Spännande, oroväckande och fascinerande tider

En vän skrev: "Vi har spännande, oroväckande och fascinerande tider framför oss!" Det är en intressant sammanställning av ord. Det som är spännande och fascinerande är att uppfatta som något utmanande och positivt. Det oroväckande är motsatsen. Men här är oron insatt mellan två positiva begrepp. Detta verkar vara en god utläggning av det kristna hoppet så här mot kyrkoårets slut.

Spännande - för allt förblir inte vid det gamla
I går funderade vi i Strukturutskottet över vad som händer i pastorat och församlingar när det är svårt att rekrytera företroendevalda. Jag funderade vidare: Partierna klarar inte uppgiften, i varje fall klarar de inte utan betydande svårigheter (inte alls, menar jag) att hitta kompetenta beslutsfattare. Varför skulle de? Det räcker inte med besvärjelsen att "vi socialdemokrater och våra värderingar står nära det kristna budskapet". Det är alltså svårt att rekrytera inför kyrkovalet 2017. 

Det är svårt med rekrytering till tjänster också. Självklart och kyrkligt självförvållat, menar jag. Säger man nej till prästkandidater av det slag jag var, så kommer detta nej att få kraftigt genomslag i de kyrkligare stiften i vart fall i sinom tid. Där är vi nu. Kyrkoherden flyttar efter kort tid till en finare kyrkoherdetjänst. Pastoratet hade svårt att rekrytera henne och inser att det går nog inte enklare nu. Sista året på mandatperioden hoppas man på ett moratorium så att det nya kyrkorådet får ta sig frågan an - och går ine det läggs pasroratet samman med grannpastoratet. Den kyrkliga reträtten kan visa sig ta stora steg nästa år.
Spännande är ordet. I denna spänning tog jag tåget till Stockholm för att prata om det kyrkliga med de frimodiga kamraterna i Stockholm. Just innan aftonen skulle begynna såg jag i Aftonbladet att ytterligare en SKUT-chef fått gå. Den nyheten nådde styrelsen på detta sätt...

Oroväckande - för allt förblir inte vid det gamla
Det har det aldrig gjort, säger förståsigpåarna. Men tidens skov kan bli extra påtagliga. Det finns ett "vi" som nu börjar säga att "vi får inte tänka i ett vi och ett dom" - och det talet ska misstros när det kommer uppifrån. Dom där uppe tänker, lever och förverkligar dagligdags deras "vi och dom"-modell, men de säger aldrig detta. Talet vore ju också olämpligt. Men nu börjar de där uppe bli lite osäkra. Finns det en Trump-effekt så att dom där nere säger att det kan vara nog nu? Då blir det oroväckande för då tar folk t ex tillbaka sina ord. Dom där uppe förser oss med ord som ska brukas för att dölja verkligheten och de håller undan verkligheten med besvärjelser. Jag levde i går med den feministiska snöröjningen i Stockholm! Det kan hända att tillräckligt många stockholmare (dvs mestadels folk inflyttade till Stockholmsområdet) härsknar till och blir trumpna - då återställs somligt. Återställarna kallas "vita medelålders män". Det kan hända att folk inte riktigt tycker att det nya i det kyrkliga ger tillräckligt att leva på. Vad säger de då - för det fall att de bryr sig?

Jag åhörde radiogudstjänsten i söndags. Tranströmer och Dies Irae. Det handlade om äpple - blom eller skrutt är jag inte längre helt säker på och det gör i sak ingen skillnad. Vid dödsbädden höll pastorn den döende i handen och bekräftade den döende, hörde jag. Jag vill inte ha en så inkännande präst vid min dödsbädd och den bekräftelse jag vill ha ska handla om Jesus, inte om mig. Begreppet "kärringatröst" tycks mig heltäckande. Den döende gamla prästfrun som förtjust gnuggade händer ocb sa: "Det här sak bli spännande" är mer i min smak. Jag var något osäker på vem den bekräftande prästen var och hela föreställningen var ett depp-piller, men jag stod ut. Bengt Inghammar! 
I valet mellan haikudikter och evangelium väljer jag - evangeliet. Jag tror inte det ångestframkallande är särskilt folkligt heller. Men det finns präster som gillar att använda sig av ångesten för att nå sina folkliga syften...

Fascinerande - för allt förblir inte vid det gamla
Jag lovade kamraterna i Frimodig kyrka att skriva titeln på George Weigels bok The Cube and the Cathedral. Kuben är Mitterands entrén till Louvren, ett monument över upplysning, och Weigel kontrasterar denna arkitektur mot Notre Dame. Kuben lyfter inte mer än som en illusion. Katedralen står för lyftning. Och så undrar Weigel vad det blir för ett Europa utan helgon. Han undrar en hel del annat också. Skulle vi tydligt tala om de två vägarna och kulturkampen - den mellan kubens folk och katedralens? Lite i förbigående pekade jag på drag i denna kamp som tidigare varit tydliga i Svenska kyrkan - JA Eklund, John Cullberg, Olov Hartman, Manfred Björkquist m fl. Böcker finns och så går man till läggen, Vår Lösen t ex. Med lite längre perspektiv kan vi nog upptäcka hur linjerna för en idédebatt egentligen dragits upp. Här  borde vi göra nya ansatser. Dom där uppe kanske var ett gäng som inte egentligen ville människor väl och dom tyckte inte om helgon? Ska de bestämma över oss då?

Nu har jag inte med ett ord berört den ryska sammansvärjningen mot presidenten i Montenegro. Strukturutskottets majoritet hade ingen aning om detta för majoriteten läser inte The Guardian. Det finns kanske skäl att fundera över det politiska läget. I samtiden är mycket förvirrande som efterhand blir klart och enkelt, dvs förenklat. Förkrigstiden läste jag på om i Genévieve Tabouis Utpressning genom krigshot, Natur och Kultur, Stockholm 1938. Min enkla fråga varför folk inte såg klart, blir en fråga om oss själva. Fascinerande - eller oroväckande. Och så undrar jag över varför vi inte får en rejäl nyhetsrapportering om en sammansvärjning på Balkan där Ryssland anklagas.
Jag fick en fråga:

"En tanke ang kommentarsfältet. Borde du inte göra ett statement av typ: bloggardag vill på ett piggt, käckt och muntert sätt diskutera och problematisera Svenska kyrkans nuvarande situation, söka förstå hur det blev som det blev, beskriva vad som blivit och reflektera kring alternativ. 

Kommentarfältet är inte ett debattforum vare sig till folkkyrkans försvar, ett missnöjesforum för tankar om kyrka och andlighet som inte ryms på andra forum eller ett torg för debatt kommentatorer sinsemellan. 

Bloggardags huvudtext är tesen. En tes som i kommentarfält kan problematiseras och föras vidare, men inte tas till intäkt för variationer av andra teman."

Jag kunde nog inte sagt det bättre själv.
Gärna kommentarer. Spännande, oroväckande och fascinerande - hur ni vill.
När värdfolket vaknat ska det bli frukost, därefter lite äventyr i den feministiska snöröjningen, tunnelbana till T-Centralen och så tåg hem. För en pensionär är det, liksom för präster, något att göra mest varenda dag.