Demokrati i folkyrkan

Det finns sådana som förespråkar en slags restlös demokrati i folkkyrkan. Alla får vara med och alla får fatta beslut. Att Kyrkan vilar på en gudomlig uppenbarelse som man INTE kan rösta om, faller dem inte in. De blir glatt herrar i sin Herres hus. Det är som om vi ingenting lärt från tyskt 1930-tal. Kampen om Kyrkan är ingen tebjudning. Hållningen att inte vilja lära sig av händelser i närtid och vägran att se grundproblem, kan uppröra mig. Då har alltså somliga gett sina liv till ingen nytta.

Professor Gustaf Wingren gällde för att vara folkkyrkoteolog och vi uppsöker så med viss förväntan hans lilla skrift Demokrati i folkkyrkan, Gleerups 1963. Han är för demokrati, men det är en annan slags demokrati än den som tänks av POSK-aren Bengt Olof Dike. Den då nya församlingslagen gjorde lekmän myndiga på ett annat sätt, menar Wingren. Om de vigdas dominans försvagas, blir det lättare att åstadkomma rimliga reformer. Vad är rimliga? Det kan man med perspektiv på 60-talet och det som hänt därefter fundera över. Prästvigningsstopp och beslutanderätt över kyrkorummets upplåtande hör dit, kan vi veta, som varit med. Gustaf preciserar sig dock principiellt:
"Men de nya bärarna av beslutanderätten är givetvis, ifall folkkyrkan skall vara folkkyrka, hänvisade till att genom sina beslut öppna nya vägar för evangelium - och inte för något annat än evangelium." (s 12-13)

Gustaf kommer sedermera i sin skrift till slutsatsen att den springande punkten handlar om bibelsynen. Just år 1963 tillsattes Biskopsmötets bibelkommission. Gustaf var med i den.

Nu minns ni att Greta Hofsten, som var gift med Gustaf, sa att Gustaf inte begriper sig på politik. Hon visste. Han varsnade i sin idealvärld inga andra faror än högkyrkliga sekterister samt pietism. Det var väldigt mycket Gustaf utifrån stabil förförståelse och personlig animositet aldrig begrep. Han kunde vara underhållande för det.

Hade han något svar på frågan vad som skulle hända om kyrkopolitiker inte uppfattade sig bundna till evangeliet och om de röstande inte heller uppfattade saken så, utan tänkte att de skulle vara herrar i sin Herres kyrka? Gustaf kunde ana den faran hos Karl-Manfred Olsson och socialetikerna, som han drog i härnad mot. Men något annat än sin egen idealism hade han inte att sätta emot. Så var det socialetikernas program som slog igenom kyrkopolitiskt. Det var det som hände 1982.

Det är skillnad på borgerlig demokrati och kyrklig, menar Gustaf.
"Ur gudstjänstgemenskapen framväxer på det lokala planet en demokratisk ordning, baserad på församlingar, pastorat, samfälligheter. Ur dessa lokala enheter växer i sin tur den demokratiska ordningen i stiftet och i rikskyrkan fram. Förankringen i den lokala gudstjänstgemenskapen utgör den kyrkliga demokratins särart i jämförelse med demokratin i det borgerliga samhället." (s 59)

Lägg märke till att de indirekta valen, som var ordningen då, inte kritiseras. Något växer fram. Men varifrån? Från den lokala gudstjänstgemenskapen. Detta leder till den existentiella frågan till var och en som är förtroendevald. Hur ser ditt liv ut om man ser till den lokala gudstjänstgemenskapen? Här frågas inte "är du lönsam, lille vän?" Här frågas: "firar du gudstjänst på söndagar, lille vän?"

Så hur blir det om vi har horder av förtroendevalda som inte delar gudstjänstgemenskapen?
Det kanske blir demokrati i den andra meningen - att bärare av annat än evangelium tar över och fattar beslut utifrån något annat än evangelium. Naturligtvis röstar sådana förtroendevalda inte om evangelieböcker men de tystar dem för deras auktoriteter och agendor är andra.

Inte vill vi ha ochlokrati, en styrelseform där den lilla hopen beslutar.
Men demokratin som inte är medveten om sina gränser, fungerar förstås inte. Den blir majoritetsdiktatur. Det finns tecken på att somliga visavi gudstjänstfirarna uppfattar att slipstenen ska dras så.
Laokratin kanske till sist måste vara Kyrkans livsform, Det gudstjänstfirande folket (laos med avledningen laikos, lekman) har ansvar. Då röstas företrädare för detta fria folk fram och inte ockupanter.
Detta folk är ett folk genom alla tider och över hela den bebodda jorden. Diakronal och diaspatial är dess identitet. Genom alla tider och ut över alla länder lever Kyrkan särpräglad som ett Guds folk. Detta heliga folk är döpt in i Kyrkans gemenskap och praktiserar den. Då har också prästämbetet sin givna uppgift. Detta ämbete levs i, med och mot församlingen. "Med" lever prästen självklart. "I" anger gemenskapen och prästens livsform. Och "mot" betyder att prästen alltid är en kritisk instans till sin församling. Det är en del av herdeansvaret.

 Problemet med 1960-talet var att Gustaf et consortes tänkte sig en uppgörelse med vanarter men hamnade i en uppgörelse med själva arten, grundstrukturen: Det herdeämbete Herren inrättat och som de evangeliska ser vara nödvändigt för att vi ska få den saliggörande tron. Jag hänvisar till Augsburgska Bekännelsen art V.

Gustaf fick svar på tal om ämbetet från det småländska prästerskapet. Det Gustaf lärde ut stämde inte med församlingsprästernas reflekterade erfarenheter. Jan Redin, Rudolf Walldén, Hugo Willny och Nils Nicklason polemiserade i Svensk Kyrkotidning.I efterhand minns jag mest från den utdragna debatten att Gustaf blev arg.
Då gav sig Bertil Gärtner in på banan. Gustaf blev inte mindre arg. Handpåläggningen vid vigning av präst avfärdade han som en handrörelse, inget annat. Gustaf hade sina skäl att tycka illa om de högkyrkliga.

Gustaf och jag möttes också i debatt. Vid en fortbildning för präster på Stiftsgården Tallnäs jagade Gustaf just de högkyrkliga. Jag, som alltså var där för att fortbildas, var alls inte hågad att säga emot, men det blev liksom alltför befängt. Några påpekanden gjorde jag. Det blev till sist en rätt omfattande debatt av det hela. Övningen slutade med att Gustaf slog ut med handen och närmast (men inte helt) oefterhärmligt sa till mig: "Det finns en plats vid mitt middagsbord."
Det var vackert sagt, och jag satte mig vid Gustafs middagbord. Nästan lika vackert sagt som när överstelöjtnanten Rolf Björk (när vi först möttes fänrik) sa: "Dag, hade du fortsatt, hade du varit general nu."
Man har vett att bli generad.
Men de med en i princip demonisk demokratisyn, har de vett på samma sätt?

Avdelning ihåliga rör:
Det finns olämpliga medlemmar i Svenska kyrkan. De hör med sina åsikter inte hemma där. Jag inser vad jag läser, när de sekteriska kommer loss. Jag har gett citaten och ser att de sekteriska är konsekventa. Min hållning är den andra, den kyrkliga. För sekten blir en sådan hållning definitivt olämplig. Jag hör uppenbart till de olämpliga medlemmarna i Svenska kyrkan. Den slutsatsen kan jag dra efter innantilläsning!