söndag 7 januari 2018

Bakom kulisserna

Det är fullkomligt naturligt för människor att undra hur saker och ting hänger ihop. Hur gör illusionisten egentligen? Var tricket att få folk att tro att han trollade eller trollade han verkligen, fast bara lite?

Margareta Grape har, som bekant, anmält kyrkorådet i Uppsala till domkapitlet och domkapitlet har beslutat att kyrkorådet ska ta upp frågan om bordet, skulpturen, igen eftersom barnkonsekvensanalys inte gjorts. Jag vidhåller mitt enfaldiga, att ett beslut att inte sätta dit ett bord utan låta allt vara som det är, knappast skulle behöva en barnkonsekvensanalys. Inget av det nuvarande har förändrats. Skulle det behövas barnkonsekvensanalyser för alla befintliga miljöer när inget förändra? Då skulle konsulterna fröjdas än mer än när kyrkobyggnaderna skulle kartläggas. Hur vore det alltså med en mängd utredningar om miljön i och kring våra kyrkor för att skapa klarhet hur de fungerar ur ett barnperspektiv? Men detta är en annan och definitivt kostsam sak.

Nu markeras i nyhetsrapporteringen att Margareta Grape anmälde som privatperson. Det är här jag undrar. Pensionär är vad som gäller, har jag förstått. Att hon också är coach för forskningschefen/nya enhetschefen Nahnfeldt nämns inte. Hon går väl med egen kodnyckel i Kyrkans Hus? Och hon har i decennier varit en viktig person i, kring och för kyrkoledningen. Vem tror att detta är faktorer som inte alls har med bordfrågan att göra? Är inte den första tanken, enkel och lättfattlig, den rimliga?  Hon fungerar som bulvan för Antjes bord. Idén var Antjes. Jag har aldrig påstått att den idén skulle vara dålig. Dyr, ja. Men om bordet blir en stor turistattraktion och en  ekumeniskt viktig signal  kanske ett antal miljoner ska brännas? Det kan förvisso diskuteras. Själva spelet bakom kulisserna besvärar dock. Några använder det icke-transparenta för att nå det resultat de vill ha, det som i den demokratiska ordning vi har inte blev.

Det hade känts bättre om alla vetat att Margareta Grape, när hon hört besvikelsen i Kyrkans Hus, insett, att hon kunde göra en insats för bordet och Antje uppifrån genom att anmäla och bättre om alla förstått, att nu skulle kyrkorådet i Uppsala sättas under press för att fatta ett annat beslut. Det är så det går till när ukaser sänds uppifrån och ner. Bordet ska på plats. Överheten har talat. Förre gruppledaren för Frimodig kyrka är nog närmast stum av beundran eller förvåning eller en kombination av bådadera när vi ser spelet. Ska vi läsa Djurfarmen av George Orwell i väntan på beslutet i kyrkorådet?

Jag hoppas ni varsnar problemet. Ovan där är det position som betyder något, inte argumentationens bärkraft. På ett sätt ska det vara så i en episkopal kyrka. Biskoparna har prövats och vi vet inte bara att de håller måttet utan att de är väl beprövade och kallade till sitt ämbete med en gudomlig kallelse. Deus le vult, som vi säger. Men om "havlighet" är urvalsprincip, faller hela resonemanget. Då kan vi inte utan vidare lita på att biskoparna har tumme med Gud. Ska de likväl få igenom sina idéer och hugskott? Det är inte helt självklart.

Jag hör alltså inte till dem som utan vidare skulle säga att idén om bordet är dålig. Finansieringen är oklar. Jag tvekar om ärkebiskoparna får plocka så fritt ur fondmedlen som de fått för sig. Men konstnärlig utsmyckning skulle vi väl ha råd med. Något skulle bordet signalera och detta skulle utmana den nuvarande maktstrukturen, som alls inte gillar ifrågasättande diskussioner vid bordet.  Vi får väl se hur det blir med bordet. Första diskussionen vid bordet kunde gälla beslutshaveriet om det.

Hur det blir med det framtida kyrkliga diskussionsklimatet får vi också se. Min vän professorn H antydde, att det blir tuffare i Svenska kyrkan framöver, när medlemsflykten fortsätter i oförminskad eller ökad hastighet. Då tolereras de avvikande än sämre. Kanske domprosten i Västerås går före när hon tar bort de kommentarer som inte passar. Det händer på fler kyrkliga sajter. Här också. Men här ska det vara högt i tak och lite hojtande förstärker inte argumentationen, det trodde inte Hägerström, men kan räknas till det underhållande. Hojtandet avskys bland byråkraterna. Därför ska vi nog se fram emot hårdare administrativa tag mot de oliktänkande av det banala skälet, att opposition alltid är ovälkommen. Och nu riskeras kyrkosystemet med dess anställningar och annat. Räkna med bråk.

Kan det vara så att fader U, som hör till ordensfolket, har rätt. Det blir inget i Svenska kyrkan förrän prästerna har civila jobb och utan lön får sköta prästeriet på fritiden?

