I terrorns tid

Det är i julnattens mörker Frälsaren föds som en skallande hemlighet, skriver biskopen Ignatios i brev till efesierna. Det vill till att denna skallande hemlighet proklameras i den tid som är vår och mörk.

När diplomater skjuts kan vi tänka förkrigstid.
Paris då och Ankara nu. Eftertänksamhet mer än oro, kanske ska vara hållningen. Det är mycket som går fel just nu. Jag läste om Aleppo på 1700-talet, en lysande och kulturell stad. Och jag kommer att höra om Syrien i julevangeliet, Quirinius var ståthållare och genomförde verkligen den första skattskrivningen till skillnad från den andra. Lukas har kollat. Nu är detta ett land som slås sönder och Aleppo blir en ruinstad - liksom Mosul i Irak. Miljoner människor är på flykt och detta i min samtid. Jag är alls inte säker på att det våldet kan skapa är vanskligt och kort. Jag fruktar att det är långvarigt och förödande.

På samma sätt med det lågintensiva krig som pågår.
London, Paris, Nice och Berlin för att hålla sig till Europa. 11 september i NYC och senare i Baltimore och en del andra städer. Jag har varit på plats under andra omständigheter, semester eller möten i de europeiska städerna och i New York. Det tycks som om människor är så konstruerade att vi lättare relaterar till något som händer där vi befunnit oss och mentalt liksom mutat in platsen åt oss. Det sägs att det är en tidsfråga tills nästa attentat äger rum. När, inte om. Hur lever vi anständigt , heligt och förnuftigt i den tid som nu är?

Jag får problem med de enkla analyser jag bestås massmedialt.
Jag blir misstänksam när journalister intervjuar journalister. Jag vill förstå komplikationerna och den inre logik som leder till det jag får höra eller läsa om. När någon vill servera mig den egna sanningen blir jag osäker och undrar om det som sägs verkligen är sant, hela sanningen och inget annat än sanningen. Sannolikt inte. Om tio år eller så kan jag kanske få läsa en forskare som klarlägger hur det egentligen var, men vilken glädje har jag av detta nu, när jag skulle behöva förstå?

Donald Trump vill inte ha dagliga dragningar från säkerhetstjänsten, läste jag. Det tolkades som om han var ointresserad av informationer som skulle störa hans förförståelse. Kanske är det så. Eller vill han begränsa informationerna för att få ett eget utrymme och inte bara styras av budbärare med egen agenda? Finns det ett ansvar för presidenten att inte dagligen få säkerhetsläget draget för sig? Jag vet inte. Jag funderar över hur det var för Churchill i krig. Han drack sina groggar, badade länge och tog emot stabschefer och andra när han låg i sängen. Så kan krig också vinnas.

Det kyrkliga till detta.
Hur hanterar vi det välvilliga i terrorns tid? Det kyrkliga livet fostrar gärna fram belevade människor om inte annat. De kan vara bra på att trösta men hur är det med kompetensen att bota och lindra? Jag antar att jag frågar efter profeternas ansvar, för jag tänker ju att Kyrkans kallelse är en profetisk kallelse och uppgiften är att fostra oss att vara människor i gudomlig treklang: kungar, präster och profeter. Kungar för att ordna tillståndet i världen, präster för att bära världen till Gud i bön och profeter för att skilja mellan gott och ont, sanning och lögn. Här är det inte fråga om välvillighet utan om radikalitet.

Hur fostras vi till detta i en alldeles vanlig svenskkyrklig församling? Och hur ska detta ske när prosten F. beskrivit hur 14 av 21 kyrkor inte användes till detta en alldeles vanlig söndag. Användes de sju kyrkornas gudstjänster till denna fostran, tro? Det måste vara skillnad på att vara kristen i terrorns tid och att vara kristen i Idyllien.

Det mänskliga?
Jag blir alltmer alienerad inför den föreställning om julen jag utsätts för. Den har blivit ett subjekt. Julen kommer. Då är jag reducerad till objekt. Den jul som kommer, finns egentligen inte fast den besjungs. Den är en konstruktion med snö som kristaller och god stämning, kärlek och gemenskap. Denna jul är omänsklig.
Det visar sig också i frågan till min vän Lil Lindfors på norra Öland. "Hur kan hon kombinera mörkret i världen med julstämning?" Jag hörde inte svaret, men rätt svar är förstås att till det folk som vandrar i mörkret kommer Frälsaren, Världens ljus. Så tråkigt det blir för människor som inte erövrat mysteriet. Yta och när den ytan inte riktigt förslår, fernissad yta och därefter polerad yta och därefter än mer polerad yta!
Jag vet en som skriver upp sig för tvättid varje söndag kl 8. Också juldagen om den infaller en söndag. Sådant är hennes liv, är det ett liv? Ni känner igen kyrkofadern Augustinus fråga om sitt eget liv, innan han fattade vad det hela går ut på.

I terrorns tid unnar jag svenska folket en evangelisk kyrka, en sådan som Svenska kyrkan skulle vara. Levande och folklig därtill. Prosten F. beskrev på sitt stillsamma sätt något annat. På detta andra sätt är Svenska kyrkan inte kallad att vara Kyrka i terrorns tid.