Julfriden börjar i det egna hjärtat

Östra Småland/Nyheterna täcker in delar av Linköpings stift. Därför skickar Modéus I sina tankar till redaktionen i Kalmar och kan läsas också i det stift Modéus II ansvarar för. Kyrkorättsligt skulle detta kunna komma att uppfattas som att föra kräkla i annans stift. Nu handlar det om julfriden och den skulle kunna tänkas omfatta hela vårt land och hela vår värld, så stiftsgränser kanske är av mer ringa betydelse.

Vad menar Modéus I?

"Fred och frid är gåvor vi får ge och ta emot. Kanske skulle denna jul kunna bli en jul då vi ser varandra med lite mer förlåtande ögon."
Det kan man kanske säga - men det Modéus I formulerar saknar ett första led, detta att se på varandra med förlåtna ögon! Julens ärende är ju det som kommer utifrån och in i denna värld. Det är en radikal tro, som markerar vad vi själva inte kunde, men som Gud gör för oss då han i nattens timmar vilar i krubbhalmen.
Jag ser en tendens till hygglighetsreligion, dvs 1919 års läroplan för den svenska skolan, den som gav oss en statlig tolkning av vad kristen tro är, som Oloph Bexell påpekat. Det var en tolkning som med goda skäl ifrågasattes av unga högkyrkliga präster. Är den tillbaka nu?

"På många sätt börjar nog friden i det egna hjärtat. I tilliten - känslan av att duga, vara älskad, vara mottagen både med mina brister och med mina mänskliga förmågor."
Herrens frid börjar, om man ska vara noga - och det ska man i detta sammanhang - hos Herren. Den räcks mig och börjar utanför mig. I Svenska kyrkan kopplas den liturgiskt tydligt till eukaristin.

Men vad då med känslan av att duga?
Det finns väl en uppsättning präster, som vet att de egentligen inte duger. Prästvigda hade de inte blivit av Modéus I, deras mänskliga förmågor behöver inte Svenska kyrkan. Det är fastställt i Kyrkoordningen. När vi vet hur det egentligen är med biskopars tillit till många präster och till sådana som aldrig får bli präster - vilket råd ska då ges till biskopar? Att de inte ska tala så mycket om sådant som enkelt kan konstateras inte riktigt stämma med den verklighet de själva svarar för?
"Känslan av att duga" kanske egentligen är en insikt om hur det är?
Om vi vänder på frågan - hur är det med tilliten just (ett stort ord) till biskoparna. Till vem har jag just tillit och i så fall varför?
Nu ska vi inte låtsas. Saken gäller för den delen inte bara i Svenska kyrkan utan handlar om grundhållning i utsorteringssamhället, det som speglas också i Svenska kyrkan. Tilliten brister precis överallt.

"Jesus är en fridens följeslagare till oss när vi inte själva orkar skapa frid eller förmår att hitta frid i livet."
Fridens följeslagare - eller fridens förutsättning och upphov? Han kommer till vår frälsning sänd, bryter ner skiljemuren och skaffar mänskligheten frid med Gud. Friden följer i hans spår, inte tvärtom!
När vi inte orkar skapa frid eller förmår hitta frid i livet?
Är inte problemet att det enda som är värt att kallas frid bara finns hos Jesus. Sv ps 272 är den psalm Einar Billing skrev på temat.

Vilket är problemet?
Problemet är att när det låter fromt och fint, ställs inte sanningsfrågor, kliniska, logiska, teologiska sanningsfrågor. Det är en omständighet att ha i minne när vi ska få en ny kyrkohandbok. Då ska begreppen nagelfaras dogmatiskt. Det är Kyrkans tro som ska komma till uttryck i gudstjänsten. Inget annat. Julfriden börjar inte på något sätt i det egna hjärtat. Konkret börjar den i en kyrka nära dig om där förkunnas evangelium. Evangeliet gör klart att julfriden börjar hos Gud.
Det är det som är själva grejen.