Eftertanke

i går var jag i Jonsboda Missionshus. Det var husförhör på tre ställen i Berga pastorat  och jag hade fått Hult/Jonsboda rote om hand. Vi talar alltså Vittaryd i Ljungby kommun. Temat i år är bönen. Jag inledde och så pratade vi tillsammans. Smörgåstårta med cider. Kaffe. I höstmörkret är husförhör något att se fram emot för alla - utom för Lina i Katthult, förstås. Polis Peter ordnade i köket. Jag trivdes i vart fall.

På eftermiddagen var det några snöflingor i luften när jag motionerade i trädgården genom att plocka upp sådant naturen släpper ner när det blir höst.
Med vinterdäcken på och ny sarg bak på bilen drog jag alltså västerut. Den resan gav tid för eftertanke. Jag såg därför inte Antjes kommentar i den statliga televisionens båda kanaler till Frasses skämtsamma svar på Kappelins fråga om kvinnliga präster med inpasset "är ni rädda för konkurrensen?". Detta inpass lockade fram 1) talet om starka och duktiga kvinnor och 2) skämtet, som vid en analys har udden riktad mot män som just är rädda... I sak ger Den Helige Fadern sedan ett allvarligt svar på hennes sakfråga.
Tack vare Försynen förses vi med SvT Play. Jag såg i efterhand hur Antje kommenterade svaret som något annat och antydde att Den Helige Fadern inte har en balanserad människosyn eftersom han lever i enkönad miljö..
Det tog verkligen inte lång tid innan det artar sig till ekumeniskt sammanbrott.

Har vi inga kommunikatörer i Kyrkans Hus? Varför blir det inte rätt då?
Den som inte förstår när ett skämt är ett skämt, det syns på Frasses ögon vad det handlar om (gilla skämtet eller inte, men fatta genren) och inte hör sammanhanget, ska alls inte kommentera. Det är grundläggande själasörjarkunnande att förstå språk och kontext för att inte säga minspel. Antje gjorde det inte eller ville inte göra det.
Illa. Riktigt illa. Blå skåpet.

Inte får chefredaktören Inger Wallin till det i dagens Torsdagsdepression, som också har en artikel som i rubriken fokuserar på kvinnoprästfrågan.

Inomkyrkligt illa också. Här fanns ännu en chans att komplicera för tittarna. Den togs inte. I stället heter det i en skriftlig kommentar att"prästvigning av kvinnor är en omistlig del av Lutherska världsförbundets självförståelse." Till all glädje hette det att påven uttalat sig på flyget mellan Malmö och Lund. Det rättades. Frågorna står minst sagt kvar.

Vad är det vi ser i samtiden - bortom Antjes insats?

Stefan Löfven ska nödvändigtvis säga något i slutet av det så kallade eventet. Jag fattar inte varför. Uttrycks här den grundläggande kyrkliga längtan att få vara Konstantin nära?
"Mitt kyrkosystem är av denna världen", sa kanske Jesus även om ingen evangelist lagt orden i hans mun. Vad vet jag? Eller ni?
En svensk statsminister, och ett par av dem vi haft har varit uppenbara hedningar, kan föga säga som uttrycker kristen tro. Det blir civilireligiöst.
Är det inte bättre med radikalt tal om Jesus än reformistiskt tal som uttrycker snällism?
Jag bortser nu från de hårdhjärtade, de som skulle säga att det blir för mycket om en man som måst svänga från "välkommen" till "go away" i flyktingfrågan ska stå för slutackordet, när det ska talas solidaritet med asylsökande och flyktingar.

Jag bestämde mig för egen del att inte reta mig på fenomenet utan försöka förstå det. Jag måste säga att jag fick hjälp i tisdags kväll när påvens besked om hur den katolska kyrkan ser på kvinnor i prästämbetet uppenbarligen chockade så många på nyhetsredaktionerna.
Vi har kanske hanterat hela ämbetsfrågan fel?

Den har hanterats inom det svenskkyrkliga systemet, som en fråga där vi kan argumentera teologiskt. Nåja, det har kanske inte skett i praktiken, men jag resonerar nu principiellt. Vad Luther menade vet vi. Vi har läst på och kan läsa De Konciliis und Kirchen. Vi har läst Bibelsyn och bibelbruk också, där det argumenteras inom kyrkosystemets ram, som vore vi överens om utgångspunkterna men sedan drog olika slutsatser. Vad påven i kraft av sitt ämbete skrev i sitt apostoliska brev vet vi också. Den påven är helgonförklarad.

Tänk om det aldrig varit en teologisk fråga inom ett teologiskt system?
Det handlar i stället om två helt olika system som kolliderar.

Det ena är det gamla kyrkliga, det där med Bibel och bekännelse som i andra sammanhang kallas Tradition. Tradition med stort T är döda människors levande tankar att skilja från tradition med litet t, som är levande människors döda tankar. Jag menar här den traderade tron. Den har sina av Kyrkans Herre givna markörer: det ska vara precis som Herren vill ha det med dop, nattvard och ämbete.

Det andra är civilreligionen.  Den är religiös, inte tu tal om saken. Den tror på Gud, värnar dygd, väntar uppståndelse för alla snälla och praktiserar sin trosuppfattning i en kvantitet som heter "lagom".
Svensk civilreligion talar gärna om alla människors lika värde och detta värde konkretiseras i att alla får bli präster. Kvinnliga präster blir ett bärande grundvärde, en avgörande markör. Sådana får inte ifrågasättas. Ett ifrågasättande blir hädelse.

Prästämbetet är visserligen i den svenska civilreligionen egentligen ingenting, men kvinnor ska ha det. Därför har prästvigningar blivit tillställningar med applåder och presenter, som vi alla andra examineringstillfällen. Mycket folk är tillstädes och många bilder ska tas.
Vi som varit med vid prästvigningar fordom med ett fåtal närvarande, kan förundras. Men vi borde förstå. Civilreligionen är svag för yttre ståt. Denna böjelse kan uppfattas vara ett uttryck för liturgisk glädje. Det tror jag inte. Numera. Den uttrycker i stället lusten till yta. Frågar man vad det ena och andra egentligen betyder, blir svaret (antar jag) irritation. Varför ska det fina ifrågasättas och därmed förstöras?

Om detta är svaret, är motsättningen grundläggande, som mellan två trossystem och inte som en fråga inom ett trossystem där förutsättningarna för förståelse är gemensamma och där det blir viktigt att slå vakt om det som förenar för att så hantera oenigheten.

Kommer imperativen från Lund att implementeras i Svenska kyrkan?
Det finns två svar.
1. Självklart.
Det är så mycket mer som förenar än det som skiljer. Trygga i det som förenar tar vi ett tag till i de frågor som skiljer. Vi vill veta hur Herren vill ha det i sin Kyrka. Samtalet är livsformen.
2. Självfallet inte.
Beslutet är fattat. Det går inte att ifrågasätta och får inte ifrågasättas. Ifrågasättarna hanteras efter en hädelseparagraf i Kyrkoordningen... Det finns inget att diskutera, frågan är en icke-fråga.

Vilket av de två svaren tror ni är rätt svar på frågan om imperativens funktion i Svenska kyrkan?

Om efterspelet till den ekumeniska festen säger jag endast: Liten tuva välter ofta stort lass. Det behövdes inte ens en eftertanke för att se det. Svensk statstelevision, kommunikatörerna i Kyrkans hus och Antje levererar.