Jag läser och läser och läser

Det är inte helt enkelt att vara mediekonsument i dessa tider. De dyker upp här och var, biskopar och ärkebiskopar. Och en enkel fd komminister på landet grips av viss yrsla. Inte den yrsla vi brukar vara ute efter, den som prisas på norra Öland och kan värderas efter formeln C2H5OH/SEK utan en mer, ska vi säga, intellektuell yrsla.

Jag kan börja med Modéus II.
"Kyrkan betydelsefull" löd rubriken på insändarsidan i den tryckta Smålandsposten.
http://www.smp.se/ledare/kyrkan-betydelsefull-i-oroliga-tider/
Det hela var en kommentar till ledarsidan, som i måndags begått sig. Modéus II delade inte bilden av Svenska kyrkan som en rik organisation med en gräddhylla i toppen. Det kan man kanske förstå. Modéus II talade om den decentraliserade organisationen och pengar som används för att hjälpa dem som har det svårt. 274.7 miljoner nämndes. Den ena handen vet mycket väl vad den andra handen gör när allmosor skänks.

Ledarsidan klagade över en verksamhet som allt mindre kommit att handla om gudstjänster. Men det var fel, påpekar Modéus II.: "I vartenda pastorat firas det regelbunden gudstjänst och många lägger stort engagemang på at forma den på bästa sätt." Kan man säga. Men det firas inte regelbunden gudstjänst i varje församling. Så var det tidigare. Lagfäst. Kan man inte tillstå det?
Kan man inte också problematisera att det läggs mycken tid på gudstjänstplanering utan att det alldeles säkert leder till fler gudstjänstfirare. Gudstjänstförberedelser tar tid. Från annat. Från vad? Och vilken självbild skapas när gudstjänstgrupper ska möda sig? Jag vet inte. Inte Modéus II heller.

Fler än "normalt" lämnar Svenska kyrkan men "totalt sett är dock minskningen ganska konstant". Ganska? Totalt sett? Nu förstår jag hur försvarslinjen byggts upp. Jag känner yrslan. Bagdad-Bob var kanske inte ett sådant unikum som vi tänkte?
Vi får utträdessiffrorna för oktober nästa vecka, antar jag. Varför inte tillstå att normalnivån ligger högre än vad normalnivån brukade ligga på?
Och vad är det för organisation där folk på basplanet förmår värdera vad utträdena åstadkommer i pastoratens budgetar, men de på den s k gräddhyllan (som kanske inte ens finns i varje fall inte möjlig att upptäcka om man står/sitter på den)  säger att allt står väl till?
Bibliskt är det. Så bibliskt att yrslan drabbar.

Och så Antje.
Hon kommenterar Frasses uttalande på hemfärden till Rom. Kappelins fråga var tydligen resultatet av överläggningar med Kyrkans Tidnings och TT:s reportrar. Detta med kvinnliga präster i den romersk-katolska kyrkan var vad de ville veta.
Vi tar Antjes påståenden ett efter ett.

* Omistlig del av Lutherska världsförbundets självförståelse.
LVF är ingen kyrka, det borde vara en komplikation.
I LVF spretar ämbetssynen. Minns hur det var med Den Danske Folkekirke och präster som skulle assistera vid prästvigningar. De fick inte vara med vid handpåläggningen för att tanken på apostolisk succession inte skulle smyga sig in och Danmark därmed få en enda riktig präst. Den svenske assistenten till prästkandidaten fick stå på behörigt avstånd och påpekandet att successionen räknades på biskopar avfärdades med argumentet at man inte kan vara "forsiktig nok".
Detta är historia nu, men exemplet tjänar till eftertanke. Det är inte bara så, att allt som kallas lutherskt alls inte skulle köpas av Dr Luther själv. En del av det lutherska i ett land ter sig främmande i ett annat.
Men hur är det med begreppet självförståelse? Fortfarande är LVF en gemenskap mellan självständiga kyrkor. Jag vet att Regin Prenter fruktade att få en LVF-teologi av detta skäl. Har vi fått det nu? Inte om jag läser studiedokumentet The Self-Understanding of the Lutheran Communion, Geneve 2015 för där gäller hållningen "disagreement in the communion" och där ses "disagreement" som "healthy". Det tycks mig som om LVF inte riktigt träffas av Antjes beskrivning.

