Dumsnäll

Timothy Snyder tar upp frågan om inte det dumsnälla är något för mänskligheten konstitutivt. Det är i boken Den svarta jorden  (Bonniers 2016) och sista avsnittet, där Snyder funderar över hur illa det bli. Jag uppfattar att han menar att det är detta dumsnälla som ställer till det - för med dumsnällheten varsnas aldrig faror. "Snällsim" är ett annat användbart begrepp. Och kalla det vad ni vill, men aldrig godhet.

Hur talar dumsnällheten?
Den säger: "Vi måste göra det bästa av situationen."
Inte det bästa, det optimala. Det bästa av situationen. Det betyder i klartext att det bästa kan vara riktigt rejält uselt.

Till dumsnällheten hör att måla med ord, besvärjelser alltså. De ska hålla verkligheten på avstånd. "Det vill jag inte tro", sa en gammal vän när det blev svårhanterligt med information som inte rymdes inom ramarna för hennes förförståelse. Hon får gärna tänka så. Det enda problemet är att hon är politiskt aktiv. Vi kan inte ha politiker som bestämmer vad de inte vill tro, för det är en intellektuell hållning som leder oss alla (inklusive barn och barnbarn) ut i elände. Det är saklighet som behövs, klinisk saklighet.

Jag skulle kunna misstänkas för att ha kyrkohandboksarbetet i sinnet när jag talar om det dumsnälla. Riktigt så enkelt ät det faktiskt inte. Jag talar om det mänskliga och möjligtvis om ett gemensamt mänskligt drag som förstärks i församlingshemskulturen.

Häng med nu!
Jag skriver inte att evangeliet eller gudstjänstlivet i sockenkyrkan förstärker detta mänskliga drag. Det beror på min övertygelse att just detta dumsnälla drag inte är skapelsegivet utan deformerat i syndafallet. Församlingshemskulturen förstärker detta av syndafall präglade!
Kaffet, kakorna och kanske två sorters mackor i församlingslivet, en med ost och paprika och en med korv och kanske därtill en tomatskiva eller gurka är födoämnen som kreerar en mänsklighet på djupet präglad av det dumsnälla. Ingen oroas. Ingen roas kanske egentligen heller, men framförallt: ingen oroas. Kaffe och bullar gör mig glad.
Jag kan upprepa hänvisningen:
https://www.youtube.com/watch?v=UO2dh0gibH8

Kvar står då människor med övertygelsen att de måste göra det bästa möjliga av situationen. Exempel? Drar arbetet med ny kyrkohandbok mot katastrof, gör de likväl sitt bästa - in i det sista. De går inte utanför ramarna och säger att vi nu måste ta fram Christer Pahlmblads bok Mässa för enhetens skull (Artos), där han drog upp linjerna för en mässordning som skulle fungera ekumeniskt i relation till andra kyrkor och hålla ihop det svenskkyrkliga med möjligheter till frihet på många punkter. Hans poäng är ju att högmässan ska en kyrka ha gemensam, annars är det inte en Kyrka. Köp boken och läs eller leta upp nästan hela boken på kyrkligdokumentation.nu

De dumsnälla går in för att hitta ordningar, som blir snygga kompromisser genom att ge utrymme för allsköns tankegods och mångfaldiga variationer. Det är kanske, om man så säger, inte det mest folkliga. En gudstjänst där innegänget trivs med en liturgiserad Mälardalsteologi - vad tror ni folk säger då? Vet vi inte det?

Jag kan ta valprogram som exempel också.
Att de politiska partierna kör sina politiska frågor med lite stuk efter det kyrkliga, fattar vi. Vad ska de annars göra och vad har de annars i ett kyrkoval att göra? Men valprogram som säger att gruppen X kommer att verka för att förtroendevalda deltar i församlingens gudstjänstliv - hur ska denna kyrkopolitiska målsättning förverkligas? Det vill man gärna veta. Och hur beaktar man vid anställning viljan att delta i gudstjänstlivet? Det var också ett kyrkopolitiskt önskemål. Blir det inte bara dumt - ungefär lika dumt som om ett valprogram överflödar av fromma satser? Jag är alltmer tveksam till denna typ av program. Hade Jesus något sådant program? Knappast, va?

Hur gör Jesus?
Jesus tänker i människor. De har gåvor till tjänst. Några har styrandets gåva, men den är en liten uppgift. Gåvan att visa barmhärtighet är finare och viktigare. Men det finns kompetens i människor att upptäcka och ta tillvara. Det vi kallar representativ demokrati styr mer på person, "vi har förtroende för dig och tror att du kan fatta vettiga beslut i allsköns frågor", än på program.

Program behöver partier som skaffar sig ett knapptryckarkompani. Den arbetsformen kan inte vara Kyrkans. Men dumsnälla varsnar inte faran. De vill så väl och författar välvilligt. Jag blir alltmer tveksam. Hela verkligheten med nomineringsgrupper som sorter de medkristna i fack framstår för mig som okristlig - för att inte säga det: som dum helt enkelt. Varför sitta i en enda grupp och tala om frågor som är gemensamma men då bara med dem som förutsätts tänka hyfsat lika som jag? Inspelet av olika tankar är en rimligare metod för dem som söker Sanning och sammanhang. Där är vi inte alls. Kyrkosystemet är inte byggt så.

När det drar mot kyrkoval, så ställ frågorna om hur de vackra orden i programmen ska förverkligas. Ni kan få svar som avslöjar att det tänks som om Calvins gudsstat skulle upprättas eller en kristen form av sharia etableras. Lyssna nog och följ upp med frågor. Politik är att vilja och det någon vill politiskt blir högst konkret. Det högst konkreta kan vara något helt förfärande när allt kommer till allt. Därför är det tid att debattera och debatterna är demokratins livsluft.

Ska Frimodig kyrka gå fri från kritiska frågor. Alls inte. Det finns inget gudomligt löfte om ofelbarhet ens för denna grupp. Däremot kan Frimodig kyrkas folk kanske tala om konkreta alternativ i kyrkolivet och ha en del bärande förslag. Det brukar vara så. Bortsett från att Frimodig kyrkas folk tycks ha roligast. Skrattsalvorna under kyrkomötet avslöjar. Grupprummet är beläget på avstånd från politikernas rum.

Tillbaka till det dumsnälla, ett drag i vårt mänskliga.
Ska vi göra det bästa möjliga av situationen eller ska vi göra uppror?
Jag ska fundera.
Gå ni och gör sammalunda.
Jag funderar också dagligdags på handboksarbetet. Hur kunde det återkommande bli så här? En räcka misslyckanden som med en slags inre logik styr mot katastrof. Vilken är den inre logik som ger detta utfall? Och vad betyder det när det sägs att "det är värre än du tror"? Det kanske jag skulle vilja veta. Eller inte?

Jag fick en hänvisning till ett klipp om storbarnkammare, där de som arbetar med barnen gärna ska vara av "glad och munter männniskotyp". Det finns alltså en människotyp av detta slag. Det är en tilltalande tanke. Hellre sådana än dumsnälla, tror jag. Fler sådana i det kyrkopolitiska också. Samt i handboksarbetet. Kan inte Kyrkostyrelsen tillsätta denna glada och muntra människotyp i grupper, kommittéer och varför inte fylla Kyrkans Hus med sådana?
https://www.oppetarkiv.se/video/2636196/journalfilm