tisdag 20 september 2016

Syster Ratched

Gökboet är en bok av Ken Kesey och filmen som gjorts på boken har också kvaliteter.  Det var länge sedan jag läste boken och såg filmen. Här finns inte bara ett dolt Kristus-mönster, han som ger sitt liv och befriar andra, där finns också syster Ratched, hon som sköter mentalsjukhuset, och utgör ett mönster hon också. Det är hon som mönstrar den nye patienten, Randle Patrick McMurphy, anar en motståndsman och förklarar att alla blir lyckligast av att följa de gemensamma reglerna. McMurphy ler och konstaterar att just så brukar dom säga när de förstår att han inte tänker göra det. Jag har inte återgett texten korrekt, tar den ur minnet, men det beror på att jag läst en kommentar på Facebook om kyrkohandboksarbetet som levande syster Ratched och hennes förhållningssätt.
https://www.facebook.com/groups/328793047191594/?fref=ts
Det var syster Ratched igen. Mönstergillt.
Hon vet var hon har sin fiende. Men den vetskapen ska i det längsta döljas med professionella leenden och låtsad förståelse. Så vet hon att driva sina egna intressen.

Först en trosbekännelse.
"Det är en väldigt kunnig kunnig kyrkohandbokskommitté som nu börjar sitt arbete med att få fram ett slutförslag".
Jag ville på intet sätt störa syster Ratched trosvissa bekännelse med ett lumpet påpekande att det alls inte är en kyrkohandbokskommitté. Vi ska be för denna icke-kommitté, menar syster Ratched.

Syster Ratched manar till enighet eftersom något som kallas "dikotomin" är falsk. Det sägs att saken är en fråga om två huvudfåror, en allmänkyrklig och katolsk respektive en som vill vara kontextuell  och ta hänsyn till den situation som Svenska kyrkan lever i. Här var det falskhet på gång. Det var bra att få veta. Vi ser i stället mångfald.

Vincent av Lerin är den auktoritet syster Ratched plockar fram. Här är en rymd av perspektiuv och kristen erfarenhet sammanfattat i Vincents ord om "det som har trotts av alla, överallt och alltid". Denna enhetsbekännelse lyckas syster Ratched kvickt få till en bekännelse om mångfald. "Det blir uppenbart att den kristna tron uttryckts och gestaltats olika under olika tider och sammanhang."

Skulle vår sympatiske vän Randle Patrick McMurphy få ett ord med i laget skulle han möjligtvis lett sitt sneda leende och sagt: -Nå, men är det inte en och samma tro som har helt igenkännliga liturgiska drag i själva huvudfåran? Den som talar om "en rymd av möjligheter" har en annan agenda och sitter i sin lilla välpolerade glasbur på vårdavdelningen och försöker manipulera alla. Jag går inte på det, hade McMurphy sagt. -Det är inte sant att Herrens bön, välsignelsen och några böner från Psaltaren är det enda som förts vidare från generation till generation.

Nu säger syster Ratched, och det är hennes manipulativa fribrev åt egna intressen, att kristen tro bara kan gestaltas i en specifik och särskild tid och plats och inte i allmänhet.
"Bara i det nu som är vårt uppenbarar sig den Gud som är och som var och som skall komma."
Jaså. Men vad med 1942 års handbok och 1986 års?
Och vad med medeltida liturgier, som vi tack vare ett idogt högmässofirande likväl kan känna oss hemma i. Vad med det stycke trä i Källa gamla kyrka som en sommardag på 900-talet slog rot och blev det som till sist snickrades till en dörr/dörrpost i kyrkan? Har inte detta trästycke under alla dessa åtrhundraden kunnat känna igen en allmän - allmännelig - kristen tro, firad och förkunnad i sockenkyrkan?

Motsättningen avtecknar sig för den som vill tänka.
Syster Ratched manar uppenbarligen också de tvekande att förena sig. Nu ska vi bli teopoeter, inte bara teologer. "Det som sker nu är ett skapande, livsavgörande arbete för Svenska kyrkan. Din bön och förbön behövs."

Det är när syster Ratched tar i för mycket som saken spricker upp.
Svenska kyrkan skulle mycket väl kunna fira sina högmässor efter 1986 års ordning 5-10 år till utan att riskera livet. Mer livsavgörande är det inte. Men det finns en avsikt med att mana fram brådskan. Under stress tänker folk sämre. När det rätteligen skulle behövas sakkunskap, ropar syster Ratched på din bön och förbön. Det är DU som ska göra något nu.

Det hade Randle Patrick McMurphy aldrig gått på.

Syster Ratched heter i verkligheten något annat.

När vi ändå är inne i Gökboets värld - vad betyder det att Antje hoppar av debatten med Anne Heberlein i Expressens monter om krisen i Svenska kyrkan med motiveringen att hon har pratat klart om den. Jag fattar nada.
Vad skulle Randle Patrick McMurphy sagt nu? Att kyrkosystemet är ett system som vacklar och att detta visar sig allra mest när man inte vill tala om verkligheten?
Kan det vara så att Antje av några kommunikationsnissar tillhålls att inte kopplas samman med negativitet utan bara med plusvärden och därför avstå från den här sortens debatter på Bok&Bibliotek?
Skulle Randle Patrick McMurphy sagt något eller skulle han bara lägga huvudet bakåt och gapskratta?

