9 november

I dag är det 50 år sedan jag hämtade mitt körkort på Länsstyrelsen i Växjö. Bilen hade jag köpt av Robert Svensson i Olofstorp, Göteborg, så dit var det tåg som gällde. Hem var det PV Sport 544 av 1960 års modell. Den var olivgrön, lite trimmad och gick som ett spjut. Dubbla Weber, som ni kanske drar er till minnes. Kört bil har jag dock gjort i mer än 50 år. Livet på landet, nåja, ger möjligheter.

Under dessa 50 år har min körning i stort sett varit prickfri. Det är fortkörningsböterna bara och ett par parkeringsböter. Böterna är inte särskilt många och alls inte oförtjänta. "Konstapeln, det var inte en dag för tidigt!" är en replik jag kunnat använda - och har gjort. Sannolikt är det en fortkörningsbot på körda 10 000 mil - och det är inget att säga något om.

Jag har kört slut på två bilar, annars har jag bytt och varit glad över den nya. Utanför Ystad for PV:s motor in i kylaren. Jag begriper fortfarande inte hur det kunde hända. På min snabbaste Saab gick turbon utanför Köln och då körde jag inte mer än 174 km/tim. Det var ett vanligare fel på Saab turbo än på andra märken. Den bilen körde jag som mest i 204 km, jag mätte med GPS så jag vet.  Jag hade velat ha upp den 10 km till. Det snabbaste jag åkt med bil är 250 km/tim, men då kan tåget på stambanan lätt slå det rekordet.

Jag har vid vuxen ålder vid ett tillfälle testat om jag vågade köra bil lika fort som när jag var ung. Det vågade jag. Där skulle körkortet rykt om polis varit på plats. Och jag kunde vid yngre år få upp bilen på de två vänsterhjulen och så köra så som Hell Drivers. Det har jag inte prövat på ett tag.

På Öland sas att jag hade en tung högerfot. Det tycker jag är lite macho och har man manliga präster så...

I Rälla på Öland åkte jag dit i en fartkamera. 40 km var det och 18 vägskyltar stod uppställda med olika budskap. Jag begärde rättegång och kom i tidningen. Jag kan anförtro er att all reklam är bra reklam och präster som är som folk, kan med inlevelse bedriva själavård och bli trovärdiga. Fler hade åkt fast där nämligen.

En gång förstod jag (fråga mig inte hur jag begrep) att det skulle bli åka av. En s k förtroendeman skulle köra före och kontraktsprosten efter. Han drog iväg och tänkte platsa mig. Jag hakade på och när vi efter körning i ansenlig hastighet på en väg mellan stenmurar (modell rally) kommit fram, steg jag nonchalant ur bilen och sa: "Trevliga vägar i socknen." Att självaste Jehu skulle kommit långt efter, låtsades vi inte om. Inte heller alltså att hans utmaning misslyckats. Jag var dock nöjd.

Hur ska jag fira 50 år med körkort?
Storståtligt förstås - men hur?
Alla tips mottages. Enklast blir kanske att fira vid kvällens husförhör i Bystugan, Össlöv (Lagan).

Ska jag dämpa min glädje över bilkörning  alla dessa år genom att fundera över apostlarnas färdmedel?
Apostlahästarna är vägen till människor. Jag kanske ska fundera över Svenska kyrkans mission? Det sas att Svenska kyrkan aldrig missionerat. Det kan väl ändå inte vara riktigt sant. Apostoliska kyrkor missionerar, annars är de inte apostoliska. Frågan är mer precist hur Svenska kyrkan missionerat. Den frågan är värd en dyster fundering. Jag hiar mig i min automobila glädje och funderar mot bakgrund av denna glädje över en komplicerad fråga. Det kan jag blogga om framöver.

Jaså, ni vill ha en kommentar till presidentvalet i USA? Kl 6 kollade jag, som alls inte övertygats av de många svenska journalisternas myckna insatser. Det kan mycket väl bli Donald J.Trump har jag sagt sedan i somras. Medelklassen är politiskt opålitlig och folk som ser ett samhälle lägga ner, röstar så här. Ett isolationistiskt och protektionistiskt USA är på sitt sätt konsekvent. Om detta val är ett skov eller en trendvända får vi se. Och journalister ska misstros.

I övrigt undrar jag när papperstidningen Barometern/OT kommer med mobbingreportaget. Många måste få läsa.