Kristna, inte politiker

Vi agerar tydligen i en högst politisk fråga inte därför att vi är politiker utan för att vi är kristna. Budskapet gick att förstå. Men så kan det väl ändå inte vara? När vi agerar, agerar vi politiskt och den som agerar så, f'låt, och ska beskrivas med ett substantiv, är just - politiker. Då och där. De tretton kyrkoledarna framträder som politiker. Drivna av de bästa avsikter och med snabbt stöd från rätt många. Inklusive några partiledare och några ledarskribenter. Andra ledarskribenter tycks vara mer återhållsamma.

Lite tar det kanske emot när jag minns Kyrkostyrelsen, som för två år sedan alls inte tänkt sig pengar till flyktingmottagandet och som för 18 månader sedan tänkte sig att extra resurser inte behövdes. Det var då Frimodig kyrka motionerade två gånger om. Nomineringsgruppen kanske skulle få ett erkännande för denna klokskap. Om flyktingen som alldeles konkret står vid vår dörr, finns det bibelbesked. Riktigt lika tydligt är de bibliska budskapet inte när det handlar om migration.

Nu kan sägas att det behövs mer arbetskraft för att klara välfärden. Det beror i så fall på att det inte fötts och föds tillräckligt många barn i Sverige.
De mer analytiskt lagda skulle kunna påminna om aborttalen. I rondskålen las alla de som skulle tagit hand om välfärden - eller är det något jag inte förstått?
De mer analytiskt lagda kunde förstås också undra om folk utan egentlig skolgång kan stiga in på arbetsmarknaden utan väldigt omfattande utbildning och psykosociala stödåtgärder.
Kanske de mer analytiskt lagda också skulle påpeka att tanken var ett en ung familjemedlem skulle ta sig till Sverige och så skulle familjen komma efter. 70 000 ensamkommande ska då bli - hur många? Det är bara att ta fram kulramen och räkna - pengar. Det är politik.

Regeringen satte sig ner och räknade. Det är väl det som kallas "teknifiering, empatilöshet och avhumanisering". Jag förvånades en gång när sr Marianne sa, att avvisning vid gränsen är barmhärtigare än det svenska systemet, som släpper in för att kasta ut. Jag tror jag begriper hur hon tänkte och varför.

I juluppropet krävs permanenta uppehållstillstånd som norm, rätt till familjeåterförening och återgång till den tidigare tillämpningen av särskilt och synnerligen ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd. Vad innebär detta i praktiken? Det vet vi inte. Det berättar ingen, Borde vi inte ha en aning om den saken när vi skriver på?

Jag tvekar när kyrkoledarna träder fram. Kyrkor ska inte politisera. De ska rusta människor så att de kan ta ansvar - som kristna. Det gör de ihop med sådana som inte ränner i kyrkan vareviga söndag. Vid kyrkkaffen och vid samtalskvällar kan människor tala om komplicerade politiska frågor och dra slutsatser efter bästa förstånd. Det kan vara olika slutsatser, politiska frågor är oftast inte entydiga.  Svenska kyrkan kan dock inte bli aktivist, inte ens ihop med andra kyrkor och samfund. Den kan bara rusta aktivister. Är ni klara över skillnaden?

Vad då när det profetiska slår några kristna och de tvingas dra gränsen mellan ont och gott?
Svaret är brutalt i all sin enkelhet. Antingen förstår människor eller så slås profeterna ihjäl. Som vanligt alltså. Omvändelse eller undergång.

Vad ska de politiska partierna, riksdag och regering säga när Juluppropet överlämnas?
"Vi ska ordna beställningen!" - ?
Eller fråga: "Hur tänkte ni nu, alldeles konkret. Inte vad, det har vi sett, utan hur ska denna de kristnas opinion verkställas. Ge oss besked om den saken. Och tala om vad som står på prislappen."
Ska statsministern fråga kyrkoledarna hur han ska göra. "Mitt första ansvar är Sverige, det är landet och landets intressen jag ska värna. Vad har ni då att säga som hjälper Sverige?"

Ska de kristna då svara och säga: "Vi står över sådant. Vi talar för medkänslan och viljan att engagera oss."  Jag fruktar att det då uppstår ett kommunikationsglapp. "Vi människor är skapade att leva tillsammans", säger de kristna då. Då svarar politikerna att denna sammanlevnad kräver ordning och reda. Vad svarar de kristna då?

Skulle det kunna finnas andra distinkta krav en kristen skulle kunna ställa? Kanske krav på fred i Mellanöstern och sådana regler för samlevnad i Afghanistan att människor kan bo där tillsammans, kanske krav på fredliga villkor i Afrika, Sydsudan, Eritrea, Somalia och Somaliland lika. Kan något kristet krav ställas på det som kallas världssamfundet?

Jag kan fråga än mer komplicerat.
Kan det vara så att Gud i vår tid tillåter denna ondska som en kraftfull värk innan det nya föds fram?
Vore inte det en fråga för kyrkoledarna att hjälpa oss att förstå. Lite i alla fall. Inte minst som det är advent - och advent kommer före jul.

Jag kan fråga enkelt också.
Varför var det inte möjligt att ta fram ett sakmaterial som beskriver alla de frågor kyrkoledningarna tydligen vill driva. Siffror, problem, komplikationer och levnadsvillkor för dem som kallas migranter med en rejäl beskrivning av vart den politik som nu förs leder. Det hade varit att tagit migrationsfrågan och människor på allvar. Så varför inte?