Det som ställer till det rent mänskligt

Jag läser inlägg på Facebook och inser att personalproblemen i Svenska kyrkan är besvärande. Det jag uppfattar som mest besvärande är både mänskligt och självklart: det finns två versioner av vad arbetsplatskonflikter handlar om, två sidor av myntet. Jag kan fatta att det blir så, men det hjälper föga. På ena sidan den som blivit utsatt. På den andra själva kyrkosystemet. Jag föreställer mig Maktlösheten mot Makten. Och jag vet hur det är. Kränkta människor samarbetar inte. Då förvärras konflikten och alltid till Maktens fördel.

Makten använder juridik, paragrafer och bestämmelser i Kamomilla stad. Det måste förstås vara så. Problemet är bara att detta aldrig räcker om man ska lösa konflikter. Ofta förstör dessa maktinstrument mer än de underlättar. Och kyrkoherdarna? Jag vill att de som tänker att samtliga kyrkoherdar är värda tillit nu räcker upp handen. Det var väl det jag visste.

Förundersökningen om mobbing mot organisten i Tyringe är nedlagd för arbetsmiljöåklagaren kan inte bevisa att pastoratet gjort sig skyldigt till "straffbar oaktsamhet". I nättidningen Frilagt stod det inte "pastoratet" utan Kyrkan. Det är så det blir. Kyrkan smetas ner. Det kostar Svenska kyrkan anseende och anseende blir i nästa led en fråga om pengar. Medlemsflykten påverkas positivt, dvs om det ska vara flykt just. Annars är allt negativt.

Nu är det nästan omöjligt att sätta dit en arbetsköpare för att inget gjorts mot mobbing på arbetsplatsen. Åklagaren menar att en lagändring behövs. Då får höga vederbörande i Svenska kyrkan passa sig, inte bara för att polisen kommer utan också därför att ingen vettig människa då vill sitta i ett kyrkoråd.

Facebook är en möjlighet för snabb informationsspridning av konflikter av detta slag. Den kvinnliga präst som kyrkoherden ville bli av med eller den manlige präst som hamnade i konflikt med sin kyrkoherde inser, att de inte står ensamma. Vi andra vet förstås inte vad som kan göras alls och arbetsgivaransvaret läggs egentligen inte på den kyrkopolitiska nivån, dvs så att kyrkostyrelsen har något ansvar. Det visade sig när jag för länge sedan frågade om utköpen. Första vändan ville styrelsen inte svara. Året efter frågade jag igen och då nödgades styrelsen vara bekymrad. Samtidigt pågick utköp och kostade mänskligt lidande, viktigast, och pengar. Jag kan förstå dem som inte vill vara med i Svenska kyrkan och lägga några tusenlappar per år för att se dessa sekiner resultera i utköp.

I kyrkovalet skulle det Stora partiet göra Svenska kyrkans arbetsplatser till Sveriges bästa. Det är sådant som sägs. Den som säger det, vet inte vilket Augiasstall som ska mockas. Vore det inte en vettigare målsättning att säga, att Svenska kyrkan ska bli en arbetsplats som är högst normalt halvtaskig? Och borde inte någon lärd teolog säga att meningslösa konflikter hör till Kyrkans existensform. "Går Djävulen ett varv runt Uppsala, går han sju varv runt Samariterhemmet", lärde Gunnar Sundin diakonisseleverna. Ni minns sakinformationen från completoriet: "söker vem han må uppsluka".

Det kommer mera av arbetsplatskonflikter. De kan visa sig vara intressekonflikter. En organist eller en präst satsar på det som håller kvalité musikaliskt eller teologiskt och detta är just sådant som "den nya folkligheten" avskyr, för MTD-religionen satsar inte på det som kräver lite mer. Det är roligare med en falsksjungande barnkör, som drar föräldrar, släkt och vänner än en orgelafton med fader Bach, om man så säger. Prästen kan få för sig att tala om sådant som aldrig varit populärt att höra. Minns att aposteln Paulus kallades "smitthärd" och så uppfattas själva budskapet. Det finns på sitt sätt förnuftiga skäl när man har ihjäl de kristna. Själva budskapets anstötlighet ställer till det och då slår vi som vanligt budbäraren för budskapets skull. Jag är nu bara angelägen att förklara mekanismerna. Det finns arbetsplatskonflikter som är inbyggda i det kyrkliga när kristen tro och MTD-religion kolliderar i det lokala. Vi kommer att se fler sådana konflikter om prästerna inte blir duktiga på att trolla bort själva den anstötlighet som är inbyggd i evangeliet, men då trollar de bort evangeliet självt. Man behöver inte ha läst Olov Hartman eller Bo Giertz för att fatta detta.

Det är självklart att arbetsplatsproblem blir ett tillstånd på arbetsplatsen och i själen. "Ensak" blir till ensamhet när de medkristna förklarar att de "inte vill göra din strid till min sak". Är det ens fel att två träter? Klart inte. Så mycket mer intressant blir det då, att intresset för att se vilka de strukturer är som skapar konflikterna, är så klent. De flesta nöjer sig med att förenkla konflikter i stället för att fördjupa dem, se vad de i grund och botten handlar om och se vad som egentligen bör göras. Som vi nu har det, fortsätter utköp och i de värre fallen oredlighet mot den som är utsatt (med eller utan egen förskyllan).

Antagligen förhåller det sig på samma sätt som när jag blir sjuk. Jag ska inte åka till lasarettet med två sjukdomar. Jag ska en, som är lätt att diagnosticera. Har jag två, blir det bara förvirrat om sjukvården ens varsnar att det sjukliga är tvåhövdat. Enkelt och ordnat ska det vara. Det lilla problemet att livet inte fungerar så, blundar vi för både i det kyrkliga och i det världsliga. Det är i denna tillvaro mycket som ställer till det rent mänskligt. Och en del av det som ställer till det är dessutom djävligt. Det vet en kyrkokristen. Detta förhållande gör inte de kyrkliga arbetsplatskonflikterna lättare.