Biskop i teologisk mening

Jag bar in den heliga familjen  och ängeln när det i lördags var tid att avsluta julen. Ängeln satte jag upp 1:a söndagen i Advent, Josef och Maria den 23 december och Jesusbarnet på kvällen den 24 december (lite för tidigt). Jag bar in Josef först, för det var han som tog med sig barnet och dess moder. Ängeln sist. "Utanför tiden", tänkte jag. Man kan meditera en del under det att praktiska sysslor utförs. I dag väntar kuling om inte 23 meter/sek som på västkusten och snö. Underbart!

Jag funderade ett ögonblick när jag bar in Herrens moder på det där med att Maria var jungfru i teologisk mening. Ni förstår att det fortfarande är el-cykeldebaclet som spökar. Jag drömmer nattetid om den sjuväxlade el-cykeln. Sorgearbete är en process som inte ska påskyndas. Då och då befrias jag från de dunkla tankarna och med viss entusiasm prövade jag begreppet "biskop i teologsik betydelse". Jag undrade enkelt: Om Maria ska förstås som jungfru i teologisk betydelse ska väl också biskopar förstås så. Men vad är en biskop i teologisk mening? Det måste väl vara dels något som egentligen inte är (el-cykeln!), och dels något som är en ren konstruktion, dvs påhitt. Men det är svårt att reda ut tankekomplexet.

En biskop i teologisk mening är då egentligen ingenting, men någon måste trots allt vara det. En biskop i denna mening skiljer sig från apostlar och apostlars efterföljare för dessa var väl ändå på riktigt? När de avrättades för sin bekännelse var detta inte i teologisk eller metaforisk mening utan högst handfast. Biologiskt och materiellt. Kropp, kors, svärd, eld – you name it! Behöver man särskilt mycket bry sig om någon som är biskop i teologisk mening? Jag blir tveksam.

Jag tror att denna tveksamhet på en del goda grunder är inbyggd i det reformatoriska. Missbruk av biskopsämbetet, ett missbruk känt också i den romersk-katolska kyrkan, får sådana följder. Det underliga är dock att den välmotiverade tveksamheten döljs av grandezzan vid biskopsvigningar i Svenska kyrkan. Ibland vandrar en romersk-katolsk biskop med i vigningsprocessionen för att liksom understryka att denna vigning är på riktigt. Då blir de andra i processionen glada. Minns biskop Fjärsteds artikel i Gotlands Allehanda den 19 oktober 1993 som ett tecken på detta.

Biskop i teologisk mening som en konstruktion? Själva tillverkandet av en biskop har väl inrymt en del olika moment, men bön och handpåläggning tycks vara det avgörande och i detta avgörande ögonblick visas ett apostoliskt samband. Är det så viktigt att visa? Ja. Antingen för att det verkligen finns en succession i lära och person eller för att det inte finns en sådan.
I det första fallet för att förstärka de fromma insikterna om Kyrkan som är sänd i världen på apostoliskt sätt och enkelt kan identifieras som autentisk tiderna igenom.
I det andra fallet för att framställa något som ska se ut som autencitet. Det krävs vishet för att kunna skilja de två åt, för de ser likadana ut men är det inte.

Jag antar att den grundläggande skillnaden är mellan dem som ska uppfattas vara biskopar i teologisk mening och dem som är det i Kyrkans mening. Det borde bereda problem. Alla är inte biskopar som framträder som sådana. "Säg mig vem som vigt dig, och jag ska säga dig vem du är!" blir hållningen. Och då har Svenska kyrkan problem. Eller är det bara de dissiderande som har problem? Knappast. Antingen är det ett problem på riktigt eller inget problem alls. Det gäller att motivera svaret och det kan bli svettigt för många.

Nu har jag en olycklig förmåga att säga olämpligheter. Problemet är inte att jag talar om galenskaper. Problemet är att jag talar. "Polisiärt ärende", sa Warmland. Jag har inte sett något ännu, men konstaplarna Kling och Klang vara vara i närheten förr än jag anar. Kanske ska då mitt svar till missionsförbundaren Eric Widell i Falköping, frid över hans minne, anföras mot mig?

Widell skrev mig år 1993 en liten hälsning med innebörden att eftersom kvinnan var en så syndfull varelse att hon inte kunde stå i predikstolen, vi kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* inte heller skulle "vidröra henne sexuellt".  Jag svarade att argumenten i sak är allmänt tillgängliga och hänvisade vänligt till ett par skrifter jag själv medverkat i. Sedan la jag lika omtänksamt till: "I detta perspektiv tycks dina gubbsjuka funderingar alldeles överspelade. Den sorts problem du redovisar kan emellertid hanteras. Rådfråga din distriktsläkare."

Har jag nämnt att jag är läkarson? Eric Widell tackade för tipset, när han återsände mitt brev. Men han vände sig också till biskopen. Den nyheten kunde en häpen allmoge inhämta i Kalmar Läns Tidning 5-11 november 1993. Widell , som var styrman (det visste jag inte) var kränkt på missionsförbundiskt vis: "Jag har varit på sjön i 40 år men än inte besökt något horschapp. Jag och min äkta maka har två barn och dessa är födda i vårt över 40-åriga äktenskap. Och de samlag jag haft är endast med min äkta maka." Widell krävde en ursäkt. Den fick han inte. Han skulle gå vidare, sa han. Det blev inget av det, men gamla anklagelser kan bli som nya. Själv var mitt samvete rent, ser jag i Kalmar Läns Tidning: "Svaret bör ha gett honom en adrenalinchock som förlänger hans liv med åtminstone ett halvt år och det bör gubben vara tacksam för."

Rubriken över artikeln är lika minnesvärd: "Sandahl 'anmäld' till biskopen Kallade kvinnoprästvänlig, gubbsjuk." Kan det bli ett polisiärt ärende också av detta? Vad säger Nils Warmland?

Ja, var detta humor i teologisk mening? Jag menar, ens för 25 år sedan?

Nu är glada julen slut, slut, slut men jag ville förse somliga av er med lite glädje. Ni andra får väl bli passligt och kristligt uppbragta. Alla får fundera över vad en biskop är. Vet biskoparna det själva när allt kommer till allt och de skulle ställas inför frågan?