Hört om Hitler förut?

Jag kunde förstås anföra Martin Pertiet och hans bok Das Ringen um Wesen und Auftrag der Kirche in der nationalischen Zeit, Arbeiten zur Geschichte der Kirchenkampfes, Band 19, Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen 1968 eller skulle jag nöja mig med en informativ detaljstudie, Paul Gurtler, Nationalsozialismus und evangelische Kirchen im Warthegau, Arbeiten zur Geschichte der Kirchenkampfes, Band 2, Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen 1958? Men skulle den kommentator som upprörs över att olika statssystems likartade förhållningssätt mot Kyrkan mildras då? Jag kan nog inte nöja mig med att slänga ut höger arm och ta två böcker i hyllan. Jag måste resa mig och gå in i nästa rum och ta ett par bidrag som återfinns i en hög med ekumenisk litteratur. Skulle det övertyga? Jag tror jag kan bespara mig mödan. Vad de ekumeniska mötena i Oxford och Edinburgh sysslade med är frågor som skulle avfärdas med argumentet, att det är möten för länge sedan. Att rörelserna Life & Work och Faith & Order tog upp den för en kristen alltid aktuella frågan om staten och statens räckvidd kan knappast intressera.

För de få som vill veta kan jag bara upprepa mig. Det varnades för den totalitära staten, dvs för kommunism, fascism, nazism och – totalitär demokrati. Egentligen och så här i efterhand är detta den intressanta markeringen. Alla statsskick kan bli totalitära. Det ska man påminna sig ett valår då yrkespolitikerna ställer upp för att få förtroende att få fri tillgång till våra plånböcker.

Den totalitära demokratin har ingen uppfattning om var demokratins gränser går, dvs vad vi inte kan rösta om. Om detta finns också en uppsättning böcker från kyrkolivet. Om inte annat så försökte Gustaf Wingren fundera över ämnet. Det sågs väl då som en etisk problemställning och inte mig och min etiske vän dr F. emot. Det handlar om att värna Kyrkans frihet, egenart och sändning när andra makter vill lägga kyrkolivet under sig och sina intressen. Detta måste med all kraft förhindras – för Guds och människors skull. Det konkreta hotet är nämligen att Kyrkan förlorar sig själv och vad hjälper det en värld om det blir så?

Jag är alltmer privatman och slutar med det kyrkopolitiska. Valmanskåren fick bestämma och det kan jag vara helt nöjd med. Jag behöver inte läsa de kristliga bladen, mest nöjd med att inte behöva läsa Dagen är jag nog. El-cykeln och det konstruerade citatet opinionsviftarna skulle polemisera mot, ni minns. Ohederliga människor och till yttermera visso ohederliga människor som ska hålla vakt om sanningen och mot lögnen! Det är i klass med att låta räven vakta hönshuset. Min status som privat, en person berövad offentligheten på sig själv, hindrar inte att jag funderar över det statskyrkosystem vi hålls med.

Det är 1) ett i svensk lag fastställt system. Om detta skulle man kunna säga att det var en nödvändig väg bort från det tidigare statskyrkosystemet, men likväl. Det finns en av riksdagen stiftad lag om Svenska kyrkan.
Det är 2) ett system där sekulära politiska partier styr. De hålls under armarna med penningmedel, som uttaxerats av oss alla, för att de ska kunna utföra sitt viktiga demokratiska uppdrag utan att vi egentligen kan lägga oss i. Hur många är de politiskt engagerade/arvoderade i procent av befolkningen? Vilka belopp uppgår partistöden på samtliga nivåer till? Och hur kommer det sig att politikerna påfallande ofta kommer från samma familjer. Det verkar löjligt, kan man tycka, men kanske än mer farligt?

Vad skulle hända om allt partistöd genom skattemedel förbjöds? Partierna fick hålla till godo med väljarnas goda vilja och få bidrag därefter. Skulle demokratin vitaliseras, tro? Och vad skulle som ett första steg hända om partierna inte fick använda partistöd för att engagera sig i kyrkoval och alltså inte ha 100 miljoner i valkassa?

Vad skulle hända om Svenska kyrkans kyrkomöte, nej, jag vet, det går inte för där sitter ju partipolitikerna – men tänka fritt är stort, beslöt att inga sekulära politiska partier får ställa upp i ett kyrkoval på någon nivå? Skälet skulle förstås vara att ideologiska normsändare skulle förhindras att sända sina normer inifrån Svenska kyrkan och med bas i detta erövrade kyrkliga territorium. Förtroendevalda skulle endast vara personvalda – och detta "endast" är inte så bara. Har inte alla andra kyrkor och samfund i Sverige den ordningen? Då gäller det att rycka Svenska kyrkan ur partiernas händer innan dessa har krossat Svenska kyrkan i sin välviljas kravmaskin.
Det system Svenska kyrkan har är förödande på kort och lång sikt. Sannolikt är det inte möjligt att förändra. Då är det rätt att göra uppror, givet att de upproriska är svenskkyrkliga så det ryker om det.

Torsdagsdepressionen slog till med full kraft. Läs reportagen om rekryteringarna. Där ges viktiga besked och analyseras ytligt utan följdfrågor. Vad betyder till exempel talet om att "vi har sett lite för mycket av hårdhänt behandling av präster"? Och så kommer de biskopskåta upp och presenterar sig. De är ohyggligt taggade och dugliga och vill så mycket. Nu saknar jag prosten Pehr, det där att stolpa in till honom och hans cigarrdoftande (Matanzas) tjänsterum och avhöra och avleverera några distanserade kommentarer om sådana som så gärna vill bli biskopar.  Pastor Bjerkhagen känner en inre kallelse. Prosten Pehr hade sagt, att det bor en biskopskandidat i varje adjunkts hjärta. Kyrkoherden i Nordmaling har energi till uppdraget, men Harlevi (POSK) har i arbetsgruppen för biskopsval bestämt, att den kallelsen inte kommer. Han fick bara en röst nämligen. Det är som när det skulle smörjas kung och bröderna stod fram, men David inte var att räkna med för han var ute kich vallade får (1 Sam 16). Är förresten inte Harlevi inblandad i samtliga kyrkliga skandaler på ön? Ibland blir torsdagsdepressionen i all sin kraft faktiskt också lite stimulerande.