Make the Church of Sweden great again

I går var det presidentvalsanalys för hela slanten. I dag också. Det var tydligen de vita, arga männen som valde president och dessa vita män överraskade opinionsinstitutet och svenska journalister samt CNN.
Vi var några som inte blev helt överraskade. Men nog borde vi kunna kräva mer av journalisthorderna, som drar till USA för att ge oss stuff for thoughts och något som kunde kallas insights, insikter. Lite trött på stammande journalister, som utifrån sin förförståelse famlar efter förklaringar till hur det kunde gå så som det alls inte skulle kunna gå, är jag allt. Men fenomenet ska vi inte glömma. "Det vill jag inte tro" är den troskyldiga hållningen. Då är det mycket man inte ser heller. Det vet en kyrkokristen.

Jag vänder perspektivet.
Problemet är inte att de som tror kan inbilla sig se ett och annat.
Problemet är de som inte vill tro det de ser.
Det är både bibliskt och vardagligt politiskt. Vi får nu saken belyst av förvirrade journalister, de som inte fullgjort sin journalistiska kallelse.

Så när det frimodiga slagordet skallar "Make the Church of Sweden great again" - vilka vill inte se och höra?
De papister som gjort upp med Svenska kyrkan, dvs med det de ser, som vi andra VET bara i förställningarnas värld är Svenska kyrkan, inte i verkligheten? Eller är det Kyrkan bekänner inte verklighet?
De partister som väntar på att partistyrelsen ska fastställa valprogrammet för 2016?

Vill Frimodig kyrka se och höra kallelsen till att hantera kyrkopolitiska frågor och inte bara vara en rörelse för fromsinta? Jag hoppas det. Kamraterna skrattar lite åt mig när jag upprepar mig och undrar: Vad betyder detta fina om det ska sägas kyrkopolitiskt i och för Svenska kyrkan - inte i en något finare tänkt kyrkostruktur och inte som from betraktelse i största allmänhet? Uppgiften för en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan stavas "Svenska kyrkan" och handlar om kyrkopolitik.
Make the Church of Sweden great again!
Consider your call och allt det där.

Det behövs.
Jag läser Budget 2017 för Växjö stift. En hel sida (s 7) utgörs av ett foto från Prideparaden i Växjö.  Det var i den Modéus II och den sedermera häktade kyrkchefen gick tillsammans. Jag finner det olämpligt att denna bild ska bli en påminnelse för stiftsfullmäktige om hur det var och hur det blev. Okänsligt på alla sätt.
Pridepromenerandet var inget stiftsarrangemang även om det fått följder i stiftet.
Texten "Möt mig nu som den jag är" blir en konstig slogan när det är ett åtal för grovt barnpornografibrott och sexuellt utnyttjande som hänger i luften och kyrkchefen har fått sluta.
Det är något konstigt i den kyrkliga byråkratin. "Okänslig" är ordet jag inte kommer ifrån. Kyrkchefens polare dömdes till 9 månades fängelse för innehav av de 46 filer med barnporr kyrkchefen skickat honom. 28 bedömdes som särskilt grova. Åtal mot kyrkchefen kommer innan jul. Vad menas med helsidesbilden? Är syftet att plåga Modéus II?

Jag undrar fortsatt. Det kan bero på att jag är en i hyckleri och förställning fördärvad präst, en sådan som vet hur man ska slänga sig med fromlerier som är yta och inget annat. Det är fullt möjligt. Jag läser dock Modéus II och hans företal till budgeten, Han driver sitt framtidsarbete, de där bilderna stiftet ska måla. Medarbetarna på stiftskansliet gör ett stort arbete. Sedan kommer det:

"Den breda delaktigheten i framtidsarbetet kommer fortsatt att vara viktig. Stiftsorganisationens tillgångar är goda och ekonomin är välskött. Det kan likafullt finnas anledning att betona att den främsta resursen i vår kyrkas arbete är och förblir människor, idéer och inte minst förmågan att omsätta framtidsbilderna till konkret verklighet. Det är där vi är nu.
Låt oss därför fortsätta arbetet som inletts. Låt oss bygga kyrka tillsammans för framtiden."

