Stereotyper

Det är fortfarande det kyrkopolitiska som fascinerar.
Jag hörde beskrivningen av en nomineringsgrupp. Argumentet var i stort detta: "Vi är kristna och vi är socialdemokrater - då är det väl inte så konstigt att vi håller ihop också i det kyrkliga, drivna av värderingar som alla människors lika värde och jämställdhet? Det är inte heller konstigt att de som brukar rösta S, röstar på oss."

Det sas föga om utsorteringsmekanismer i politiska partier.
De är verkliga i riksdagen. Miljöpartiet och moderaterna har folk i karantän och ombudsmännen S sorterar flitigt bland kandidater i det kyrkliga. Nämn inte SD! Har någon varit avvikande i en viktig omröstning, blir det ingen fortsättning nästa mandatperiod. Det mer fascinerande är att ombudsmännen får makt att styra detta. Om sådant talas föga.

Så fick jag i samma framnställning veta att det finns nomineringsgrupper som står för motstånd mot kvinnliga präster. Jag uppfattade att Frimodig kyrka avsågs. För tjugo år sedan var det POSK, men efter normaliseringsprocessen i den gruppen är det väl inte så. Är det inte underligt för komminister Evelina Johansson att sitta i FK och få detta omdöme om sig?

Nu är det rätt att det finns kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* lite här och var i det kyrkliga. Somliga likt Nikodemos och andra mer tydliga. Jag hör till den senare kategorin. Gärna upprepar jag att det beror på 1. att jag frågade öppet när jag var ung om reformen och prövade argumenten lika öppet men 2. mest för att frågan om kvinnor i prästämbetet fungerade för dem som ville stämpla mig. För andra alltså. I ond avsikt. Jag skulle smetas fast vid mycket mera och annat än det mina invändningar gällde. Detta förhållande förklarar också varför våra invändningar aldrig tagits upp, tagits på allvar och bemötts med så goda argument att vi, likt Herodes, hade kunnat oss förklara villiga att bära fram vår hyllning till 1958 års riksdagsbeslut. Men att Frimodig kyrka ska jagas på frågan, blir förstås en jakt eftersom gruppen har olämpliga medlemmar, som jag. Vi borde inte finnas. Detta beror i sin tur på att Svenska kyrkan har olämpliga medlemmar. Och då bränner det till i en folkkyrka som uppträder och agerar som en sekt. Och det gör Svenska kyrkan mycket tydligt. Ni förstår problemet - men förstår ni att det är ett problem och för vem det är ett egentligt problem? Inte i första hand för Frimodig kyrka. Vilka ska inte få vara med i Svenska kyrkan, alltså. Vilka är de olämpliga, de som genom sin olämplighet mält sig ur gemenskapen? Ge besked.

Å andra sidan förstår jag hur det måste vara.
Om det finns folk som inte tror det där riksdagsbeslutet vara gudomligt och de får röra sig fritt, tänka fritt, fritt läsa på och fritt tala - så betyder det fortsatt plats för tveksamheter i sakfrågan. Det är inte bara olika syner som ska samsas. I längden uppstår ett behov av klarhet. Människan fungerar så. De som inte vill riskera klarheten, väljer bort dem som i detta läge blir hotfulla. Frimodig kyrka har valt att inte vara en räddhågad lärjungarund. Det är en del av det unika med FK. Så länge Svenska kyrkan har medlemmar av detta avvikande slag, kan Frimodig kyra tacksamt ha det. Inklusivt, liksom.

När kyrkolivet avhandlas i det kyrkopolitiska blir det mest besvärjelser:
Det är fortfarande ett "fantastiskt" arbete som utförs och fortfarande samlar Sveriges största folkrörelse mer än 6 miljoner medlemmar. Det kommer att vara lika fantastiskt när det är 5 eller 4 miljoner också.
Men är det så fantastiskt?
Flyktingarbetet, mötet med ensamma och utsatta - ? Är inte den förfärande sanningen att Svenska kyrkan är ett lågproducerande företag, där en stor del av personalen inte har en susning om vad företaget tillverkar. Därför tillverkar var och en lite efter eget huvud. Det kan folk bara vara nöjda med en tid. Tills de kollar prislappen...

Detta ska inte antydas. Det pågår sålunda ett fantastiskt arbete.
På sitt sätt är det naturligtvis sant. Det är också fantastiskt att krismedvetandet saknas. Vi lever på övertid och överlevandspotentialen är, mänskligt att döma, mycket låg. Nå, då dyker de fromsinta upp och säger: "Du glömmer Jesus", men det gör jag inte. När jag tänker på Jesus får jag det allt svårare att motivera honom att fortsätta just i Sverige. Har inte folk haft tillräckligt många chanser här så att det är tid för andra, som fattar finesserna, att få chansen. Afrika och Asien, t ex. Ljusstaken - lampstället - flyttas. Det skulle inte te sig helt överraskande utan rätt logiskt om så vore fallet.

Jag läste i Barometern/OT att kyrkoherden i Högsby (inte Högby på Öland utan Högsby i Småland) slutar.
"Jag är lite av en äventyrerska", sa Bergström, blev kyrkoherde i Nässjö i stället för i Högsby. Till Högsby kom hon 2014. Hur det präglat Högsby att ha haft en som är lite av en äventyrerska som kyrkoherde, vet jag inte. Jag fattar att Högsby kommun är en avfolkningskommun, industrier läggs ner eller flyttar till mer centralt belägna orter.

Kyrkoherdetjänsten ska fortsättningsvis skötas från Döderhult av en pensionerad prost och så en kyrkoherde, som får påökt. Pastoratet gav upp försöken att utannonsera kyrkoherdetjänsten. Bekymrar sig då inte Herren för Högsby, där det bor mer än 4500 människor som inte ens kan skilja på höger och vänster /kommunstyrelsens ordförande är C/ och dessutom många djur (Jona 4:11)? Ska pastoratet styckas upp? Men hon som är lite av en äventyrerska tycker att den provisoriska lösningen är bra.

Jag står här förundrad - o mysterium!
Låt oss enas om att det pågår ett fantastiskt arbete i Svenska kyrkans församlingar.
Say no more! Say no more!