dom" att avgränsa mot och en debatt som alls inte handlar om några besvärande missförstånd på senare tid utan avslöjar själva samtalsklimatet.
Jag ska be att få ge ett belysande exempel.
Antagligen har jag skrivit om det tidigare, för det var en svårhanterad erfarenhet för mig. Jag ville helst inte att interiörerna från det kyrkliga skulle visa sig vara dessa.

Nu var det 1994.
Jag går till kapsel nr 58 i mitt arkiv där debatten i den där frågan ni vet för tiden sept-okt 1994 återfinns.
I Lund annonserades en samling om feministteologi och kvinnorfrågor. Den nyblivna litt.studenten, 19 år, var intresserad och gick dit. Det var sju tjejer som samlats under studentprästen Lotta Millers ledning. Alla läste eller hade läst teologi. Presentationsrunda inledde. Studenten var lite otydlig med sitt efternamn. Två av deltagarna visste dock vem hon var, men sa inget.

En av tjejerna (29-35 år kanske) hade hoppat av teologistudierna för hon blev så trakasserad av män. Det mumlades om sådana verkligen kunde kallas "män". Men dom var påpushade av Dag Sandahl, alltså motståndare till kvinnor som såg kvinnor som mycket lägre stående varelser än män.

Littstudenten frågade hur dessa "män" trakasserade och med darrande stämma svarade tjejen att dom alltid ville diskutera.
Studentprästassistenten fyllde på med upplysningen att Dag Sandahl peppade motståndarna på Theologicum.
Studentprästen Lotta Miller visste berätta att när hon läste grundkursen fanns i hennes grupp "mössen från Kalmar" - "när jag säger det menar jag självklart Dag Sandahls anhängare." Det var sådana som var så rädda för kvinnor att de inte vågade säga något om de inte var i majoritet. Det var ett besked som littstudenten hörde tas emot med elaka skratt.
Kvinnorna i gruppen ansåg att motståndarna och deras familjer och anhängare bör lämna Svenska kyrkan. De har inget där att göra.

Efter två timmar frågades varifrån i Växjö stift littstudenten, som frågat och diskuterat, kom, och hon svarade: "Kalmar."
Jag kan citera littstudentens brev: "Då frågade de om jag någonsin hade varit i Dag Sandahls kyrka". Jag sa: Dag Sandahl är min pappa. Mycket pinsam tystnad o vridningar i stolen, skruvande på tekoppar osv i ca 12 sekunder - sen sa jag: Så, JA, jag har varit i hans kyrka. (Vilken rolig syn!)"

Mötet tog ganska snabbt slut, får vi veta.
Littstudenten fick klart för sig att dagens session inte varit annorlunda än de brukade vara. Bortsett från att hon var där, förstås. Once in a lifetime.

Littstudenten skrev minnesantackningar och var på veckomässan, där en av deltagarna, Charlotta Ekelund, kom fram och bad om ursäkt för den elaka stämningen och sa att hon skämdes. På trappan berättade littstudenten för en del äldre kamrater om händelsen - hon var arg, upprörd och hade gråtit och berättelsen var väl livfull. Hon skriver att hon "(tyvärr??) bl a sa: 'djävlar vilket liv det blev på kärringarna'."

Charlotta Ekelund, som tidigare skämts, hade tjuvlyssnat och pusslat ihop och skällde ut littstudenten med anklagelsen att hon gick bakom ryggen på gruppen. Naturligtvis berättade Ekelund för Miller vad som sagts om kärringarna.

Kamraterna tog hand om littstudenten och gick och drack plilsner med henne. Den fromme fadern, som manats ringa sin dotter men var i främmande land, fick inte tag på henne så telefonsamtalet kom rätt sent om aftonen. Man kan säga att littstudenten då hämtat styrka på nytt. Trons gemenskap!

Fadern talade med biskopen KG Hammar, som talade med studentprästen. Sådant ansvarstagande glömmer inte en fromsint fader. (Brev 7 okt från KG och svar från DS 10 okt). I samma pärm i arkivet, om ni vill veta.

Samma höst satte Ulla Bengtsson i Arbetsgruppen för nätverket för kvinnliga präster (där Karin Assarsson och Marianne Witting fanns med som kontaktpersoner) igång en vykortskampanj (brev Lund 1994 08 29) riktad till biskop Jan Arvid Hellström.
Det kom nog 150 vykort med samma text: "Som medlem i Svenska kyrkan undrar jag om Du kommer att prästviga den som inte fullt ut bejakar ordningen med kvinnliga präster t ex Mikael Löwegren, som t o m i massmedia uttalat sitt motstånd mot kvinnliga präster?

