Samtalsgemenskap

I sak kan vi med goda skäl vara oense.
När det gäller personer blir det lite annorlunda och välbehövligt komplicerat.
Till det gemensamma hör att vi alla är människor, skapade till Guds avbild.
Till det kristna hör att vi alla genom dopet är Guds barn, en familj alltså. Deta förhållandet hindrar inga bråk, som bekant, och bråken är viktiga för vår utveckling, skulle man också kunna hävda. Här har ni två existentiella nivåer - skapelse och döpelse.

Så kommer den kyrkopolitiskt intressanta tredje existentiella nivån: var har du din existens söndag förmiddag, dvs när församlingen församlas. Det ska klargöras.
Det är - och förblir kanske - en grundläggande skillnad mellan den som i minst 50 år tillbringat söndagarna i skog och mark och den som i mer än 50 år skött sin kyrkogång, dvs församlats. Jag värderar inte i bättre eller sämre och komparerar inte begreppet "kristen", men jag pekar på en saklig skillnad, som är en existentiell skillnad.
Jag är svenskkyrklig och denna svenskkyrklighet är en saklig beskrivning av min existens, mitt sätt att leva mitt andliga liv. Min svenskkyrklighet är därtill evangelisk-katolsk, en precisering som inte ändrar något - men i alla fall.

Det kyrkopolitiska är alltså ett sätt för mig att praktisera mitt svenskkyrkliga. Därvidlag skiljer jag mig från dem som uppfattar kyrkopolitiken som ett sätt att bredda det politiska partiets eller det politiska allmänintressets sfär. Det skulle kunna uppfattas vara fullständigt naturligt att politiska partier vill bredda möjligheten till inflytande. Den totalitära lösningen är allomfattande och begreppet totalitär var från början ett positivt ord, införlivat i det fascistiska systemet av folkhemsbyggaren Mussolini.

Det blir dock ett allvarligt problem när de politiska partierna uppfattar sig vara kyrkbärande och, med en slags självklarhet hämtad från det allmänpolitiska, uppträder så. Inte minst som det tycks innebära att allvarliga samtal inte kan föras. Grupper sitter för sig själva och den debatt som förr kännetecknade kyrkomötet finns inte längre. Till skillnad från debatten i riksdagen kunde nämligen debatten i kyrkomötet betyda förändring i ställningstagande, hette det. Jag talar nu om den kyrkomötesordning som avskaffades år 1982. Nuförtiden sitts det gruppvis och likasinnade talar med varandra utan att störas av besvärande invändningar och andra perspektiv. Förutom FK, förstås...

Två dagars domkapitelskonferens ger tillfälle till reflektioner, som ni förstår. De på rättsavdelningen som ordnat det hela, har heder av sin insats. Frågor som väckt medial uppmärksamhet belystes /inga journalister var dock på plats nu för att ta del av komplikationer.../. Och så gavs det lite pauser med små men viktiga samtal.

Antje skulle ge en introduktion till ett samtalspass och var precis och bra när hon tog upp temat undervisning. 2017 borde det vara ett självklart tema, menade hon. "Klart att mitt barn ska kunna simma och lika självklart att barnet ska kunna något om tro, hopp och kärlek."
Jag är inte övertygad om att ett program för lärande behöver bli en ändring i Kyrkoordningen men att detta kräver en undervisningsreformation, tror jag. Hennes tre kritiska frågor är kloka: * Vems fel är det? * Vad kan vi lära? * Vad kan vi göra?
De tre frågorna är användbara i många (själv)kritiska sammanhang. Har vi nått en punkt där vi börjar se kritiskt på de gångna 100 åren? Det kan bli underhållande, minst sagt. Eller är vi ute i ärendet 50-60 år för sent och får nöja oss med att läsa avhandlingarna, som beskriver hur det var och varför men utan att detta kan få några praktiska följder för oss?

Klart att Wanja Lundby Wedin och jag bytte några ord också.
Jag tror inte att jag bryter något förtroende när jag återger hennes insikt att hon varit med om många hårda tag i det fackliga och i det politiska, men inte mött samma illvilja där som i det kyrkliga.
Illvilja är ordet. Dess motsats välvilja.

Skillnaden mellan Wanja och mig är att jag i decennier vetat hur det är. Olov Hartman skrev om det på 1950-talet. Han var ju själsfin och så. Det var inte Ingmar Ström. Och så byggdes illviljan in i det kyrkliga systemet och återfanns inte bara i människors hjärtan.
Vi vet att man inte kan lita på sina medkristna mer än i så måtto, att man kan lita på att de blir våra motkristna när så behövs. Och det behövs oftast. Några ska utgöra den mörka bakgrund mot vilka de grådaskiga framträder som ljusets riddarvakt. De som placerats som mörk kuliss, kan tröttna och slå tillbaka. Då hamnar Wanja på ett område minerat av illvilja. Hon får ta det som decennier av kyrkopolitisk verksamhet (inte bara socialdemokratisk) ställt till med. Vi som upplevt orättvisorna, som är vardag i det kyrkliga systemet  och institutionalisaerade, kanske skulle kunna vara medvetna om mekanismerna och angelägna om att precisera oenigheter.

Naturligtvis finns det fortfarande en oförmåga att lyssna och en skitaktighet hos många i det kyrkliga beslutssystemet. En marginaliserad kyrka lockar de marginaliserade till sig. Vi kommer att se det i kyrkovalet 2017 och kanske på nya nivåer. Det kommer att väljas in folk, som hamnar på viktiga poster med en annan agenda, inte den som växer fram ur den kyrkliga myllan. Det är självklart. Den existentiella frågan, ni vet. Det kommer att finnas fingerfärdigt kyrkligt folk, som uppfattar hur det kan trappnaskas. De vet precis vilka som är "vi" och vilka som är "dom". Med alla dem behöver inte samtalsgemenskapen upprätthållas men inte heller illviljan. Kanske är den som varit på konferens särskilt luttrad, för där möter vi i det kyrkliga en sällspord amatörism hos talare som är professionella (lönebetalda) i sitt sammanhang och där utsägs trivialiteter som vore de djupsinnigheter. Men det andra finns där också, kanske fjättrat i det historiska sammanhanget. Vad gör vi då? Vi håller inte inne med kritiken, vi skärper den antagligen, men vi praktiserar inte illvilja. Ungefär så. Vad tror ni?

Jag är inte säker på att det är sant, det som sagts om det akademiska i Uppsala och Lund, men ni kan få det ändå.
I Uppsala är man hård mot människor men mjuk inför idéer.
I Lund är man hård mot idéer men mjuk inför människor.
Från min sydligare horisont skulle jag gärna tänka att det är så.
Kritiskt tänkande - men tänkande. Liksom.