* En självklarhet att kvinnor vigs till präster i Svenska kyrkan.
Det var ingen självklarhet. Inte 1923, inte 1948, inte 1950, inte i remissarbetet och 1957 sa Kyrkomötet nej. 1958 sa riksdagen ja till behörighetslagen (som gällde 1959-1982) men teologiskt var reservationerna så markerade att begreppet "självklarhet" tycks illa valt.
När blev ämbetsreformen en självklarhet?
1970 när Bibelsyn och bibelbruk publicerades,hanterades frågan inte så. Blir den en självklarhet när bestämmelsen om prästvigningsstopp tas in i Kyrkoordningen efter att först ha varit författningstext (vilket regeringen egentligen inte ville, men inte kunde dra sig undan)?
Eller är det en självklarhet endast i den meningen att de flesta är för ordningen och kan stolta markera ett "vi" och ett "dom"?
Är det egentligen en självklarhet att präster vigs i Svenska kyrkan? I så fall varför? Vad gör vigningen med en kandidat? Här kan oenigheter anas i den svenskkyrkliga vardagen.

* Skillnader i synen gäller HELA ämbetet, dvs i katolskt perspektiv kan manliga präster inte vara mer erkända än kvinnliga.
Det apostoliska brevet särställer kvinnor, det är uppenbart, men Rom försöker tona ner det gamla
beskedet till anglikanerna att deras ämbete är null and utterly void.
Svenska kyrkan klarade med ett nödrop att ha kvar den handfasta successionen och det kan vi bara konstatera med tillägget att denna succession måste motsvaras av en lärosuccession.

I sak är en man, som vigs till biskop i Svenska kyrkan efter apostolisk sed av en manlig biskop vigd av manlig biskop, verkligen biskop och inget annat. Han hör dock inte till den romerska kyrkojurisdiktionen utan till en nationalkyrka, som är den historiska kyrkan i detta land.
Det historiska betraktas som en del av själva katoliciteten. Romersk-katolska kyrkan saknar i Sverige just denna katolicitetsmarkör.
I sak kan manliga präster vara mer erkända än kvinnliga. Det är ett erkännade som Rom lättare hanterar. Det andra har ju den helige Johannes Paulus II i apostoliskt brev avfärdat.

I Från konflikt till gemenskap, dokumentet vi firade så storslaget i Lund och Malmö, markeras att katoliker skiljer sig från lutheraner i hur man förstår prästens sakramentala identitet. Nu kan ju just lutheraner kalla prästvigningen et sakrament, bara saken blir rätt förstådd, så när det gäller manliga präster i Svenska kyrkan borde problemet vara möjligt att samtala om och hantera (lösa).
Om inte prästerna på ett särskilt sätt är delaktiga i Kristi prästadöme - vad är de då? (se p 190)
Att biskoparna får makten att ordinera genom att upptas i det katolska biskopskollegiet visar kyrkojurisdiktionen. Visar den något annat? (p 191)
Och det kyrkliga ämbete som i vårt land lyckats fullgöra sin uppgift att bevara kyrkan i sanningen, var fram till 1960 och i praktiken ett par decennier till "det manliga prästämbetet". Hur vet vi att sanningen bevarats? Genom konsensus i den katolsk-lutherska dialogen! VSB.
Det finns implikationer "för ett visst ömsesidigt erkännande av ämbetena". (p 194)
Detta kanske skulle motivera att vi aktualiserar de undersökningar som visar på olika teologiska hållningar mellan manliga och kvinnliga präster. Kunde bli av intresse, liksom.
Att ämbetet är en Guds gåva till kyrkan är vi överens om. (pp 166-169).

* Att göra en sådan skillnad är patriarkalt tänkande snarare än teologi.
Detta är alls inte säkert även om tekniken att skilja mellan patriarkalt tänkande och teologi imponerar.  Det är inte vanligt att förfara så och kanske skulle alla behöva höra några definitioner av vad som är vad och hur de två kan åtskiljas.
Skillnaden ligger annars i argumentet mot en ordning med kvinnor i biskops- och prästämbetet saknar stöd i Skrift och Tradition och är något Anden inte tillåter (Apostoliska brevet och Dr Luther hävdar båda detta), medan en manlig präst i Svenska kyrkan av skäl som hör samman med kyrkojurisdiktionen ställs åt sidan.
Det sistnämnda är ett romerskt argument, men inte säkert ett katolskt.
Det vore kul om biskop Anders Arborelius ville tala ut om detta. Är manliga präster i Svenska kyrkan fejk, bluff och bedrägeri? Jag frågar så för att biskopen inte ska få obehag för att han diskuterar kvinnliga präster. Det är ju så känsligt, som vi vet.

Då hoppar jag här över det famösa uttalandet:
* "Att leva i enkönade miljöer gör det kanske inte så lätt att i alla stycken uppnå en balanserad människosyn."
Hade jag ånyo tagit upp detta uttalande, hade jag nödgats konstatera att vi gått från konflikt till gemenskap /fest i Lund och Malm/ till konflikt igen.
"Balanserad människosyn", sa Bill.
"Människosyn i balans", sa Bull.

Ska man köpa tidningen Fokus för att läsa Sofia Lilly Jönssons stora artikel om Svenska kyrkan får man skynda sig. Den går i retur lördagar, har jag förstått. I varje fall i Växjö och Alvesta.