Kräver utträden avträden?

När siffrorna visas för Svenska kyrkan händer föga.
Jo, Svenska kyrkan får stabil negativ uppmärksamhet efter Anders Granbergs utmaning att en halv miljon per dygn ska sparas. Ingen ställde frågan vad den mannen lyfter i månadslön och ingen ställde frågan om vad som kanslimässigt motiverar utspelet. Ingen ställde heller frågan vad som bör göras för att hantera de dåliga prognoserna. Det hade varit nödtvunget i alla friska organisationer och företag. Kyrkans Tidning gör verkligen skäl för sitt namn Torsdagsdepressionen för insatsen gav efterskalv i annan nyhetsrapportering. Budskapet upprepas. Svenska kyrkan är i kris. Folk vill inte vara med längre. Insikterna blir alltmer stabila i folkdjupet.

De aktiva inträdena i oktober är dock högre än de i september, augusti respektive juli. Borde kanske rapporteras. 602 inträden är fler än de 407 i juli, t ex. Det verkar bli ett normalår för inträden. Katastrofen gäller utträden. 80 377 efter oktober månad detta år. Vi slår det gamla rekordet, men det blir nog inte 90 000 utträdda. 84-85 000 om inget uppseendeväckande skandalöst händer, tror jag.

Vem bär ansvar för detta?
Ansvaret bär de försumliga, de som aldrig velat ta utmaningarna på allvar utan nöjer sig med att besvärja verkligheten.
Mellan 1991 och 2015 har besöken vid söndagens huvudgudstjänst halverats. Från 8.4 miljoner till 4.2. Det beror på minskat antal huvudgudstjänster, åldrad befolkning och mycket annat - men oss emellan: Har vi sett några insatser för att stimulera gudstjänstfirande söndag förmiddag? Eller tappar vi folk av ett enda skäl: Folk går inte i kyrkan för de har varit där en gång redan.

Det fanns en tid när bortförklaringen löd att folk går till gudstjänster vid andra tillfällen. De andra gudstjänsterna har under tidsperioden tappat rätt precist 3 miljoner. Från 8.8 år 1991 till 5.8 år 2015. Varför ska ett folk som inte firar gudstjänst vara med i Kyrkan? Folk fattar och prioriterar.

Jag ska inte låtsas att jag är särskilt insatt i en butikschefs vardag - men den sortens folk analyserar dagligen kassaflöden och sätter upp mål som måste uppfyllas, annars finns det på sikt ingen butik kvar.  Med befintlig personal ska omsättningen ökas, tror jag resonemanget går.
Jag har mött kyrkoarbetare som antingen säger att det håller deras tid ut eller att det nog inte är så farligt trots allt ("Det har ju gått bra hittills"). Det är väl sant att vi i vårt yrkesverksamma liv tappar 3% av vår initiativkraft årligen men kompenserar det med erfarenhet. När vi börjar arbeta i ungdomens glada dagar är siffran 100 och när vi pensioneras 66. Så varför oroas?

Om biskoparna fått de 30 miljoner för innovationsarbete jag föreslog, men som utskottet inte vill ha (inte heller Modéus I), kunde miljonerna satsats på något som inte främst skulle motverka medlemsflykten men öka medlemsengagemanget. Men varför satsa? Vardagen lunkar ju på och vi är fortfarande Sveriges största folkrörelse med ambitioner att ta oss in i det politiska arbetet eftersom vi är så bra på grundläggande värderingar, de som andra inte har utan oss. Ja, ni vet hur valserna går.

Vi håller oss med mycket folk i det kyrkliga.
Kritiken mot att det blir en de anställdas kyrka hörs, men i torsdags började jag fundera.
Hur var det förr?

En präst, en skolkantor, en prästfru, en småskollärare som ledde söndagsskolarbetet (några frivilliga söndagsskollärare), en syförening och en kyrkvaktmästare. Lönekostnader heltid för prästen, heltid (?) för kyrkvaktmästaren och timmar för skolkantorn. Det var det hela. Något senare kom kanske en ungdomssekreterare at anställas i kontraktet eller rentav pastoratet. Det skedde i den tid då Svenska kyrkans dopundervisning helt havererat. Det blev av siffrorna 2015 att döma knappast bättre. Visst är det fler anställda och dyrare, men då som nu är det små grupper som fattar beslut om den kyrkliga vardagen och det gemensamma är oförmågan att hantera utmaningarna. Beror oförmågan på ovilja eller på missriktad välvilja? Jag funderar vidare.

Vem ska ställas till ansvar för det som nu sker när vi inte kommer åt dem som bör ansvaret, de försumliga, som håller sig undan?
Vi som haft alternativa förslag?
De som kört sitt race utan att vilja se?
Ska trappan sopas uppifrån eller nerifrån?
Det blir kanske inte bättre om biskopars avgång krävs - men det känns kanske bättre?

Det kristliga, som min moster skulle sagt, vore nog att låta biskoparna få förklara vad som nu bör göras. Eller säga att det är kört. Tiden har gått Svenska kyrkan förbi. De kan också grips sig verket an och säga att vi kommer att sälja hus, minska personal, hitta stordriftsfördelarna och köra GIP, GAS och ramavtal i något som sägs inte vara en koncern men fungerar så. Det blir nog bra.
Det blir en organisation som är perfekt för dem som önskar trygga rutiner.
De som vigts till tjänst för att ge sina liv åt något de brinner för, brukar inte trivas i den miljön.

I det lokala?
Vi sköter det administrativ på distans, svarar i telefon på distans, präster kommer inresande till sina församlingar, en del fastigheter har sålts eller överlåtits till något behjärtansvärt och på den tidigare expeditionen finns inte en levande varelse. På kyrkogården ligger kyrkvaktmästaren. Han eller hon rensar rabatter.

Men antagligen resulterar inte dagens utträden i krav på avträden.
I morgon är det söndag!