Nils Rubin

Nils Rubin var min folkskollärare i åk 5 och 6. Han hade ett förflutet som journalist och drillade oss i demokratifrågorna. Vi talar år 1959 och 1960, efter pensionsomröstningen 1958 och före val 1960.

Magister Rubin var mån om vår samhällsorientering och drev mycket bestämt att demokrati förutsätter kunskap och förmåga att värdera agitation, dvs genomskåda slagord.
Till demokratins fundament hörde då för tiden folkrörelser av olika slag och folkrörelserna rann in i politiska partier. Den som inte varför fin för folkrörelsearbete i en förening kunde anförtros med ansvar.
Demokratin var representativ. Den som valdes, bedömdes vara så klok att han eller hon självständigt kunde representera sina väljare. De litade till den klokskap de valt. De visste ju också vem de valt. Visst överseende kunde man också ha eftersom de valda sällan var briljanta. Men de var representativa.

Ni märker att jag beskriver att  annat politiskt system. Det var på väg bort redan då. Den saken stod klar när tidningarna rapporterade om ynglingar som skulle prya som riksdagsmän. Politiken blev ett yrke. Visserligen kan politiker stoltsera med andra titlar än de politiska - metallarbetare, svarvare, fastighetsskötare  och allt vad det kan vara. Men fastighetsskötaren som anställdes skulle inte, som tanterna fått för sig, rensa rabatter eller allmänt snygga upp i bostadsområdet. Fastighetsskötaren skulle vara ledig för det mesta och planerades bli kommunalråd. Folk begrep, talade om saken sinsemellan och skrattade. De hade i vart fall genomskådat bluffen.

När politik blir ett yrke blir samhället ett annat än det Nils Rubin undervisade om, det samhälle där det ställdes krav på medborgarna för deltagande i samhällslivet. Kunskapskrav. Demokratin förutsätter kunniga medborgare och debatt. Alternativet är ett "vi här uppe" och "dom där nere". Det blir ett samhälle med behov av kommunikatörer, för att dessa ska meddela allmogen vad som gäller. I den typen av samhälle intervjuar journalister journalister och så får alla klart för sig hur det är. Ibland debatterar journalisterna med varandra också - under ledning av en journalist...

Det förutsägbara är själva idén. Det blir som på flyget. Flygvärdinnan drar den vanliga tiraden om säkerheten om bord, som vi ska rikta vår uppmärksamhet mot några minuter . Ingen lyssnar. Men detta att det sägs som vanligt skapar lugn och trygghet. Det är som vanligt fast vi ska upp 10 000 meter i luften. En gång flög jag i cockpit  från Aberdeen till Kastrup med min avhållne vän kapten Magnus Åkervik. Med självövervinnelse avstod jag från att ta mikrofonen och säga till passagerarna: "Hallå, hallå. Det är en präst som talar, men det finns absolut ingen anledning till oro."

Ett demokratiskt samhälle är inte förutsägbart utifrån en agenda uppifrån. I det demokratiska samhället bedrivs reportageverksamhet i stället för dagsjournalistik. Någon läser på, funderar, samtalar, skriver ner små noteringar och rapporterar, bär tillbaka till medborgarna vad som kunnat förstås. Medborgarna fortsätter samtalet och håller sig kanske med ett par tidningar för daglig läsning samt hanterar informationsflödet på sociala medier kritiskt. Desinformation kan nämligen vara på färde. Vad är sant och vems sanningar förmodas vi okritiskt anamma? Vem piruetterar i media och vem gör det handfasta arbetet? Vilka programledare förekommer ymnigt i radio eller tv, så ofta att de bör misstänkas för att främst vilja visa upp sig? Vem rapporterar om det kyrkliga och säger "lutheransk" och visar därmed en bristande kompetens? I det demokratiska samhället finns det också fora för fortsatt samtal, alltså folkrörelser, studiecirklar, gemensam medvetenhet och konstruktiva diskussioner, dvs sådana där folk är oense utan att bli ovänner.

Till denna demokratin hör också de som visar mig sådant jag egentligen inte skulle vilja veta, men får besked om. Som när Aftonbladet berättar det kyrkostyrelsen inte fått besked om: ännu en SKUT-chef ska bort. Då undrar jag om allt är bra nu - eller är det en SKUT-kultur att rensa i? Jag undrar, men undrar varför jag undrar. Jag har inte på många år gett en enda krona i kollekt till SKUT. Jag ogillar SKUT-kulturen och vet ju något om dribblandet och fiffleriet också på biskop Koskenkorvas tid vid makten. Men var diskuteras den SKUT-eländet? Vid kyrkkaffet på söndag?

Folkskollärare Nils Rubin hade nog menat, att demokrati visar sig i att många pratar om det som är angelägenheter i deras organisation, kyrka, land eller värld och varnat för ett tillstånd när samtalet bara rör oväsentligheter. Han hade möjligtvis, med en liten sarkasm eller ironisk dragning, noterat att det efter kriget kom böcker om demokrati (Alf Ross, Varför demokrati? kom i Danmark 1946 och i Sverige år 1948, Herbert Tingsten skrev Demokratiens problem 1960, t ex) och undrat när sådana böcker senast skrevs och lästes i Sverige. Han kanske till och med hade frågat varför det blivit så. Beror det på alla kokböcker som ska produceras och alla böcker som publiceras om hur vi ska satsa på oss själva  och karriärplanera som Alice Bah Kunke - samt träna och sköta vår hälsa?

Nils Rubin hade i vår tid haft en del att undra över. Hade han sagt att det verkar som om medborgaren blivit konsument?