Ständigt denne Randle Patrick McMurphy!

22 kommentarer:

  1. Ständigt denne Dag Sandahl på scen sjungandes My way. Och Ku-kuet från doa-kören. Om jag tillåts bli metaforisk :skomakaren som förblir vid sin läst. Månne man får en syl i vädret?!
    Kristus kommer oss till mötes från framtiden och mottot är Se jag gör allting nytt. Och när vi samlas två eller tre i hans namn är han mitt ibland oss. Han kommer oss till mötes där vi befinner oss nu. Han talar till oss och vi tolkar honom utifrån vår livssituation. Han talar till oss som vår vän. Han kallar oss inte tjänare;vänner kallar han oss. Vi har att svara honom, svara upp mot honom. Hela kyrkohandbok är ett av vårt samtidssvar. Som enskild medlem öppnar jag mig för ett radikalt förslag.
    Mitt förslag till de som pysslar med handboken är:häll inte nytt vin i gamla läglar -nytt vin i nya läglar, tack.
    Jag avslutar med en tumme upp till Antje. Att avstå från att delta i den Speglarnas sal (se Erik Lindegren) där Ann Heberlein visar och visas upp visar på gott omdöme...
    Ulf "Randle" Berggren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mänskovigningens mysterium i Kristensamfundet ska tydligen ha en ny handbok. Lycka till där. Och i ett samfund som inte ens firat sin hundraårsdag är det nog bra med att hälla nytt vin i denna nya lägel och samtidssvara. Vad annat ska ett smafund av detta slag kunna göra?

      Radera
    2. Bloggardag
      Kristensamfundet -rörelsen för religiös förnyelse, ja.
      Jag anser att det är hög tid för Svenska Kyrkan att erkänna Kristensamfundet dop som kristet. Ömsesidiga ekumeniska samtal mellan samfunden vore av godo.
      Svenska Kyrkans kyrkohandbok -den nu gällande- är inte ens 50 år gammal..
      Jag anser att Kristensamfundet liturgiska texter bör ses över och bli mer nutidsmässiga -icke minst språkligt.
      Jag anser att Kristensamfundet har en del att lära av folkkyrkan, den Svenska Kyrkan.
      Ledningen i Berlin är informerad...
      Ulf H Berggren, med dubbla samfunndsengagement.

      Radera
    3. Ps Jag kan hålla med om att det finns en vinproblematik. Ska vi hälla årgångsvin i gamla eller nya läglar? I Thomas av Aquinos kyrka i Lund kan man gå till mässa på latin varannan söndag em. Jag kan inte komma ifrån att det vinet fortfarande är substansiellt. Tänk om Franses lundabesök är en början till öppning för ett gemensamt nattvardsfirande. Här är icke svenskkyrklig eller påvekyrklig eller kristensamfundskyrklig eller patriarkkyrklig...-här är vi alla ett i Kristus.Hoppsan-sa här slank t o m k*i*n*p*ä*t*o *s*å*d*r * med.
      Ds

      Radera
  2. Än indianen då?
    Han som inget sa - men visade på friheten.

    LG

    SvaraRadera
  3. Antje är som furiren: Det är kartan som gäller och inte terrängen. När Ann H. vill tala om terrängen, är Antje naturligtvis inte intresserad.

    Ett besvärande drag hos den klick som nu leder Svenska kyrkan är oförmågan att hantera kritik. När Antje möts av inlägg på Twitter som inte behagar henne, klagar hon i en offentlig artikel över vad detta sociala medium används till. När Svenska akademin kritiserar handboksförslaget, påpekar man inte försynt några sakfel (som i Signum), utan meddelar Akademien att den är okunnig och att kommittén själv behärskar svenska språket bättre.

    Människor som tar sig själva på så stort allvar att de inte accepterar kritik (och inte kan skratta åt sig själva), skall man vara försiktig med. Gruppen i bunkern i Uppsala visar också att den, tvärt emot vad de säger, inte vill söka anpassning till sin samtid. Den vill forma den efter sitt sinne!

    SvaraRadera
  4. Jag tror på gapskrattet...
    Intressant sätt att lösa en kris - helt enkelt sluta prata om den. Hör inte, ser inte, pratar inte så försvinner nog det otäcka o jobbiga.
    Suck!
    Eva H

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eva H
      När jag läste det första handboksförslaget saknade jag den befriande humorn (ändå är Lund välrepresenterat).
      Ge plats åt clownen i liturgin!
      (jag minns speciellt Anders Weyryd från en kyrkoherdeinstallation i Madesjö. Han avdramatiserade det biskopliga med sin hållning ;en clown, och är det väl bäst att tillägga, i bästa bemärkelse...
      Ulf H Berggren

      Radera
  5. I och med debattavhoppet bevisar överkommandoran att hon har kastat in handduken för gott och inte längre förmår leda "Sveriges största konsertarrangör" - annat än genom floskler och svammel. Kvinnokortet har fått ett högt pris. /John

    SvaraRadera
  6. Har inte Ulf lärt sig att man inte får vara ironisk?
    "Gott omdöme" i hans inlägg är ngt av det grövsta.
    Eva H:s väg, att inte se verkligheten, kan väl inte
    vara den rimliga - utom för stunden.

