Dagen efter

Detta blir nog inte Bloggardags enda reflektion efter Frasses besök.

Anders Arborelius hade alltså inte känt sig svensk tidigare, insåg jag närt jag hörde Ekot. Min häpnad över detta att ett besök från främmande länder (Argentina och Vatikanstaten) skulle få denna följd kom emellertid i bakgrunden när jag hörde Alice Bah Kunke kommentera. Hon trodde inte att Frasses besök "egentligen (hade) någon större inverkan på människors eventuella tro. Däremot hoppas jag att det har en stor inverkan på freden och friheten i världen."
Jag hade hört rätt. Jag kollade. Det hela fick mig att ånyo att greppa efter något fast, även om jag förstått att allt fast förflyktigas. Nu har jag ett enda krav på statsråden. De ska vara psykiskt sufficienta. Stefan Löfven har ansvar för denna rekrytering av människa som uppenbarligen - offentligen - inte kan vara vid sina sinnens fulla bruk. Annars går hon på något. På Facebook har jag inhämtat att det var en joint Declaration och att Frälsningsarméns brass från Tranås (där jag begynte i Svenska kyrkans söndagsskola är 1952) spelade i radiogudstjänsten. Stor inverkan på freden och friheten i världen!!!! Gudstjänsten idomkyrkan, eventet eller mässan? I så fall har alla mässor som firas denna effekt. Men det var inte var Alice från Horda menade.

I övrigt har jag i all stillhet kontemplerat dagarnas upplevelser.
Antje var glad över att påven kramat henne.
Tuulikki var av den meningen att det är en tidsfråga tills Rom har kvinnor som präster.
Antje preciserade att Rom inte riktigt var för vare sig manliga eller kvinnliga präster av den typ Svenska kyrkan har. Där dribblade hon. Det stod klart på planet hem då Frasse fick frågan om kvinnliga präster och svarade att det aldrig blir så i katolska kyrkan.

Detta blev i statstelevisionens båda kanaler till nyheten man toppade med. Nej till kvinnliga präster. Nyhetskalabalik! En kvinnlig präst, som såg inslaget, hördes säga "pinsamt", "löjligt" och om nyhetsredaktionens frågor "dom vet inte vad dom pratar om". De svenska kvinnorna är mycket starka, mycket duktiga. "Därför kanske vissa svenska män söker sig en kvinna från andra nationaliteter. Jag vet inte om det är sant." Där fick Frasse till det - men uppgiften hade han hört och var alltså lite osäker på.

Facit av påvebesöket blev alltså nyheten att påven är katolik men dessutom att ett grundfundament för svensk civilreligion är kvinnliga präster och här blir anhängarna just - fundamentalistiska. Själv hörde jag en man utlägga frågan om den kvinnliga påven Johanna (även om han tycktes ha glömt hennes namn). Han fick med att den nyvalde påven skulle granskas vad gäller kön och att några kardinaler var betrodda med denna mönstring. Myter är livskraftiga och livet kring en romersk katolsk mässa bjuder på oväntade upplevelser.

Ska vi reda ut skillnaden med de två slagen präster i Svenska kyrkan för Antje och andra?
Manliga präster vigda av manliga biskopar i succession, det Msgr Lars Cavallin redovisat, vigs utan Rom - men det leder till ett kyrkojuridiskt ifrågasättande.
När det handlar om kvinnor i biskops- och prästämbetet är det annorlunda. Där har Kyrkan ingen fullmakt från Herren.
Det lustiga är att Martin Luther och påven här menar detsamma. Ska det vara joint kan det vara här!

Efter den historiska mässan funderade jag.
Inledningen var inledningen till en fotbollsmatch, samma högljudda hållning och många praktiserade inte eukaristisk fasta. Där jag satt sjöng folk lika lite med som på en julgudstjänst - om inte än sämre. Prata innan gudstjänst och inte sjunga med, jag var glad att syster Kerstin inte varit där. Hon kunde sagt till! Prästerna rusade för att stå och beglutta när Frasse gjorde sitt varv kring planen. Det fann jag överraskande. Har dom aldrig sett en påve? I min constituency sitter präster där de ska sitta tills de ska agera. Jag blev alltså överraskad.

Så blev det som det blev. Stora mässor med svårigheter att veta hur mycket som ska konsekreras - och så ut till folket i något som måste betecknas som ecklesiastiskt hullerombuller. Det är mer reda med Svenska kyrkan så som hon agerar där jag är med.

De fem punkterna?
Det är inte så dumt att se vad vi är överens om, inte så illa tänkt att mötet med andra förändrar oss, i enlighet med Jesu förbön att söka synlig enhet, nästan självklart för en kristen att vilja se evangeliets makt och göra det tillsammans och har någon något emot ett gemensamt vittnesbörd om Guds nåd i ord och handling.

Vad bör göras?
Först ska det funderas.
Ingen som tänker katolskt i Svenska kyrkan var med i Lunds domkyrka eller trädde fram i Malmö. Jag noterade. Jag ser det gamla gänget med rötter i KRISS, de som tog död på den rörelsen. Nu löper de runt. Jag tror de kommer att kunna klippa Svenska kyrkan också. De som skulle säga emot tiger eller tystnar och går sin väg. Till Rom eller till ingenting. Jag har svårt att hantera upplevelsen av präster i Svenska kyrkan som håller käft med vad de tror och tänker men hastar till påvens mässa. De lämnade åt oss andra att ta skiten. Själva ljuger de sig in i prästämbetet och vidare uppåt - för de vet vad de avkrävs och bluddrar runt. Jag säger inget om det. Ignatius av Loyola och hans efterföljare har lärt ut knepet. Alla medel är goda om ändamålet är gott. Det är det. Men vad blir det av detta? Och hur kan en kyrkokristen (läs: katolik) under decennier stillatigande åse/åhöra demoniseringen av dem som öppet medger hur de tänker och tvivlar?

På Malmö C mötte jag vid lunchtid min avhållne vän katoliken.
Han var inte imponerad av allt. "Vi vet ju vad katoliker säger om protestanter när de inte är närvarande", sa han.
Det är sant. Så det finns mycket att göra. Det blir lättare om ledstjärnan blir det kliniska och metoden den enkla, att tala sanning om problemen.

Fundera, tänka högt och samtala - det är vad som bör göras.
Men tänka sig vad som blev facit av påvens besök. Har jag inte skrivit att det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*!