Stiftshistoriskt i Lund

Jag är stolt medlem av Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift. Efter söndagens avrättning av professorer i Svenska Dagbladet är jag stolt docent också. Vad en professor är, vet man inte. Men man vet vad en docent är.

Nå, till medlemmarna i sällskapet kom småskrift nr 8, memorabilier av kontraktsprosten em F. Han har varit präst i 40 år och reflekterar över denna tid. Kontraktsprosten em F tycker inte om mig, har jag förtäljts. Jag bråkar för mycket och är otidig, tror jag han menar. Han har inte sagt något till mig så jag får med docentkompetens försöka pussla ihop hans bild. Med så mycket större spänning kastade jag mig över hans minnesbilder. Han skriver väl och inte utan udd.

F. är prästvigd 18 maj 1975 av Olle Nivenius i Lunds domkyrka. Biskop Olle Nivenius hade i sitt herdabrev beskrivit klockklangen söndag förmiddag över Skåne och Blekinge. Den var som ett paraply över landskapen. Det har gått rejäla hål i Nivenii paraply: "I merparten av Lunds stifts kyrkor firades 2015 inte längre söndaglig gudstjänst." (s 5) I värsta fall, menar F., ses gudstjänstlivet som ett dyrt och besvärande bihang till administrationen. (s 6) F. letade en söndag efter en högmässa inom en radie av 20 km. Där finns 21 kyrkor. 14 av dem hade ingen gudstjänst. Övriga? "I fyra annonserades mässa, i en familjemässa, i en musikgudstjänst och i ett fall hänvisning till gudstjänst i en bygdegård." (s 5)  F. håller det för sannolikt att det ser ut så här, söndag efter söndag.

F. tar fram den kyrkliga vardag som inrymmer allt, också sön- och helgdagar. Det gör småskriften till ett tidsdokument som beskriver det vanliga. Det är värdefullt. Då och då kommer det små konstaterande som att F som kontraktsprost stötte på problem som kan följa när prästerna bor långt från sina församlingar och förblir okända för många också efter flera år på tjänsten (s 30). Men F har varit lyckligt lottad i församlingar där han tjänstgjort och sluppit situationen "när kyrkorådets ordförande velat bestämma inom kyrkoherdens ansvarsområde, ofta orsakat av att kyrkoherden inte har velat eller kunnat ta sitt ansvar." (s 24) F. mötte problemen som kontraktsprost men vet, att samtal kan lösa det mesta och skriver: "Man måste välja sina strider." (s 24)

F. är nog en typisk präst, som tänker sig ett liv där han kan välja sina strider och inte ett liv där striden väljer honom. Det han ser har fallit samman - gudstjänstlivet t ex - har föga bäring på hans egen prästtjänst. Vilka processer som lett till det som nu är, grottar han inte ner sig i.

F. gjorde sin militärtjänst på P 6 i Kristianstad. Var detta det faktum som ledde mig att förstå att jag läser memoarer från kriget skrivna av en etappofficer, som alltså befunnit sig långt ifrån slagfältet? Det är rättvisemärkt fotboll till den lokala fotbollsföreningen, konfirmandkåpor och insamlingar till Lutherhjälpen. Syföreningen finns kvar i Kvidinge. Ibland insmyger sig en undran t ex om varför också de sekulariserade i Kvidinge menar att konfirmanderna inte ska få kommunicera innan konfirmationen (s 20) och med visst välbehag noteras att F. kunde ha skolavslutningar utan att göra avkall på ett centralt kristet innehåll, samt att skolan med personal och elever sjöng för F. i prästgårdens trädgård när F. fyllde 50. (s 20)

F. smyger in små kritiska reflektioner. "Känslighet för lokala traditioner tillhör inte de nybildade storpastoratens styrkor." Det är sant. Men ska detta bara konstateras? Vad med den revolutionära hållningen att inte bara förklara hur det är utan förändra? Nja, F. väljer sina strider. Detta är den prästerliga hållningen, som Thomas O'Dea konstaterade i sin bok om Religionssociologi (som jag själv första gången läste just på P 6!) Ska berättelsen om KG Hammar, som hade en begravningsgudstjänst med trätofflor på fötterna och därmed skapade undran hos en av deltagarna, som rådfrågade sin församlingspräst om saken, förstås som kritik eller bara som ett konstaterande av ett exempel på förändringar i begravningsskick? (s 17)

F. skriver och beskriver väl också prästfrurollen, en tidigare men nu försvunnen självklarhet i församlingarna. (s 29) Det är en text som skulle kunna bli citerad många gånger för den förklarar inte bara hur det var utan också att det varit så trögt att få en kvinnlig kyrkotjänst, Margit Sahlins gamla klagan från 1940- och 50-talet får sin materiella förklaring: Varför inrätta något som redan finns och dessutom utan att kosta något? "Kvinnofrågan" är sorgligt försummad i Svenska kyrkan och ersatt av detta att kvinnor ska bli präster. Här finns det många anledningar att tänka kritiskt. Fast inte för alla. Somliga har vett att välja sina strider. Det är, fortfarande följer jag O'Dea, skillnad på den prästerliga och den profetiska funktionen.

F. har skrivit memorabilier som fungerar som tankestimulantia. Han sätter igång sina läsare. Det har sagts att aktstycket ska läggas ut på sällskapets hemsida, men jag hittar det inte där. Håll utkik dock. Och fundera över hur också beskedliga kontraktsprostar alls inte är okritiska. Det dånar - om än modest - också i den kyrkliga kratern.