Till populismens försvar!

Hur det går till i politiken avslöjades i går med  en inblick i den moderata världen. Tobé fick springa mellan tv-sändningarna. Statsministern passade på att vara passande upprörd över vad som sas hos moderaterna och hans parti såg till att sprida klippet från det som var ett test inför en inspelning. Alla skulle få veta. Tacka S för det.
Blev vi upprörda?
För egen del vet jag inte.
Har vi inte hört interiörer från partikanslier som rätteligen borde betyda att vi betackar oss för den sortens politiker. Jag vill kunna ha förtroende för den som ska ha fritt tillträde till min plånbok. Är vi inte värda bättre förtroendevalda än de politiker vi ser, de som rör sig i de interiörer vi anar där egocentrismen, toppstyrningen och kadaverdisciplinen blir alltmer utbredd? Knapptryckarkompani, alltså. Och utsortering av dem som tänker friare och därmed utgör hot. De potentiella hoten får leva i en kylskåpstillvaro.
Detta sagt utan något särskilt om att kommunikationsavdelningar både här och där tycks hamna i problem de själva skapat.

Populismen är från början ett vänsterprojekt, påpekade min vän Jan i somras när vi talade om högerpopulisten Trump. Så vad är det för fel på populismen? Och vad är det för fel med en populistisk folkkyrka? Det finns en del att tänka över. Vem har bestämt att populism är något fult?

I Torsdagsdepressionen visade Jonas Lindberg, som skrev ledaren, att det fanns en del han inte tänkt igenom från grunden. Han föll för det här med att politiker ska ha fingertoppskänsla, dvs leverera. Men politiker ska väl ihop med folket, där drivkraften finns, formulera politiken, de krav som gäller för dagen och de visioner som ska gälla långsiktigt? Annars blir politik något som ska krängas, som margarin - och reklamen gestaltas därefter.

Är det, som Jonas menar, svårt att visa vägen framåt om man inte är fingertoppskänslig?
Fråga Putin. Han är inte fingertoppskänslig så mycket som fingerfärdig. Han har också fått en god statlig utbildning i den konsten, han liksom alla andra som kunde berika sig när Sovjetunionen gick i graven.

Naturligtvis finns det en klyfta.
Kapitalismens högsta stadium är imperialismen också om den kallas globalisering. Det är en avgörande skillnad mellan det världsvida draget i Kyrkans liv och globalisering, tro mig. Denna politik gör skillnad på människor, driver horder av människor till det som kallas storstäder (Stockholm är inte en av dem också om inflyttningen är stor....!), centraliserar, men kommer också att proletarisera delar av medelklassen och för allt deta krävs en annan kultur och andra värderingar. Detta organiseras också. Uppifrån. Man behöver inte vara marxist för att få kläm på detta.

Det ljugs i detta syfte rätt friskt också. Ord får ändrad betydelse, kodorden kan användas, men inte de andra. Nya ord kommer till. Jag har en lista över nyspråket i USA, den är underhållande på sitt sätt. Men n-ordet belyser också det svenska dilemmat fast n-ordet aldrig kunnat användas för att förfölja n***** i Sverige utan mest för att beskriva vad Pippi Långstrumps pappa är och vad ett enkelt framställt bakverk (som inte bakas) heter.

Det som kallas mångkultur kännetecknas inte av mångfald och ett antal grundläggande värderingar vi haft ifrågasätts, yttrandefriheten bland dem. Folk vet allt detta, bråkar inte, men gillar det inte heller. Folk vet att det finns ett "vi här uppe" och ett "dom där nere". Jag talar nu inte om stockholmare som tar tåget ner till Malmö.

Poängen i ledaren är att "det demokratiska systemet behöver starka oberoende röster med en långsiktig ideologisk kompassriktning". Det kan man tycka. Det sas av fler tänkare i efterkrigstidens BRD, Västtyskland. I Sverige menar nu Torsdagsdepressionens ledarskribent att "som det ser ut just nu är det inte klart att våra politiska partier har den styrkan på egen hand."
Detta är ett rysligt påhopp.
Men hav tröst:
"Kyrkan har med sin storlek och sin snart tvåtusenåriga kritiska reflektion över dessa grundläggande värden alla förutsättningar att vara en sådan röst."
Läs den meningen högt ett par gånger.

Här har storleken betydelse. Men kan det verkligen vara så? I Urkyrkan sågs kraften ligga i evangeliet, inte i numerären. Sa Jesus någonsin att när ni blir många kan ni vara en stark och oberoende röst?
2000 år av kritisk reflektion - och igen inte något om det evangelium som ges och ska förvaltas. Kraften ligger i reflektionen under 2000 år. Inte under Gamla testamentets tid, alltså? Men kan vi få några repliker från den kritiska reflektionen, några som har bäring på oss? Var har den framförts? I predikningar? Vid teologiska fakulteter? I öknen? I de kyrkliga koncilierna?

Är inte den enkla sanningen en helt annan? Tron har inkarnerats i människor och människor blir sådana röster - i byn, på krogen, vid marknaden, i familjen, i släkten, bland grannar och vänner, inför kungamakten och i de politiska partierna.
Hur mycket av den rösten hördes i ståndsriksdagen? Ibland när prästeståndet och bondeståndet höll ihop. Men helt behagligt var det inte när kyrka och stat enkelt kunde identifieras.
Så vad med den oberoende rösten?
Och vad med oberoende - om Kyrkan ska ha något att säga är det väl för att henne röst är beroende. Av evangeliet.

Jag är inte särskilt lättskrämd men hästar borde kunna skrämmas i sken av ett resonemang av det slag som förs i Torsdagsdepressionen.
Kyrkan behövs som motkraft till populismen - på vems sida och mot vad, noga taget?
Kan en folkkyrka vara något annat än populistisk och hur går det i så fall till?

Risken är att de goda kristna uppfattar sin egen fina position som det folk ska bibringas i tanke på att detta är den upplysta och behövliga motkraften mot populismen och då ska populism rätteligen utläsas som "där där idioterna".
Det är mot dem Kyrkan behövs som motkraft.

Jag säger som barnbarnen: Fatta, morfar! Men jag lägger till: Ni andra också.
Vad vill jag då?
Mitt program är det gamla vanliga: En levande, folklig Kyrka.