Klinisk ekumenik

Skulle någon få för sig att använda begreppet "civilreligion" för att förstå somliga insatser på eventet på Malmö Arena, kunde angreppspunkten visa sig vara analytiskt fruktbar. Vi skulle vara snälla, goda kanske rentav. Och ingen sa något om liken i Medelhavet eller dem som ska avvisas från Sverige eftersom de inte har asylskäl. Kattisitet är i vart fall inte katolicitet - inte romersk, inte evangelisk. Man behöver inte vara purist för att haja till när programledaren talar om "lutheransk" vad det nu var. Munib Younan var sådan. För mig, enkla själ, är detta skäl nog för bedömningen att personen som säger så inte vet att hålla reda på begreppen.

Risken just nu är att det som skulle hanteras undviks.
Det är mer som förenar än vad som skiljer, heter det.
Våra vänner bloggkommentatorerna får det svettigt. Så löd ju också prognosen. Det skulle inte bli lätt för alla romerska katoliker när speleverket drog igång i Lund och Malmö. Frasse talar vackert om vad reformationen gett. Frågan om det fanns en communio sanctorum i Sverige under de år när de romerska katolikerna inte var här, återstår att besvara. Det borde inte vara så svårt. Ett ja eller ett nej. Båda svaren för med sig en del svårigheter.

Jag funderade över mina vänner Staffan och Lars. Deras far Ingvar var en kämpe. Han ville inget annat än autentiskt kyrkoliv, det Jesus kallat oss till. Han var präst i Svenska kyrkan och tog smällarna, för han hörde till dem som trodde det tidigare, det som gällde den dag jag döptes i denna kyrka. Det vill säga: det som är katolsk tro. Om deras far levat, hade han och sönerna inte haft eukaristisk gemenskap
Jag tycker det är konstigt.
Konstigt betyder att det handlar om kyrkojuridik. Jag kan ange problemet. Problemet är inget annat. Kyrkojuridik är de avspärrningar som gjorts, bildligt talat. De kring Malmö Arena togs bort i går kväll. Sanningsfrågor röjer mer rejält, tänker jag.
Staffan bar ljus. Lars överlämnar i morgon en ikon till Frasse. De tror som sin far i allt väsentligt.
Å andra sidan häckar det gott om entusiaster i Svenska kyrkan. De lär något annat och det skaver när jag hör fraser som jag inte förmår uppfatta täcks av ett sanningsenligt innehåll. Skönljugeri. Ord som döljer verkligheten, inte avslöjar den.

Inte ett ont ord om min gamle bekanting Munib Younan, men när det begav sig och han var ung präst var han inte särskilt märkvärdig. Det är han nu. Hur gick det till? Det finns dock en risk att LWF av olika skäl inte kliniskt kan hantera Israel-Palestina-frågan - och att alla inblandade vet det. Hur står man på avstånd i en sakfråga och ändå nära människor? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill se Israel utplånat, men inte heller palestinier orättfärdigt hanterade.

Jag funderade också över det här med jämställdhet.
Var det ett mönster att de som framträdde, kyrkoledarna oräknade, var 3 kvinnor och en man. Genomgående. Vanlig lekman ska man nog inte vara. Inte heller komminister, om ni undrar. Det fanns kanske några sådana, som slitit sig från den pastorala mödan i sina församlingar. "Pigg, käck och munter" är Bloggardag - men präster klär sig så man svimlar. En kom i silverelva /Strängnäs stift, antar jag/. Annars klär sig prästerskapet understundom för att 1. väcka uppmärksamhet eller 2. inte väcka uppmärksamhet alls. Ni fattar. Några har varit i församlingshemmets utklädningslåda, kändes det som.

Tillbaka till det kliniska.
Det står det sentimentala emot. Jag kunde tänka mig att läsa en doktorsavhandling på temat "Sentimentalitetens betydelse för det religiösa livet". Då kunde uppställningar av det här slaget analyseras. Men det kliniska skulle styra in på det lilla som inte förenar. Vad är vi oense om?
Preventivmedel, sexualitet, aborter, ämbetet (kvinnliga präster men inte bara), realpresensen?
Är vi oense på sådant sätt att det eliten (den som i Svenska kyrkan fått/tagit sig makten eller problemformuleringsprivilegiet) menar, avviker från katolsk kyrkolära eller är vi oense att det Svenska kyrkan i sin bekännelse hävdar avviker?
Är vi oense i sak eller skapar uttrycken en oklarhet/förbistring som kan uppfattas vara oenighet?
Det vore bra att få veta.
Bara det kliniska sättet, dvs skära upp och blottlägga, kan ge förståelse.

Vi behöver också kliniskt skilja sakfrågorna från varandra. Vi väljer inte vår historia, allra minst den för 500 år sedan. Somliga frågor handlar om politik. Den svenska revolutionskulturen var hård och hade ett oerhört kontrollbehov. Det är självklart, Karl IX hade kuppat sig till makten. Så återstår  teologin. Hur mycket styr deklarationen på teologi?

Och så det utanför Arenan och Swedbanks stadium, i världen. Två dödade i Västra Frölunda i går kväll kl 20.26. Rykten om krig - Jemen, Syrien, Irak och vårt närområde. Då har jag inget sagt om avspärrningarna som gav trafikstörningar. "Det är inte Svenska kyrkan som ställer till det utan den romersk-katolska" var slagordet.
Har vi börjat vandra tillsammans på försoningens väg så är det inte fel. Men har vi?
Jag såg en SvT Nyheter i går kväll. "Lutheransk" hette det igen.

Men det inomkyrkliga?
"Get your house in order", sjöng Tensta Gospel Choir. Varför det? Svaret var klart: Jesus is coming back again. Är det svårartade att Svenska kyrkan inte borde göra något annat än självkritiskt granska sig i ljuset av ståtliga proklamationer. Kliniskt. Hur är det under ytan?

I Malmö? Uselt väder, sägs det. Blåst och väta. Nordvindar. Men11 plusgrader. Utomhusmässa.
Hissen stannade. Överlast. En liten, tunn kvinna hade stigit in sist. I hissen stod längst in en "traditionally built" kvinna med ursprung i Afrika. Den nyanlända lilla damen ville ogärna lämna hissen, men gjorde slutligast detta med repliken: "You should leave because you are heavier."
Jag tänkte att det var bästa att bevara glädjen inombords, tills jag kommit ur hissen.
Nu får ni dela den.
Helt kliniskt, naturligtvis.