Jag har skrivit på en bok. Jag anmäler förhållandet för den ska snart vara färdig, säger kamraterna och ges ut i vår. Lektörerna har gjort sitt och kamraterna stöttar. Jag får skriva något lite tydligare och läsa från början till slut och se om jag tycker att allt hänger ihop. I någon mening är det en bok som tittar in bakom kulisserna. Den har kallats "eländesboken". Man kunde tro att den kallas så för att den är så eländig som framställning, men en kyrkokristen tyder allt till det bästa, så jag antar att de som läst manuskriptet anser att den beskriver ett elände utan slut.

Det finns sådana som tror att bara något av det gamla hörs, den gamla trosbekännelsen eller en trosstärkande psalm som den fariseiska sv ps 183, så vidmakthålls också det gamla. Den som tänker så, har inte fattat ett jota av hur heresier fungerar. De låter nästan som det andra, men är i själva verket något annat med det gamla som garnering eller just kuliss. Ärendet är det lagiska och sådant uppfattar folk och uppskattar gärna. Vi nådehjon vämjes just då! Fokus flyttas från Frälsaren till det samtida och en del av det som sägs är enkla konstruktioner som de historiskt bevandrade, de som t ex läst om Sidenvägen, utan vidare kan skratta bort. Jag lyssnade min vana trogen på radiogudstjänsten i går på väg hem från högmässan i Rydaholm. Jag kände igen MTD-religionen. Den är politiskt korrekt, förstås, men det är – och det är finessen – religiöst politiskt korrekt.

El-cykeln? Jag ringde tidningen Dagen i fredags för att fråga om vilken transportör som fått cykeln om hand. Jag fick inget besked. Pingstvännerna hade stängt, för det var en sådan dag för dem. I min barndom struntade pingstvänner högaktningsfullt i kyrkoår. Naturligtvis unnar jag dem ledigheten tack vare Svenska kyrkans kyrkoårstrohet. Men det går inte en dag utan att jag undrar över min el-cykel. Hur är det bakom kulisserna, tror ni? Har de ställt cykeln där?

37 kommentarer:

  1. Det är väl inte värre än att kyrkorådet tackar nej till bordet med motiveringen att det finns risk för att barn klättrar upp på bordet, ramlar ner och slår sig. Sedan är det nog färdiggafflat om det bordet för inte vill väl Antje riskera barns liv och hälsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja med tanke på hur oerhört långt man drivit detta med gravstenar som kan välta och skada de som klättrar på dem m.m. (alla gravstenar vid alla landets kyrkogårdar har belastats med 35 kilos sidotryck och några hundra tusen gravstenar har lagts ned på marken) så är det märkligt att man i trygghetssverige vill och vågar ställa upp ett stenbord som barn kan ramla ner från och därigenom skada sig på. Stig J

      Radera
  2. Nog kommer det att bli så, att läget skärps till för oss, som inte är politiskt korrekta. Man vill konsolidera de skaror som fortfarande tillhör Svenska kyrkan genom att avgränsa sig från de(t) som avviker.
    I Göteborgs stift hade knappt bp Per Eckerdahl satt sig på sin stol, innan han angrep OAS-rörelsen. Efter ett tag ville han avkraga de präster som tjänstgjort i Missionsprovinsens gudstjänster. Men det lyckades han som bekant inte med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Biskop Fredrik gjorde tvärtom och åkte till Oas-möte som en av de första sakerna han gjorde.

      Radera
    2. "biskop" Fredrik?
      Berit

      Radera
    3. Och vad tog nämnde biskop med sig hem till sitt stift från nämnda OAS-möte???

      Radera
    4. Vilken "biskop" Fredrik??
      Antony

      Radera
    5. Anonym 22:25, historien förtäljer inte om biskopen hade med sig något budskap åt ena eller andra hållet.
      Men bara det faktum att Oas-mötet betraktades som så relevant för SvK att det fick ett biskopsbesök har nog inte hänt sedan biskop Bertils dagar. Kyrkfolket i Växjö stift får avgöra om biskopen fick med sig något hem.

      Radera
  3. Det är nog snart över, hela farsen, tragedin och baletten med den allra sista midevitten:

    https://detgodasamhallet.com/2018/01/07/makalos-dumheter/

    Skallagrim

    SvaraRadera
  4. Det kommer nog ett bord.Inte bryr sig de som bestämmer, politruker och havliga anpasslingar om invändningar från "småfolk".

    Barnperspektivet, ja som Elisabeth skriver- det är bara fånigt men dög väl som anledning att överklaga? När det sedan blir en ny runda har de väl hittat en annan motivering eller "bara" funnit en annan metod att trumfa igenom sin vilja på "skenbart" demokratiskt sätt ungefär som 1958 års beslut.

    Största skillnaden och som ingen vågade ta i var att frågan inte hade med demokrati att göra utan om det var i enlighet med Kyrkans lära och som biskoparna hade att slå vakt om som Sions väktare.