Elsy Andersson skrev under ett sådant vykort med någon svarsadress fick inte biskopen. Vi som läste, noterade det extra graverande att Mikael Löwegren intervjuats i radio.

Nätverket, med bas på Stiftskansliet, manade till många vykort. "Tänk er hans reaktion när 100-tals vykort med denna lydelse kommer på hans skrivbord!"

Elsys brev var skrivet på klisteretikett. Hon behövde bara skriva namn. Men alltså ingen adress. I Östra Småland skrev Ulf Carlsson om vykortkampanjen den 4 sept, Vykortkampanj mot Växjöbiskopen, Kvällsposten hade en notis samma dag, Biskop bannas av kvinnopräster, Aftonbladet samma dag Vykortsprotest mot biskop, DN 25 sept Prästvigning kritiseras, Svenska Dagbladet samma dag Biskop måltavla.
I Smålandsposten 26 sept säger biskopen om vykortkampanjen - Storm i ett vattenglas men Synodens ordförande Maud Lundin Ohlson kallar deta hela Tarvlig kampanj mot biskopen.
Till Ölandsbladet sa biskop Hellström den 20 okt att han inte brydde sig om brevkampanjen: "Varför skulle jag bry mig om en sådan kampanj; jag får så många konstiga brev. Jag har slängt breven med kvinnoprotesterna.

Pärm nr 58 är innehållsrik.
Ni minns kanske att Jan Arvid dog den 29 december samma år, så den intressanta fortsättningen följde inte.
Eller är det intressanta att fortsättningen är samma vi mot dom-hållning och samma utnyttjande av institutionens resurser för att anställa /de anställdas/ kampanj mot de misshagliga, en prästkandidat eller en biskop lika.

Några av dem som satt på det där seminariet i Lund är förstås nu präster i Svenska kyrkan. Miller (född 1958) i Lund och Ekelund (född 1973) på stiftskansliet i Härnösand. Ekelund är prost honoris causa, på grund av heder. Vilka var de övriga?
Ägnar de sig åt själavård? Kan de förstå tillvarons komplexitet när de möter människor som tänker på annat sätt än de eller är de för förståelse otjänliga?
Hur kul är det egentligen att möta dem?
Är det generösa personlighetstyper?
Jag tar inte risken och när det handlar om studentprästen Miller som blivit något annat är jag helt klar över hennes bristande kompetens dåförtiden. Den slutsatsen är väl obestridlig.
I littstudentens berättelse fanns det också nedslag i den teologi som var den acceptabla. Det var, för att sammanfatta, knappast det som brukar kallas "vår allraheligaste kristna tro".

Jag fortsätter att bortom slagord fundera över vilka andliga råskinn som vigts in i Svenska kyrkan, maktmänniskor, antar jag och naturligtvis arbetsskygga strebrar. Det har jag sett, tror jag. Annars är det sant därför att jag själv hört någon berätta om det.

Nytt stoff till min kyrkliga eländesforskning fick jag i går kväll.
En kantor har sagt upp sig. Vems fel var det? Mitt!
Varför? För att kantorn och jag umgås då och då (och så är han min fb-vän, vilket kan läggas mig till last?. Kyrkmiljön blir faktiskt alltmer och alltmer skrämmande - sjuk!
Insani sunt christiani!

Insikten är klar.
En grupp som använder kyrkoinstitutionen och den gemensamma kassan för egna intressen och styr dessa intressen mot enskilda, där har ni det. Och detta är ett stycke normalitet i Svenska kyrkan. Ni som ville tro och tänka att kampanjandet sommaren 2016 är ett tillfälligt olycksfall, ni har tagit gruvligt miste. Normalfall!
Denna kyrka vill behålla hederligt folk som medlemmar...

Det nya var ett.
Gunnar Sjöberg använde den gängse metoden att misstänkliggöra, men styrde mot ett nytt mål.
Fel mål den här gången. Men i sak inget nytt, inget som avviker från normaliteten.




15 kommentarer:

  1. Att en kantor sagt upp sig kan inte sägas vara ett utslag av "vi-och-dom"-mentaliteten. Der skullr krävas åtminstone uppmaningar eller mobbande antydningar från arbetsgivare och kollegor för att falla inom den kategorin.

    SvaraRadera
  2. Så klart:

    Har någon fel åsikt, skall denne hatbombas! Dennes felande familj och vänner också. Är någon kaffir, förtjänar man vad man får. De har själva tuggat till det! Otrogna kan ha det! Man spyr när man ser dem. Man vägrar ha något samröre med såna oanständiga. Ut ska dom! Skämmas ska dom! Lida ska dom!

