Slagsmålet

Det är svårt för en författare att inse, att en historia som berättats i hans böcker ändå inte är känd. Nå, historien om bråket under hatthyllorna är så bra att den kan berättas igen. Det är 60 år sedan den inträffade. På begäran av en kommentator. Och om kommentatorer gäller att de bör vara snälla och empatiska.

Olov Hartman blev vid en sammandragning i Adolf Fredriks församlingshem så upprörd över Ingmar Ström att han grep tag i honom under hatthyllorna och skrek: "Det går åt helvete, begriper du väl." Han menade detta bokstavligen, skriver han i sina memoarer. Jag frågade Ingmar som bekräftade. "Det är enda gången jag blivit fysiskt påhoppad", sa han. Så berättade jag denna underhållande interiör från det kyrkliga för prostinnan Runa Ohlander. Hon sa: "Jag vet. Jag var med." Jag fick ur mig ett förvirrat "Var du med?". "Ja, och så la jag armarna om dom och sa: -När pojkar slåss beror det på att de är hungriga och behöver mat. Nu går vi och äter."

Vad gällde bråket?
Olov Hartman såg den väg Svenska kyrkan gått under efterkrigstiden, han såg hur konsekvent den kyrkopolitiska vägen löpte och hur konsekvent människor följde den. Han hade inte uthärdat att se Svenska kyrkan så som hon nu framträder och hade, jag gissar, sagt att reträtterna är fullkomligt logiska. Det som hänt och händer är självförstörande för en kyrka.

Många förstår inte detta.
När jag sitter å min kammare eller ligger å mitt läger tror jag, att de som inte kan se antingen är ivriga aktörer själva eller egentligen inte svenskkyrkliga. Den som har sin kyrkliga fostran från söndagsskolans Lillklass till allt det andra och ägnat sig åt kyrkogång, fattar vad Hartman talar om.

Ingmar borde också ha fattat. Han blev biskop men släpade sig hem från stiftskansliet uttröttad av alla problem han dagligdags fick ta itu med. När han gått i pension upprördes han över usla predikningar, så usla och förolämpande att det var som om han sett någon slå sin hustru Karin Ström i ansiktet, alltså någon han älskade. Jesus eller Karin - ingen skulle utsättas för detta. Det som upprörde honom kunde han sett vara just det Hartman ropat till honom. Men Ingmar omprövade inte den hårda linjen. Han visste var sexualneurotikerna fanns lika väl som Gustaf Wingren visste var de dörrstängande fanns. Det var jag och sådana som jag.

Det långa talets korta mening?
Mönstret går igen. Det är inte bara främmande agenter som i skydd av statskyrkosystem och kommunkyrka styr och ställer. De samverkar med betydande kyrkliga krafter. Påpekandet har gjorts många gånger tidigare. Det finns något självförstörande och självförgörande i de kyrkliga systemen. Och händelserna följer sitt eget logiska mönster.
Det kanske inte är så mycket att säga om.
Makt lockar till sig sådana som vill samarbete. Några ansluter sig till de maktägande ohöljt som karriärister men de flesta höljt som idealister. De säger: "Vi får göra så gott vi kan." Minns att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser.

Vad hade Olov Hartman sagt om jag berättat för honom att Kyrkostyrelsen idag ska anta ett positionsdokument om Israel-Palestina-frågan. Ett positionsdokument är en politisk viljeyttring och här ska nu Svenska kyrkan stå för en gemensam sådan positionering. Det ska röstas om den och jag antar att den går igenom. I sak kan jag ha några frågor och kanske rentav invändningar. Jag skulle kunna mena att Kyrkostyrelsen alls inte har någon kompetens att hantera denna svåra fråga. Det grundläggande för mig är dock något annat. Jag tror inte det är Svenska kyrkans kallelse att uppträda som en politisk organisation. Jag tror de kristna ska bedriva politik genom de politiska partierna, ihop med människor som inte är kristna, och så gott om partipolitiker som det är i de kyrkliga beslutsrummen borde det finnas goda chanser att dessa, stärkta av Ord och sakrament, kan baxa alla svåra frågor in i partier och departement.

Vad i det kyrkliga?
I det kyrkliga, i församlingslivet, samlas vi för att också utgöra en problemformuleringsgemenskap. Vi låter allt vara just så svårt som det är och samtalar om det. Men därmed gör vi inte församlingen till en kamporganisation. Vi tar med oss resurser till andra kamporganisationer och hanterar oenigheter i församlingen. Oenigheter måste det bli - men intelligenta och reflekterade och därmed också respekt. Det handlar om att lysa som himlaljus i världen, en kallelse som går långt utöver manifestationer och upprop.
När kommer de bättre tiderna?
De kommer med de bättre människorna.
När kommer de?
Ungefär så.
Tänker jag.