Kyrkohandboksoptimism

Jag odlar en kyrkhandboksoptimist i mig. Det går inte så bra. Men jag fortsätter och för en dialog med den där optimisten inuti. Inte varje dag, förstås. Det skulle jag aldrig orka. Men en söndag då och då, särskilt denna. Jag är döpt och prästvigd 4 söndagen i Advent, men firar den på rätt datum, 19 december. Samma datum men 23 åt emellan.

Nu uppsöker jag optimisten i mig.
Optimisten: Tack för att du ville komma. Du ska veta att församlingarnas synpunkter är viktiga och därför ska det finnas en bredd i handboken så att var och en kan känna igen sin tradition. Det blir annorlunda än tidigare.

Jag: Men "var och en sin tradition" - finns det inte en svenskkyrklig tradition som känns igen av alla överallt nuförtiden? Då innebär det "annorlunda än tidigare" ett brott mot det som var tidigare, nämligen en gudstjänst tydligt igenkännbar som Svenska kyrkans och bärare av en svenskkyrklig spiritualitet. 1942 års handbok sålunda. Med den bredd du beskriver finns det alltså ett alternativ där prästen vid vigseln fortfarande kan säga att Gud skapade man och kvinna och att det finns en poäng med det förhållandet just i äktenskapet?

Optimisten: Nu ska vi inte prata om det. Jag vill hellre tala om påsknattsmässan. Där ska alla traditioner rymmas.

Jag: Alla traditioner? Det vet väl alla hur en påsknattsmässa ska vara. De högkyrkliga införde den. Det är bara att stiga in i den traditionen. Andra apade efter - men varför ta vara på efterapningar? Jag fattar inte.

Optimisten: Du är så negativ och ifrågasättande. Nu ska vi vara tacksamma, glada och göra det bästa av situationen. Och som svar på din gamla invändning så kan du få säga "Herre" igen för det ordet har en ny innebörd jämfört med för tio år sedan.

Jag: För tio år sedan - men vilken var innebörden när de första kristna sa "Min Herre och min Gud", är det inte ungefär det jag menar när jag säger detsamma? Rimligtvis. Jag delar väl tillsammans med dem den tro som en gång för alla avslöjats?

Optimisten: Lingvistiska språkspel är mycket mer komplicerade än så. Men du kan få ditt lystmäte, eftersom vi nu får inslag där kristna från Mellanöstern ska känna igen sig. Och du borde vara glad och tacksam, för det är konsensus i revisionsgruppen so far.

Jag: Då kanske jag snarare skulle bli rädd? Verbum ska ge ut missalet och övriga böcker som behövs...

Optimisten: Ja, det är rimligt att Verbum fortsätter. Förlaget har gett ut alla tidigare gudstjänstböcker. Det var bara några få i Kyrkostyrelsen som var av den meningen att det var för tidigt att fatta beslut om den saken i december månad 2016 - innan det ens finns ett förslag. Det skulle kunna uppfattas som om allt är klappat och klart... Så ska inte saken uppfattas.

Jag: Hur ska saken uppfattas då?

Optimisten: Den ska uppfattas så, att Kyrkostyrelsen fortfarande har ett val. Antingen säga "ja" till hela förslaget eller säga "nej". Det finns ingen tid eller lust att göra en överarbetning i hela styrelsen.
Det behövs inte heller. Vi frihet fick att säga ja och säga nej, som det heter i psalmboken.

Jag: Men invändningarna...?

Optimisten: Det finns en väldigt stark förankring och en längtan efter en ny kyrkohandbok. Det vittnesbördet kommer från biskopshåll. Nu gäller det att visa tilltro, för behovet är verkligen stort. Visst finns det sådana som inte vill, men sådana finns alltid och det är viktigt att inte nappa på enstaka händelser, som det där med professor Nelsons avhopp. Vi fick ju en kompetent efterträdare för de två återstående sammanträdena. Nej, det går inte att förstå kritiken. Problemet kan vara att vi har varit alltför lyssnande. Min hållning skulle jag kunna sammanfatta så: "Jag begriper mig inte på kritiken, jag bryr mig inte om den. På församlingsnivå hör jag den inte.

Jag: Jag förstår inte riktigt denna väldigt starka förankring när du en revisionsgrupp tar itu med det hela och allt är hemligt. Att kritiken på församlingsnivå inte hörs, skulle förstås kunna bero på att man på församlingsnivå inte vet vad saken gäller. Det var ju så hemligt det hela att profssor Nelson inte fick se materialet. Kyrkomusikerna sjunger ut och samlar sig till protest, om jag hör rätt. De kanske vet,  Din hållning är dock biblisk. Jer 8:11. Dina argument har en del för sig eller i vart fall en del år på nacken.

Optimisten: Där ser du. Profeten är för oss. Vem kan då vara mot oss?

Jag: Du kanske skulle slå upp stället?

Optimisten: Nä, biblicist på det viset vill jag inte vara. Min hållning ska mer förstås som "post truth".

Jag: Det är alltid så intressant med våra små dialoger. Nu får det bli högmässa i Horda. Du behöver inte svara på min fråga, men när det ändras i texter för att vi ska fira gudstjänst beror väl det på att vi inte ska tro som vi trodde förut utan har förstått bättre. När förslaget kommer, är det väl den frågan som ska ställas. Vad betyder förändringarna innehållsligt? Så långt i tanken borde vi också försöka klura ut vad i den kristna tron som inte längre kan uttryckas om medlemmarna ska vilja vara kvar. Apg 24:25 hade jag anfört om du inte varit så rädd för bibelhänvisningar. Är inte, handen på hjärtat, relevansen det viktigaste i vår kristna tro? Och då ska vi få en relevant kyrkohandbok. Den kan uttrycka sådant som inte gick att säga för tio år sedan, sa du. Tror du den kan hålla i tio år då?

Optimisten: Gör dig nu i ordning för högmässan i kapellet i Horda. Än så länge kan du ha en aning om vilken slags högmässa du kommer till och kan uppfatta att du är sakramentalt säker. Gnäll inte. Lita på komitterade. De gör så gott de kan. De styrs av principen att göra det bästa av situationen.

Jag: Är inte detta att göra det bästa av situationen en väldig begränsning i varje fall för oss som helst vill skapa den situation vi ska stå i?

Optimisten: Märk inte ord.

Jag: Om man inte märker ord i kyrkohandboksarbetet, vad ska man märka då? Musiken? Bryggor och bågar i den gregorianska notbilden?

Optimisten: Gör dig i ordning nu och tjafsa inte!

Nu förstår ni hur Optimisten i mig och jag umgås.