    Så reagerar och agerar de Rättfärdiga och Moraliska. De med Rätt Varumärke som ger status och martyrpoäng. De som har fel varumärke förtjänar sitt lidande. Ingen beklagar deras öde.

    Vi mot dom - grundbulten i mänskligt beteende. /PM

    SvaraRadera
  3. Först och främst: det var drygt tjugo år sedan men jag känner starkt för din dotter i den utsatta position hon var.

    Detta väckte starka personliga minnen hos mig. Uppvuxen i en församling med en kyrkoherde som betytt oerhört mycket för mig personligen och teologiskt. Människor runt omkring respekterade och till och med älskade honom men lika ofta benämndes han rätt och slätt som "kvinnoprästmotståndare" som om det skulle sammanfatta hans långa prästerliga gärning och hans person vilket givetvis var nys. Ändå var det detta epitet som nästan liksom viskades fram med en menande nick och blick som gång på gång mötte mig. Jag var ung, kvinna, teologie studerande (jag valde en annan bana senare) och kom från den här församlingen och såg därtill denne präst som min personlige vän. Vilket han var. -Men HUR går det? spörjde de förskräckta. Alldeles utmärkt, svarade jag sanningsenligt. Dessutom uttryckte jag förståelse för hans ämbetssyn (jag vacklade ännu som teologie studerande i frågan) och kärlek till den kyrkliga tradition som han, VI, stod i.

    Det här blev svårt. Och jag var illa berörd. Jag var inte beredd på den polarisering jag mötte vid mitt lärosäte. Skräckbilderna. Demoniseringen. Ibland kunde jag ryckas med själv och bli lite rädd för dem som egentligen var mina teologiska fränder. Men min gamle vän stod fast. Alltjämt fast både i sin teologiska ståndpunkt och i vår vänskap även då jag provade mina vingar som veniat. Inte heller jublade han och slog krumsprång när jag kom fram till att jag inte skulle bli präst. Han lämnade det helt enkelt upp till mig och respekterade det valet likafullt som han respekterade mitt prövande av den vägen.

    Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte. Personligt svammel kanske. Men en tanke är denna: var denna polarisering och demonisering nödvändig? Var den kristlig? Och att så till den milda grad skrämma upp kvinnliga teologie studeranden? Visst fanns det manliga studiekamrater som ibland uppförde sig omoget och felaktigt, men mycket var skrönor och jag har en känsla av att dessa omogna manliga studenter fick sitt beteende korrigerat av äldre präster som varit med ett tag och besatt en viss visdom. De vuxna kvinnor som fanns med kring den här studentgruppen tycks inte ha visat samma visdom.

    Vi alla hade sluppit så mycket vånda utan detta. Och samma sak är det nu. Jag har vänner från de mest vitt skilda teologiska "läger" och det undras från alla håll och kanter hur det kommer sig att jag känner den eller den. Jag förstår fortfarande inte vad som är problemet.

    Jag kan bara konstatera att de som har vinden med sig, de som är säkra på sin rättfärdighet är de som har svårast att se försonande drag hos de som de uppfattar som sina "motståndare". Själv är jag glad över att jag aldrig har lyckats vara 100% "rätt" i något sammanhang. Det hade varit enklare, ja, kanske. Men så mycket tristare med all den beröringsskräck gentemot den och den som det hade fört med sig.

    Ber om ursäkt för att det blev långt. /M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant och alls icke långdraget, M!

      Min uppfattning är att antingen gäller A, och anhängarna till A anklagas med varierande rätt för trakasserier av dem som inte delar den förhärskande meningen. Eller gäller B eller C eller ... och dessa upplevs då som kränkande, exkluderande och trakasserande.

      Hur man vänder sig, har man rumpan bak.

      Kanske bör man sluta tala om mångfald, tolerans, högt i tak, diskussioner och förutsättningslösa samtal i kyrkan?

      Så får vi liksom en sannare självbild?

