Episkopal dubbelmoral

Den här bloggposten kanske du inte ska läsa, moraliskt högtstående som du är.
Den kan uppröra dig .
Vad värre är, den kan uppröra dig så att din upprördhet riktas mot Bloggardag. Det är orättvist. Här citeras ett poem som en engelsk biskop skrivit. I allt tal om vaktslåendet av skilda minoriteter - och den ursinniga och kyrkoordningsfästa kampanjen mot andra - uppstår små glipor när biskopar känner ett behov att få uttrycka hur det egentligen är och vad de verkligen menar. Därför återger jag det poem jag inhämtat i boken That was the Church that was av Brown och Woodhead, Bloomsbury 2016, s 135.
Men jag upprepar min maning att du kanske skulle sluta läsa här.

Du fortsätter?
Nå, här är biskopens skaldekonst.
I thank you Lord, that I am not a fairy:
my willy is not brown; my arsehole is still hairy.

Du blev upprörd - men jag varnade dig.
Antagligen upprörs du på fel sätt.
Poemet är explicit, det medges och jag är också upprörd om det underlättar, men det verkligt besvärande är inblicken i en annan värld än den polerade, om man säger så. Det finns en dubbel bokföring. Först när man fått titta in i denna andra värld, kan man fatta varför alla biskopar (kanske andra också...) inte alltid vill fortsatt sjunga med änglarna. Ibland måste de få tala ut. Ta en stor whisky och lätta sitt hjärta.

Alla biskopar uppträder utåt som de professionella optimister de har betalt för att vara.
Det är vänligheter och pappersproduktion, fromsintheter i en aldrig sinande ström, vänligt tal  i förkunnelse vid församlingsbesök, allt det som förväntas bli sagt vid föredragningar inför diverse fora och förstås förnumstigheter i det som kallas sociala medier.
Ibland skickas det ut någon ukas till regionens eller landets medieredaktioner. Kommunikatörer och informatörer stöttar så att allt det kloka kommer oss och allmogen till del.
Vi får klart för oss hur det ska tänkas om Trump även om det som sägs mer uttrycker emotioner än djupare politiska insikter.
På stiftskanslierna registreras omsorgsfullt att biskopen varit i media.
Biskopen syns. Biskopen finns.

Nu har biskopen varit ung.
Kanske biskopen till och med är prästson. Här finns mycket att leva upp till. Bara detta att läsa teologi är i sammanhanget stort. Släkten och syföreningen imponeras och många gläds. Den teologie studerande av detta slag är noga med sina andaktsböcker och sköter sina studier. Inte sällan samtalas med kamraterna om det s k Läget. Informationsbärande skvaller utgör själva livsluften. Så blir det prästvigning, missiv någonstans och efterhand bär det vidare. En del övertygelser ramlar av på vägen uppåt. Det gäller att gilla läget annars blir man inte till nytta. Så blir det biskopsval, folket röstar som partiet eller gruppen beslutat, och biskopsvigning, applåder vid vigningen (så hade det faktiskt inte varit vid prästvigningen, mindes den nye biskopen) och biskopen rör sig i allt det nya. Han vet vad han ska säga. Han säger det. Han mottas med artig uppmärksamhet och folk applåderar där det förväntas.

Biskopen går på sammanträden och ska plötsligt börja lösa den typ av problem han försökt hålla sig ifrån. Besvärliga präster, knepiga diakoner (varför tycks företrädarna ha vigt knäppgökar till präster och diakoner?), konflikter som bottnar i en sällspord kombination av oförmåga, ambitioner och pur dumhet, manifestationer av skilda slag - ja, det är ingen ände på allt.
Allt mer frekvent kommer biskopen på sig själv med att ha tröttnat.
Han upprätthåller en struktur han i mörka stunder alls inte tror på. Han säger sådant som ska sägas, men som han 20 år gammal alls inte hade menat vara sant eller till och med  och med goda skäl föraktat.
Det är då biskopen slår upp en stadig whisky.

Tro nu inte att biskopen är en stor konsument av fin maltwhisky. Han köper billigt på resor och i förrådet har han Famous Grouse. När trycket blir för stort, lyfter han med morkullans hjälp till de högre höjderna. Det är då han skriver poem. Det lättar.

På så vis orkar biskopen ännu en vecka fylld av de vanliga klerikala plattityder som omgivningen förväntar sig. Att tiden är inne och att det handlar om snabbhet är inte perspektivet. Jes 60:22. Långsamhetens lov ska besjungas. Inte detta att skynda långsamt.

Så blir det som det blir.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?