torsdag 15 december 2016

Slagsmålet

Det är svårt för en författare att inse, att en historia som berättats i hans böcker ändå inte är känd. Nå, historien om bråket under hatthyllorna är så bra att den kan berättas igen. Det är 60 år sedan den inträffade. På begäran av en kommentator. Och om kommentatorer gäller att de bör vara snälla och empatiska.

Olov Hartman blev vid en sammandragning i Adolf Fredriks församlingshem så upprörd över Ingmar Ström att han grep tag i honom under hatthyllorna och skrek: "Det går åt helvete, begriper du väl." Han menade detta bokstavligen, skriver han i sina memoarer. Jag frågade Ingmar som bekräftade. "Det är enda gången jag blivit fysiskt påhoppad", sa han. Så berättade jag denna underhållande interiör från det kyrkliga för prostinnan Runa Ohlander. Hon sa: "Jag vet. Jag var med." Jag fick ur mig ett förvirrat "Var du med?". "Ja, och så la jag armarna om dom och sa: -När pojkar slåss beror det på att de är hungriga och behöver mat. Nu går vi och äter."

Vad gällde bråket?
Olov Hartman såg den väg Svenska kyrkan gått under efterkrigstiden, han såg hur konsekvent den kyrkopolitiska vägen löpte och hur konsekvent människor följde den. Han hade inte uthärdat att se Svenska kyrkan så som hon nu framträder och hade, jag gissar, sagt att reträtterna är fullkomligt logiska. Det som hänt och händer är självförstörande för en kyrka.

Många förstår inte detta.
När jag sitter å min kammare eller ligger å mitt läger tror jag, att de som inte kan se antingen är ivriga aktörer själva eller egentligen inte svenskkyrkliga. Den som har sin kyrkliga fostran från söndagsskolans Lillklass till allt det andra och ägnat sig åt kyrkogång, fattar vad Hartman talar om.

Ingmar borde också ha fattat. Han blev biskop men släpade sig hem från stiftskansliet uttröttad av alla problem han dagligdags fick ta itu med. När han gått i pension upprördes han över usla predikningar, så usla och förolämpande att det var som om han sett någon slå sin hustru Karin Ström i ansiktet, alltså någon han älskade. Jesus eller Karin - ingen skulle utsättas för detta. Det som upprörde honom kunde han sett vara just det Hartman ropat till honom. Men Ingmar omprövade inte den hårda linjen. Han visste var sexualneurotikerna fanns lika väl som Gustaf Wingren visste var de dörrstängande fanns. Det var jag och sådana som jag.

Det långa talets korta mening?
Mönstret går igen. Det är inte bara främmande agenter som i skydd av statskyrkosystem och kommunkyrka styr och ställer. De samverkar med betydande kyrkliga krafter. Påpekandet har gjorts många gånger tidigare. Det finns något självförstörande och självförgörande i de kyrkliga systemen. Och händelserna följer sitt eget logiska mönster.
Det kanske inte är så mycket att säga om.
Makt lockar till sig sådana som vill samarbete. Några ansluter sig till de maktägande ohöljt som karriärister men de flesta höljt som idealister. De säger: "Vi får göra så gott vi kan." Minns att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser.

Vad hade Olov Hartman sagt om jag berättat för honom att Kyrkostyrelsen idag ska anta ett positionsdokument om Israel-Palestina-frågan. Ett positionsdokument är en politisk viljeyttring och här ska nu Svenska kyrkan stå för en gemensam sådan positionering. Det ska röstas om den och jag antar att den går igenom. I sak kan jag ha några frågor och kanske rentav invändningar. Jag skulle kunna mena att Kyrkostyrelsen alls inte har någon kompetens att hantera denna svåra fråga. Det grundläggande för mig är dock något annat. Jag tror inte det är Svenska kyrkans kallelse att uppträda som en politisk organisation. Jag tror de kristna ska bedriva politik genom de politiska partierna, ihop med människor som inte är kristna, och så gott om partipolitiker som det är i de kyrkliga beslutsrummen borde det finnas goda chanser att dessa, stärkta av Ord och sakrament, kan baxa alla svåra frågor in i partier och departement.