      Lars Jensen

      Radera
    2. Jag blir ganska tagen, både av det Dag här skriver, och det du skriver,M. Jag är uppvuxen i ett kyrkligt hem där båda föräldrarna var kvinnoprästmotståndare och medlemmar i aKF. Min pappa var en mycket omtyckt präst, men just det här, att han inte kunde tänka sig kvinnor i prästrollen väckte frågor. Man ville helst inte prata om det. Jag vet att han och hans likar var illa sedda just på grund av denna övertygelse. De kände sig ofta starkt ifrågasatta i den kyrka där de jobbade och tjänade. Idag gissar jag att det är ännu jobbigare för dessa. Måste man exkludera dessa människor från gemenskapen?
      I vuxen ålder har jag även träffat på kvinnliga präster som vittnar om hur de känt sig ifrågasatta och udda i en kyrka där kanske flera gudstjänstbesökare valt att lämna lokalen när de ser att det är en kvinnlig präst som anträder altaret. Trogna kyrkobesökare som väljer att avstå nattvarden när det är församlingens kvinnliga präst som är officiant.
      Båda dessa grupper exkluderade och trakasserade på olika sätt. Hur kunde det (och kan det) vara så i ett samfund som säger sig tillhöra förlåtelsens och försoningens religion? Känns ganska sorgligt.

      KM

      Radera
    3. Även där var min kyrkoherde och vän en stor man. Han kom när jag predikade som veniat i en grannförsamling (att jag skulle göra det i hemförsamlingen var inte en fråga som vi ens dryftade - jag ville inte att han skulle gå emot sitt samvete och jag behövde inte hävda mitt ego). Det kändes stort. Jag hade inte väntat mig att han skulle komma. Han gav mig dessutom beröm för homiletisk talang och det faktum att jag var läromässigt stringent i min predikan (det är en annan myt - att alla kvinnliga teologie studeranden som övervägde prästvigning skulle vara liberalteologer). Om jag hade prästvigts tror jag däremot inte att han hade gått fram till nattvardsbordet om jag hade varit celebrant i mässan, men det hade jag inte haft några problem med. Vi hade inte heller tjänstgjort tillsammans. Jag hade - återigen - inte velat att han skulle gå emot sitt samvete och sin djupaste övertygelse. Vänskapen kräver sin respekt från båda håll. Men gör man djupa teologiska frågor till politiska jämtställdhetsfrågor hamnar man i diket att den som har en traditionell syn på ämbetsfrågan är misogyn mörkerman/mörkerkvinna och så är oftast inte fallet. Potentiell misogyni har i så fall andra, personlighetsmässiga orsaker men emanerar inte ur en kristen teologi och en traditionell ämbetssyn. /M

      Radera
    4. Tillägg: nu är jag på en resa som kan leda till ett annat kristet samfund där kvinnor inte innehar prästämbetet. Det är den ordning den kyrkan har. Den ordningen accepterar jag - annars skulle jag inte ha sökt mig dit till att börja med. Ämbetsfrågan är ingen stor fråga där för de allra flesta och inte heller för mig. Detta är ordningen. Jag accepterar och respekterar den. Ett lite omodernt perspektiv i vår moderna värld kanske, men det fungerar för mig.

      Radera
    5. KM,
      det är väl ändå ganska självklart att man, när man tror att Gud INTE kallar kvinnor till präster, inte deltar i kvinnoprästledda gudstjänster. För att bespara dessa kvinnor denna förödmjukelse borde man i predikoturerna ange vem som kommer att tjänstgöra. Där ser jag tyvärr att trenden är den direkt motsatta. Det blir allt svårare att i förväg få veta som ska tjänstgöra.

      Radera
  4. Det broder Dag beskriver började som jag minns på allvar under 80-talets början och galopperade sedan vidare till de nivåer som beskrivs. Det enda som betydde något på allvar gällde detta. Idag kallar sig denna organisation: "Sveriges största konsertarrangör".

    Gå ur Svenska "kyrkan" du som ännu inte har gjort det. Du kommer att känna en stor befrielse. Du är i gott sällskap. Även ”präster” har börjat gå ur.

    Alla är lika välkommen till kaffet ändå: ”tro på vad du vill eller tro inte alls" som en vuxen-”konfirmand” i fick som avskedsord. På annat håll hoppade sex unga konfirmander av därför att hur mycket de än frågade fick de aldrig något vettigt svar av ”prästen” på sina frågor om vad tro egentligen innebär. I ”kyrkoråd” och ”fullmäktige” sitter ”folkvalda” särskilt ”för dem som inte tror".