Byt ordet "stiftsorganisation" och "kyrka" mot ordet "kommun" eller "organisation" - vad ser vi då? Är det verkligen njuggt/ogint av mig att då se en utbytbar text. Den handlar inte specifikt om det som har med Kyrkan och Guds rike att göra. Jag blev misstänksam när det påstods att den främsta (kursiverat här) resursen i vår kyrkas arbete är och förblir människor. Det kan man väl ändå inte hitta bibelbelägg för?

En sak är att Gud räknar med människor, tänker i människor och väljer att bli beroende av människor. Dessa människor har dock som sin främsta resurs fått Guds Gode Ande och Herren Jesus är väl på många sätt den främsta resursen? Varför skriver han inte det? Vi som varit med, har väl lärt oss hur Gud (kursiverat här) bygger sin kyrka, sv ps 168:7 (1937 års psalmbok). Det är ingen putlustig psalm utan hanterar med klinisk saklighet lärjungaskapets vedermödor. Ansatsen är en helt annan än i budgeten för Växjö stift 2017. Det känns faktiskt inte riktigt så tröstlöst att vara med i arbetet när Gud bygger sin kyrka som när de med- eller motkristna skulle göra det. Alldeles bortsett från aktivistprogrammet, det som handlar om förmågan (kursiverat här) att omsätta framtidsbilder till konkret verklighet. Det är till för kraftnaturer i det andliga. Vi andra blir mest trötta, Särskilt som vi läst de aderton framtidsbilderna och fortsatt funderar över frågan vart skall detta barka vart.

Det känns ungefär som allhelgonasatsningen som gjordes, den där det klargjordes att livet tar slut. Det var då Sofia Lilly Jönsson ställde frågan vad som hände med det kristna hoppet om ett evigt liv. Svaret blev att "vi har helt enkelt utfört ett diakonalt uppdrag, inte en kampanj för att undervisa om kristen tro." Det låter något och skamligt vore det väl om någon påpekade att diakoni är kristen förkunnelse och undervisning genom händerna, i praktik. Men kristen!

Styrkt av Torsdagsdepressionen denna morgon (Torsdagsdepressionen levererar!) kan jag vidhålla min frågande hållning.
Arbetet med en ny kyrkohandbok fortsätter. "Vi", dvs Per Eckerdal, Solveig Ininbergs och Esbjörn Hagberg, fortsätter "i tillit till allas goda vilja, att på olika sätt och med den bredd av kompetens som finns i vår kyrka bidra för att nå ett gott resultat."
Att docenten Christer Pahlmblads kompetens ställts och ställs utanför kunde jag påpeka ånyo, men det intressanta här och nu är att inte ens när det blir tal om kyrkohandboken uttrycks tillit i andra kategorier än inomvärldsliga. Sekulariserade, om ni vill. Tilliten är en tillit till allas goda vilja. Jojo. Tilllit - tänk om det dyker upp några arga, vita män? Eller om någon fromsint undrar om den kristna tilliten inte gäller Guds gode Ande, den utlovade Hjälparen i stället. Tillit? Kristen tillit? Ps 146:3, Jes 2:22.

Det är något konstigt i kyrkolivet. Somligt saknas, annat som inte saknas läggs till.
Söndagskolfröken sa aldrig att det skulle vara så här just. Hon talade om Jesus, om frälsningen och Anden, vi sjöng om allt detta, jag och de andra små barnen. Hon sa aldrig "make the Church of Sweden great again" heller, men det var det hon ville och medverkade till.
Tror jag.
Det mesta andra som jag läser tror jag helt enkelt inte.

I går firade jag 50 år med körkort. Jag märkte i kommentarerna 1. att jag borde skämmas och 2. att jag påstods ha kört rattfull vid ett flertal tillfällen. Medmänsklighet vid glädjande tilldragelser och det där med delad glädje är inte enkelt. Har aldrig varit. Kommer aldrig att bli.