Vad i det kyrkliga?
I det kyrkliga, i församlingslivet, samlas vi för att också utgöra en problemformuleringsgemenskap. Vi låter allt vara just så svårt som det är och samtalar om det. Men därmed gör vi inte församlingen till en kamporganisation. Vi tar med oss resurser till andra kamporganisationer och hanterar oenigheter i församlingen. Oenigheter måste det bli - men intelligenta och reflekterade och därmed också respekt. Det handlar om att lysa som himlaljus i världen, en kallelse som går långt utöver manifestationer och upprop.
När kommer de bättre tiderna?
De kommer med de bättre människorna.
När kommer de?
Ungefär så.
Tänker jag.

22 kommentarer:

  1. Detta eviga bakåtsträvande.
    Jag minns min barndomskamrat som tvingades till söndagsskolan. Han kom hem och berättade hur Gullejesus flanellograferades.Senast jag träffade honom hade han konverterat från ateism till agnosticism. Han uttryckte att han nästan var på väg till Svenska Kyrkan. KG och Antje ledde honom på vägen.
    Jesus är för mig en politisk person som bildade Människofiskarnas parti.
    Vi kommer inte undan vår politiska hemvist ehuru vi träder in genom kyrkoråden.
    Jag är övertygad om att Olov Hartman skulle välkomnat dokumentet om Israel-palestina -konflikten.
    Dagbloggaren påpekade häromdan att Frimodig Kyrka ställt sig positiv till att gå vidare med att utreda Strukturreformens hittillsvarande konsekvenser.Det hedrar FK!
    Svenska Kyrkan står förvisso inför både strukturella och ekonomiska utmaningar på sikt.Men Strukturreformen såsom den hittills verkat har snarast förvärrat situationen.Någon tillbakagång till det gamla är inte heller lösningen. Men det nya måste vara förankrat i Människofiskarpartiets djup.
    För mig är inte allt politik, men politik är allt...
    -f-n

    SvaraRadera
  2. VARFÖR, måste Sv.K nödvändigtvis uttala sig i Israel-Palestinafrågan?Jag förstår inte poängen. Det är bättre att Sv.K gör ett kraftfullt uttalande till stöd för våra medkristna bröder och systrar som dödas och förföljes i Mellersta Östern och i Afrika.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym15 december 2016 10:15: "VARFÖR, måste Sv.K nödvändigtvis uttala sig i Israel-Palestinafrågan?"

      Därför att SvK inte bara är en församling eller ett gäng Jesu efterföljare utan även en världslig organisation och ett världsligt företag. Denna organisation och detta företag döps(!) man in i trots att Guds Rike inte är av denna världen.
      Kyrkan försöker samtidigt tjäna två herrar och sitta på två åt-olika-håll-springande hästar fast det enligt Bibeln inte är möjligt.

      Kyrkan borde ägna ALL sin tid åt att predika Jesus, omvändelse och syndernas förlåtelse. Punkt slut. Om detta sköts ordentligt av kyrkan så händer det någonting radikalt i människors hjärtan och de behöver då inte längre fråga kyrkan om man ska gå åt öst eller väst på den politiska kartan. De kommer under den Helige Andens vägledning och vet vart de ska gå och vad de ska göra och inte göra.
      Nu springer prästerna omkring som ett skock blinda får och bräker unisont med politiker och journalister som är ännu mer vilsna än de själva.

      /En anonym en

      Radera
    2. Med den gruppering som finns i KH vore det ett under om ett uttalalande träffar rätt. Tror inte det går att hitta en objektiv infallsvinkel utifrån. Men focus är redan flyttat och ett uttalande från SvK blir nog ett post festum.

      Radera
  3. ... hans hustru, inte sin ...

    den Lea

    SvaraRadera
  4. Jag måste läsa på om Hartman... (Hade dock rätt god koll på just den där händelsen som den beskrivs här. Får lära än mer om bakgrund tänker jag.)
    Jag får en aning om att jag kommer att hålla med honom. Läser också in en sorg i detta inlägg som jag djupt delar o som inte lättar av nesked om beslut som KS vill fatta i, bl.a., mitt namn.
    Det känns långt ifrån alltid lätt att vara kristen medlem i SvK.
    Eva H

    SvaraRadera
  5. Lea,
    sin skall det vara! SRK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej. 'Någon' är tankesubjekt.

      den Lea

      Radera
    2. Nej. 'Någon' är tankesubjekt.

      den Lea

      Radera
    3. Beror inte det på vems hustru han slår?

      Radera
    4. Anders Stenström15 december 2016 22:16

      Lea har rätt!

      Radera
    5. (...roligt, skratt...)

      Någon slår..

      Vem slår?...

      Han...

      Vem slår han?...

      - Hans - hustru...?

      Nej, det blir bättre med - sin - hustru, på svenska. DS har rätt.