    SvaraRadera
  7. I cykliska teorier om gemenskapers utveckling är den sista fasen stagnation. Det utmärks av stillastående, reträtt, en kultur av tystnad, ovillighet att erkänna problem, stor skillnad mellan formellt ledarskap och helheten av gruppen. Förr eller senare, beroende på hur trögt systemet är, brakar det igenom. Nästa steg påbörjar nästa utvecklingscykel. Det första steget präglas av konflikt inför vem som ska formulera problem och vision.
    Jfr profeten Jesaja. När Jerusalem står, säger han att det kommer falla och uppmanar folk att förbereda sig och omvända sig. Då säger alla falska profeter att allt kommer gå väl med Jerusalem. När det väl har fallit, säger de falska profeterna att allt är kört. Det är då Jesaja börjar predika hopp.
    Here we are. Vissa säger: "allt är såå bra". Andra säger: "vi kommer falla". Det har gjorts förut och alla vet vilka som har rätt. Det är inte södermalmsprästerna i slimfitkaftaner.
    Uppmuntrande. Jag tror att vi kommer ha det mysigare på andra sidan kraschen.

    "But for some it's all too much
    This honorable battle and bloodshed
    They flee like a swarm of craven rats
    Leaving their brothers to a certain death
    The last furious men
    They didn't fear death or pain
    They held up their swords and shields
    As winners they stood on the battlefield

    Can you hear the call of the North star
    Feel its longing in your heart
    This bond is eternal
    Sworn through blood
    At the end we will stand as one!
    Even if the daylight dies
    Our horde marches on and on
    If we should fall down to the ground
    We'll rise again and never give up!

    SvaraRadera
  8. Givetvis är det här ingen teologisk beskrivning, men jag tror ändå på det:

    http://s22.postimg.org/zbbv58c4x/image.jpg

    Jag inväntar med glädje och tacksamhet och spänning, times of glory! Helgon om vilka det kan sägas; "världen var inte värdig att ta emot dem" (Heb 11:38). Låt detta vara vårt huvudbry och vår föresats, och lämna bunkern åt sitt öde.

    SvaraRadera
  9. Ulf är ju inte så representativ för Lund. Lunds pastorat - det radikla Lund - sågade ju handboksförslaget vid fotknölarna i remissvaret. Och då ville enligt uppgift många gå längre i kritik men kompromissade.

    Om det ändå hade varit ett modernt och begripligt förslag. Inslagen av "inklusivitet" producerar ju texter som är obegripliga utom för den exklusiva elit som läser feministisk teologi.
    Canutus Hahn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Canutus Hahn
      Lund pastorats elit sågade och klöv. Jag uppfattade förslaget som ett folkkyrkligt befrielseteologiskt förslag i en anda som också är lundensisk.
      Jag tar inte Lunds partipolitiska elit på auktoritet.
      Ulf H Berggren

      Radera
    2. Svaret kom vad jag förstår från präster och kyrkomusiker. Säkert många lundahumorister.

      Befrielseteologi är elitism, människor vill riktig tro. Vänsterprästerna kan inte tala så det blir begripligt, och det märks i handboksförslaget.
      Canutus Hahn

      Radera
  10. Anonym
    Dessa ständiga missförstånd. Är jag ironisk tas det jag skriver på allvar. Och vice versa. Jag vill med detta på intet vis ifrågasätta Anonyms
    omdöme -obs ej ironi.
    Vad är verkligheten? Tja, humorn kan lite rubba vår verklighetsuppfattning. Vad är det som sker i det som synes ske?Jag var förbi en strutsfarm nu i dagarna när jag var på norra Öland. Där var en struts som inte stack huvudet i sanden ;den nöps. Så gärna en Kyrkohandbok med nyp.

    SvaraRadera
  11. Jag ville inte sticka huvudet i sanden.
    Inget tjuvnyp alltså.. Ulf H B

    SvaraRadera
  12. Ja, det hedrar ärkebiskopen att inte ställa upp på den linslusarena, där de som anser sig vara mycket bättre kristna än andra står för att få allt ljus på sig! Det räckte mer än väl med den fåniga Mitt Kors kampanjen för en tid sedan.

    SvaraRadera
  13. Huvudet på spiken Dag! Gökboet är en av mina favoriter på alla sätt!

    SvaraRadera
  14. Vill man ha mångfald istället för igenkännande så finns det många frikyrkor att välja mellan.

    SvaraRadera
  15. Hur mycket man än anser sig slå underifrån, tappar man ganska mycket trovärdighet när man nedlåter sig till denna typ av personanangrepp.

    Dag Sandahl borde införskaffa lite bättre kvalitet på självcensuren, samt lära sig den svåra konsten att killa sina darlingar.

    SvaraRadera