    Sv”k” badar i pengar. Skänk dina tusenlappar till något vettigt i stället. Prästinneförsörjningen är det ingen fara med. En miljard kronor var senaste årsvinsten på det kontot. Miljarderna till de 600 svår- och omplacerade i undergångsbunkern ”kyrkans” hus i Uppsala är likaledes säkrade med hög prioritet.
    Besöksantalet är betydligt viktigare än kosingen. På en del håll finns till och med räknare som räknar med vaktmästaren när han går in och ut om dagarna.
    /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det postkristna samfundet regeras sannerligen av mammon. Det sorgligaste av detta är alla hycklande småborgerliga "högkyrkliga" som utan att tveka skriser under på allehanda herester för att främja sin karriär. Det kanske ska ses som något tragikomiskt men är framförallt något förfärligt eländigt!
      Antony

      Radera
  5. Det handlar väl om att också Dags vänner mister jobbet.
    Måste tyvärr tillägga att det bombades/mobbades även inom kretsen. Kvinna som umgåtts för mycket med Klingert fick inget stöd när ny tjänst kom på tapeten.
    Vänner till sådana kanske också mister jobb idag.
    Svensk mentalitet? Svenskkyrklig mentalitet?
    Men jag tror inte ens andra kyrkliga sammanhang är befriade från detta. Fråga katolska och ortodoxa kanslier i detta land.
    Avundsjukan. an.

    SvaraRadera
  6. Att misshagliga som på olika sätt bryter konsensus mister jobbet eller åtminstone görs otvetydigt uppmärksamma på att de skall packa sig därifrån (kallas också instrumentell mobbing) är vanligt i Sverige och även inom andra sektorer: kultursektorn, skola, universitet, journalistik. Ibland kan det till och med sättas igång genom den guilt by association du talar om i din kommentar. När sådana här processer utlöses finns ingen solidaritet hos de "goda". Ingen empati. Det är så vanligt nu att jag inte väjer för att kalla det ett samhällsproblem. Inte sällan är det begåvade, produktiva individer med integritet som sedan får det svårt att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Att det sker i en organisation som kallar sig en kristen kyrka är förstås än mer upprörande men inte unikt.

    SvaraRadera
  7. Ständigt detta vi och dom i kyrkan och kritiken om utstötningar av "oliktänkande"!

    -Jag har skrivit det förut och upprepar det igen: det finns ingen medveten "utstötning" ur kyrkan av vissa "inkorrekta" tillhöriga. Om så vore, skulle alltså den centrala ledningen i Uppsala ha utfärdat dolda direktiv till alla församlingar, vilket faller på sin egen orimlighet, då församlingarna är självstyrande enheter (det framkom inte tillräckligt i debatten om vissa personers och församlingars lyxresor och -middagar)
    Vidare skulle alla kyrkoråd i landet hysa likriktade åsikter och motstånd mot vissa personer. Samt iscensätta uteslutningsaktioner av sofistikerat eller öppet slag. Alltså alla församlingar.

    Jag har tidigare bett, att de röster på denna bloggs kommentarsfält som upprepar utstötningsmantrat, att exemplifiera vad de hävdar är reella utkastningsmanövrer.

    Flera av dem gör dock felet att de rasar över domkapitelbeslut, som grundar sig på SAK-omständigheter, exempelvis brott mot KO eller allmänna klavertramp. Om det då råkar vara en högkyrklig präst, som avkragas, är tonläget vitt, brett och högt. Men om något annan präst, som är kritisk till högkyrkligheten drabbas av domkapitlets bannbulla, tigs saken ihjäl.

    BENGTM OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nog har det förekommit en mängd på arbetsgivarens initiativ avslutade anställning utan föregående domkapitelsärende.

      Skulle församlingar säga upp präster som fortfarande är behöriga och önskade?
      Nej, de sägs upp för att de är behöriga och oönskade!
      Antalet som sägs upp p.g.a. obehörighetsförklaring är försumbara. Jag kan bara komma på något enstaka exempel detta årtusende.

      Men visst är församlingarna självstyrande i rollen som arbetsgivare. Men då SvK bedriver sin verksamhet i form av församlingar, så kan man med rätta kritisera SvK som organisation för de många uppsägningarna av prästvigda behöriga.
      Församlingar ska inte kritiseras om de säger upp avkragade präster. Där kan man möjligen kritisera domkapitlet för avkragningen, men det är en helt annan fråga.

      Radera
  8. BOD,

    Du kan ju ge exempel på uteslutningar / avskedanden av präster som inte tillhör de oönskade "gammaltroende".

    Kan Du det? Jag känner något fall men då handlar det om rent kriminellt förfarande. De vi här diskuterar är helt andra personer. Sådana som är omtyckta av kyrkfolket , du vet de där som sitter i kyrkbänkarna även en vanlig söndag.

    Att politrukerna inte gillar dem är en annan sak- politikernas intressen sammanfaller sällan med Kyrkans intressen.Däremot med SVeK´s

    //HH

    SvaraRadera