      Tycker...

      JB

      Radera
    6. Ps.

      Helt fel..

      ..."Som OM någon hade slagit hans fru i ansiktet"..., var ju texten...

      Läste fel...

      Där, i den meningen, skall det naturligtvis vara - hans fru - ...

      Ingen har ju verkligen slagit någons fru, utan endast - som om - någon slagit hans fru, och där, i den meningen, blir ordet - sin fru - , fel, på svenska...

      Läste för dåligt i DS ursprungstext. (Drog förhastade slutsatser av kommentarer..)...

      Ber om ursäkt.
      JB


      Radera
    7. ..."...så usla predikningar att det var .. som om.. han sett någon slå sin (egen älskade..) hustru Karin Ström i ansiktet"...

      ...Som om... han sett någon slå...hans (egen älskade..) hustru Karin, i ansiktet...

      Oj, så krångligt det kan bli om man inte läser en text riktigt ordentligt från början...

      JB

      Radera
  6. Får nog i efterhand erkänna att jag faktiskt läst, men tydligen inte förstått och framförallt inte lagt på minnet.
    Nu sitter det nog där tills seniliteten kommer.
    Tack för påminnelsen. Härlig historia.
    Canutus Hahn

    SvaraRadera
  7. Bloggardag: "Jag tror de kristna ska bedriva politik.."

    Men om de är kristna är präster ska de inte driva politik, för annars förstår inte folk att det behövs och finns andra verktyg än politik för att lösa Problemet. De förstår inte att det egentligen är själen och inte världen som är trasig. Om inte en präst talar om detta utan springer omkring och försöker laga världen, vem gör det då?

    /En anonym en

    SvaraRadera
  8. Det har allt gått bra många år sedan någon tog en "präst" inom sv"k" på allvar. Om "prästen" hellre vill driva politik så är det mycket bättre för alla parter att hen då övergår till att göra det. Så att man vet vem man har framför sig. Fru opinionsprästinnan Annika Borg tar för sin del till storsläggan och blir nu politruk för Sveriges mest bakåtsträvande parti. Det är i varje fall ärligt. Betydligt ärligare än herr Wisti som trots sin konstnärliga begåvning fortsätter att hyckla på. Av krasst ekonomiska skäl av allt att döma. /John

    SvaraRadera
  9. Anders och Lea,

    Utan att ge mig in i ngn debatt re hans och sina har jag klippt och klistrat nedanstående artikel. Huvudproblemet är väl vem man menar "äger" eller ngt "tillhör. Ibland kan det bli missförstånd.En som har doktorerat i ämnet menar dock att det inte är så enkelt som att tillämpa ngn slags "huvudregel". Befintlig sådan kan också ge upphov till oklarheter. Detta tillhör dock "finliret". Det viktiga är att uttrycka sig så att man vet vad och vem som åsyftas.
    Nedan det klippt och klistrade.



    Snart sagt varje dag inströmmar klagomål på felaktigt bruk av det reflexiva possessiva pronomenet i tredje person, eller enklare uttryckt, fel med sin och hans.

    Klagomålen är nästan alltid berättigade. De stöder sig på exempel som "Fredrik har aldrig revolterat mot hans föräldrar" och "Agneta tog fram hennes väska under sängen".

    Förutsatt att det är Fredriks och ingen annans föräldrar det är fråga om och att den väska som togs fram var Agnetas egen borde det ha stått "sina föräldrar" och "Agneta tog fram sin väska".

    Grundregeln lyder att när det ägda tillhör subjektet i satsen skall pronomenet vara sin.

    "Att skribenterna inte kan lära sig", stönar läsarna, och i fall som dessa kan man verkligen hålla med.

    Men det är inte svårt att göra valet mellan sin och hans komplicerat än så. "Måhända den mest omstridda frågan i hela den svenska grammatiken", skriver språkmannen Erik Wellander i "Riktig svenska" år 1939.

    Tar man itu med Wellanders långa genomgång och fortsätter med den ännu längre i Svenska Akademiens grammatik (SAG) förstår man varför. Här finns många subtila resonemang med olika betraktelsesätt, och ibland är auktoriteterna faktiskt inte eniga. Hade jag hela denna tidningssida till förfogande skulle jag möjligen kunna presentera delproblemen i stark sammanfattning. Nu kan jag bara antyda ett par av dem.

