4 000 000

4 000 000 sidvyer nådde Bloggardag i går strax före lunchtid, såg jag. 1 922 bloggposter och ungefär 36 400 bloggkommentarer.
Kommentarerna är av skiftande slag från sakinformation till gräl, uppfriskande kanske eller trista, välj själv. Då och då manar jag till sänkt tonläge, men håller också kommentarerna för att vara informationsbärande. Det är bra att vi får veta också vad som upprör människor och hur den ofriserade kyrkokritiken ser ut. Översåtarna blir arga. De vill inte ha skäll. Inte råskäll, förstås, men inte ens synpunkter som andas kritik. Det må man inte förtänka dem.

Såvitt jag vet finns det ingen annan bloggsida i landet där motsvarande debatt om det kyrkliga (och en del annat) pågår. I varje fall ingen som är pigg, käck och munter.
Kommentarer ska inte läsas som ofelbara inlägg, lika lite som Bloggardag ska läsas så. Men i allt kan finnas uppslag till eget tänkande och samtal. Hur det än är, är samtalet den av Gud givna möjligheten och en oöverträffad gemenskapsform. Jag kan förstås på nytt mana alla kommentatorerna att slå vakt om samtalet och spara lite på utskåpningar. Å andra sidan känner jag viss sympati för professor Hägerström: Värdeomdömen endast livar framställningen, tillför inget i sak. Detta sagt är det sak, saken gäller!

Jag tror att jag ser på kommentarer som matlagning. Ibland måste locket lyftas för att det inte ska pysa över. Då kommer det för mig, att vi har rätt lite av kritiska (kyrkokritiska) samtal i församlingarna. De hänvisas som bäst till studentrummen och den kamratfostran som diskussioner där är och ska vara. Kyrkorevolutionära celler i församlingshemmen är det tunnsått med.

Blogginläggen hör till en bestämd genre.
"Pigg, käck och munter" ska denna blogg vara - och är! Alla de nu drygt fyra miljonerna sidvyer skulle kunna förvåna, eftersom ingen egentligen läser Bloggardag. På sin höjd "råkar" man titta in där av en händelse, har jag hört. Sådant räknas också. Fast några läser i tjänsten, kommunikatörer i Svenska kyrkan och FSB i Ryssland. Det senare har översten Olofsson förtäljt mig, det andra en biskop, som inte läser Bloggardag utan informeras av någon kommunikatör.

S Roland Johansson, POSK, stod i kyrkomötets talarstol för att försvara det som utskottet fått till efter Johanna Anderssons motion med frågor om yttrandefriheten. Projektet att komma åt Bloggardag (det var det saken gällde i våras) var inte aktuellt, hette det, fast det sas med lite andra ord. Nu var inte detta riktigt sant, men så blev det inte sagt. Ingen kom med det beskedet i den diminutiva debatten och utskottet hade alltså levererat ett avgörande faktafel för att uttrycka ordet "lögn" försiktigt.
"Så bör det inte gå till", som det heter, när det är uppenbart galet.

Tryckfriheten 250 år firades samtidigt som yttrandefriheten är under attack - inte bara i det kyrkliga. Taket är lägre nu än i skiftet 1960- och 70-tal. Räkna med att arbetsutskottet förser Kyrkostyrelsen med ett ny- eller omskrivet förslag med samma syfte. Det ska bli uppförandekod, antar jag. Som om vi skulle vara överens, men det är vi alls inte.

Märkligt nog avslöjar det idoga arbetet att formulera sig för att komma runt de grundlagsfästa fri- och rättigheterna att Svenska kyrkan i alldeles för liten utsträckning är en gemenskap, en familj. Bara när människor är tillräckligt nära varandra, orkar de med också kritik och kan gräla konstruktivt. En frisk familj fungerar så. I sjuka familjer är det annorlunda. Och nu antyder jag Kyrkans kallelse att vara Guds familj. Ni förstår själva.

Är det skillnad på förtroendevalda och tjänstemän när det gäller uppförande? Antagligen. Men inte så mycket. Den fria debatten är demokratins livsluft och bara om man prövar hur långt täcket räcker, vet man. Vi har, oss emellan, inte bara folk i det kyrkliga som väljer sina strider. Vi har också sådana som väljer att aldrig strida. När Gud för sitt rikes strid, har de inget att bidra med.

Nå, jag blir väl inte årets bloggare i Kyrkans Tidning. Det är smällar man får ta. Men 4 000 000 sidvyer i går är väl på sitt sätt aktningsvärt och borde föranleda någon utmärkelse för ett vitalt kommunikationsarbete. Vad tror ni?