Dilemmat

I Syrakusa hittades en gravsten från 400-talet där den sörjande deklarerar att hans hustru ligger i en grav nära Sancta Lucia. Så var det med avsikt. Det finns helgon och det är klokt att vilja ha sina döda i närheten av dem - det är tanken. Därför firar vi också först Alla Helgon och i anknytningen till dem minns vi alla våra döda. Logiskt, pedagogiskt och vackert tänkt. I praktiken har vi dock fått en hel  helg till minne av de döda. Hur hanterar Svenska kyrkan denna folkreligion? Med ljus i första hand.

Helsidan i förrgår från Svenska kyrkan (jag såg den i SvD, pappersupplagan s 43) kan gott citeras. Ljuslågor på bild och texten:
"Ta en minut
Tänd ett ljus. Till minne av nära och kära. I bön och tacksamhet. För egen eftertanke och ro."

Så fanns också Svenska kyrkans logga samt #taenminut och www.svenskakyrkan.se/be
Jag kollade hashtaggen och hamnade i - Östersund. Budskapet var detta:
"Livet tar slut, men en människas avtryck lever vidare i våra minnen. Minnen kan vara starka som doften, som rösten eller som skrattet hos någon du älskar. Under allhelgona påminns vi om döden, och ger liv åt minnena. Ta en minut för att minnas någon. Vem minns du?"

På stationen i Eslöv och Resecentrum i Trollhättan delades ljus ut, läste jag.
I kyrkorna i Stockholm får den som vill sitt lystmäte av requier. Brahms, Duruflé, Hasse, Howells, Jomelli och Mozart upptäckte jag. På några ställen kostar det en hundralapp eller så. Gratis med medlemskort som Hedvig Eleonora försett medlemmarna med, tydligen. Annars fri entré här och var.

Kan detta förstås som något annat än en kyrka som blivit det värsta en kyrka kan bli. Religiös. Ärendet inskränks till att organisera folkreligion. Det är uppenbart att det inte finns någon ansats i texterna att möta den och föra den till kristen tro. Det där med en öppen grav och revolutionerande nya perspektiv? Nä.

Är detta ett opassande konstaterande en söndag, när Bloggardag bara är snäll? Jag vet inte. Är det snällt att förtiga hur det egentligen är? Jag vet fortfarande inte.  Man kan ju vara så snäll att man blir dum av det. Och är det verkligen sant, numera, att livet tar slut? Är det inte gömt hos Gud som bäst? Är vi inte skapade för något mer än en tillvaro här i tiden? Kan inte människor ana det - vid ett barns födelse, när någon dött eller när vi njuter av något i skapelsen? Är det inte Kyrkans ärende att ge ord och innehåll till denna aning utifrån Kyrkans stora minne från en påskdag då allt vände?

Gammalkyrklighetens begrepp "kärringatröst" kunde möjligtvis leda oss till en djupare förståelse av fenomenet om detta goda begrepp inte hamnar i en genusfälla. Det handlar om en tröst som ingen egentlig tröst är och är, antar jag, en vrångbild av verklig tröst. En moder tröstar sina barn och det är fint men något annat än kärringatröst, för den är verkningslös. Vår moder Kyrkan har i alla tider tröstat mer handfast genom Livets Ord, Livets bröd och Välsignelsens kalk. Kring detta handfasta har det funnits själavård, vård om människan själv, också när hon är ledsen (fast inte bara då!).

Om en kampanj av det slag jag nu bevittnar kan jag bara snällt säga:
Så nära och så långt ifrån!
En levande, folklig kyrka är närmare folk än det vi nu ser.
Vad säger detta oss?
Antagligen att sekulariseringen har tagit ett fast grepp om kyrkosystemet.
Agere contra! Agere contra! Apg 17.
Det finns väl fortfarande några som vill en levande tro och har erfarenhet av den just i Svenska kyrkan?