    Det första är det när ett annat ord än satsens subjekt blir huvudord för tanken och och uppträder som ett nytt subjekt.
    I "Polisen tillät Agneta att hämta sin väska" är polisen subjekt och Agneta objekt. Men Agneta är samtidigt subjekt i föreställningen "Agneta hämtar sin väska". Det naturliga är här att använda sin som syftande på Agneta, inte på polisen.

    "Lena steg in i rummet och fann konsulten sittande vid sin dator" är entydigt. Datorn tillhör konsulten, som är tankesubjekt i föreställningen "konsulten sitter".

    "Lena steg in i rummet och fann konsulten sittande vid hennes dator" är likaså entydigt. Datorn är Lenas.

    Tar man bort verbformen sittande blir det genast svårare.
    "Jag steg in i rummet och fann konsulten vid sin dator" är ännu oproblematiskt. Datorn är konsultens.

    "Lena steg in i rummet och fann konsulten vid sin dator" är däremot inte entydigt. Datorn kan vara Lenas eller konsultens.

    "Lena steg in i rummet och fann konsulten vid hennes dator." Enligt SAG är datorn Lenas, enligt Erik Wellander är ägarförhållandet oklart.

    Att vi har tillgång till både sin och hans borde göra saken enklare och syftningen tydligare. I stället blir vi ibland så tvehågsna att vi avstår från pronomen och skriver "Lena steg in i rummet och fann konsulten vid datorn".

    Somliga språk besväras inte av några dubbla möjligheter. Det är säkert också engelskans avsaknad av reflexiva possessiva pronomen som ligger bakom många fall av typen "Agneta tog fram hennes väska under sängen".
    I engelskan blir det "her bag", oavsett om det är Agneta eller någon annan kvinnlig person som äger den.

    Fortsättning följer. Det finns en rad andra typfall att grubbla över. Jag börjar med att lämna åt den bästa av läsekretsar att grunna över vems hatten är när lille Kalle Kantarell fick se sin far med sin hatt på nacken.
    ämnen

    Språkspalter

    Catharina Grünbaum

    //HH

    SvaraRadera
  10. HH, nu har jag bara läst din kommentar och inte vad som gav upphov till den, för det ids jag inte, men detta med reflexiva pronomen är ett snart okänt fenomen för vissa skribenter varför det intresserar mig. De reflexiva pronomina reflekterar alltså subjektet i en sats. Detta mycket enkla tycks många av Blekinges lokalreportrar inte ha en susning om. En gång blev jag så irriterad att jag talade om att det faktiskt var skillnad på "Han går ut med sin fru". och "Han går ut med hans fru." I de meningar du skriver ovan verkar det oklart vad som gäller, men tänk en relativsats till så blir det klart. "Lena steg in i rummet och fann konsulten (som satt) vid hennes? sin? dator." Då blir det ganska tydligt, eller hur? För då reflekterar sin "som" det vill säga subjektet. Detta finns ju underförstått.Är det konsultens dator ska det således vara "sin".

    SvaraRadera
  11. NTL,

    som påpekat, jag är ingen språkmänniska , har själv problem med t ex han och honom även om jag ibland ursäktar mig med att det här mera handlar om dekret än grammatik och logik. Vad det gällde de reflexiva pronomena saxat jag alltså bara en ur min synpunkt intressant artikel och ville själv bara poängtera att det mest eftersträvansvärda torde vara att uttrycka sig så att det inte blir missförständ. Det finns alltid de som vill missförstå och sedan gör stor sak av att angripa halmgubbar.

    Re ditt exempel. Antag nu att en person X vill avsluta diskussionen om vems hustru herr Y var ute med och sägernågot i stil med: ...Nu var det alltså hans hustru som han var ute med och inte någon annans!

    Visst , jag tycker det varit bättre om han sagt: Nu var det alltså sin hustru som han var ute med och inte någon annans men man kan onekligen fråga sig om det förstnämnda är fel? Kan det bli missförstånd.

    I övrigt tror jag att mycket av felen beror p att vi i v¨år tid där allt skall vara PK många är livrädda för att använda uttryck som sin hustru då det alltid då kommer vän av ordning och hävdar att en hustru minsann inte är en ägodel..? Detta oavsett hur man läser dekalogen. Den betyder ju inget för de PK-a

    //HH

    SvaraRadera
  12. HH, nu var det inte hustrun som var problemet utan det reflexiva pronomenet.:-) Jag tycker bara att exemplet på hopblandning gör det tydligt.
    För övrigt blir nog både hustrur och män ibland just betraktade som ägodelar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. NTL när hon är som bäst!

      Tocke

      Radera