    Bord eller inte är i sig en petitess men visar vad SVeK i sin maktfullkomlighet tycker är väsentligt. Dit hör inte mission och missionsbefallning eller att vara Sions väktare.

    //HH

    SvaraRadera
  5. Ogrundad misstänksamhet samt några titelförslag gällande den kommande boken!

    -Det blir hårdare tag mot oliktänkande i kyrkan, tror bloggaren och får genast instämmande nickar av alltid lojala åsiktsfränder.

    Jaså, blir det åtdragna svångremmar mot några, vilka alltid är synonyma med dem, vilka ser sig som offer för en kyrkolednings lömska syften. Som om en folkkyrka i folket, med folket och för folket, medvetet vill göra sig av med medlemmar, särskilt när så många redan har försvunnit av den orsak, som jag välgrundat och med statistik kopplad till ett visst beslut, redogjort för!

    Den präst, ty det är präster som avses i kommentaren, som genast fått den strikta lojalitetens instämmande nickar, som blir avkragad - observera avkragad, inte utkastad som kyrkotillhörig - har på något sätt förbrutit sig mot prästlöftena, KO eller på annat sätt visat sig olämplig. Då prövas fallet juridiskt noggrant i DK och kanske överklagandenämnden. Så låt oss nu vänligen vara överens om denna sanning: ingen förföljs för sina åsikters skull i Svenska kyrkan. Punkt och slut!

    För övrigt känner jag inte alls till att någon s k MTD-religion utövas av, proklameras i eller i övrigt finns inskriven i några kyrkliga agendor! Står den kanske i KO? Nej! Har den diskuterats i och av läronämnden? Nej! I församlingarnas arbetslag? I kyrkoråden? Nej!
    I kyrkomötets nomineringsgrupper? Nej!

    Har den introducerats av en rikskänd präst på hans blogg och där fått en handfull instämmande kommentarer från präster och en eller annan prästfru?
    JA!

    Således en enskild persons fantasibenämning på Svenska kyrkans mer än tusenåriga kristna budskap, i tron på Fadern, Sonen och Anden!

    Så är också detta en gång för alla fastslagit, innan några titelförslag till bloggarens kommande bok nedan vänligen lämnas:

    -Jag ville så väl, men fel det blev!
    -Kyrka för fåtalet eller för folket?
    -Mitt rebelliska kyrkoliv
    -Jag kom, jag sågs, jag förlorade!
    -Den förlorade biskopsdrömmen
    -Folkets kyrka - ej min styrka!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad är det som får BOD att tro att den kommande boken handlar om Dag?
      Björn Fyrlund

      Radera
    2. BOD - Noterar med glädje att Du nu tycks ha övergivit Din anti-trinitarism. Hittat Din gamla katekes, kanske? Men - hur många var det nu som utträdde ur Din "folkkyrka" i fjol? Ungefär en årskull, väl? För att inte tala om balansen mellan andelen döpta bland nyfödda resp avlidna, som väl också ger ett tydligt negativt resultat. "Folkkyrka" - har Du någon prognos på hur länge till Du kan använda uttrycket?/Paul

      Radera
    3. Alphadeltagaren7 januari 2018 17:27

      Du är sååå elak.

      Radera
    4. Nog finns det väl spår av den arianska villfarelsen på sina håll inom SvK?
      Hur ska man annars kunna läsa trosbekännelsen "narrativt" och inte bokstavligt?

      Radera
    5. Hr Dike lever i sin egen 'verklighet', den saken är klar.

      den Lea

      Radera
    6. Björn Fyrlund och Paul,

      Till Fyrlund: Det är en förmodan att den handlar om hans åsikter - en förmodan baserad på en viss och långvarig kännedom om var haren har sin gång.

      Till Paul detta:

      -Det var många, medges det. Alldeles för många. Men, som jag har påpekat tidigare, det var ju resultatet av skilsmässan mellan kyrkan och staten.
      Fundera över, bäste Paul, varför de tillhöriga stannade kvar under decennierna före 1990-talet, då vi därtill hade i stort bara de politiska partierna som ställde upp i valen?

      Den tankenöten kan du försöka knäcka och återkomma, när Du har lyckats.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    7. Herr "förtroendevalde" Dike, som sätter en ära i att aldrig sätta sin fot i kyrkan på söndagarna, grundar sin bild av sv"k" mellan de många gäspningarna på kyrkofullmäktigemötena i Mörrum.
      Där, i den underbara zonen mellan skön sömn och plötsligt yrvaken verklighet, formas en hel världsbild. /John

      Radera
    8. Hr Dike tycks verkligen på fullt allvar tro att folk gick ur kyrkan i protest mot skilsmässan från staten. Snurrigt!

      den Lea

      Radera
    9. BOD - Det vet jag naturligtvis inte - och det förvånar mig att Du kan vara så tvärsäker; något orsakssamband är sannerligen inte visat. Är Du kanske synsk eller har andra övernaturliga gåvor? Men jag har några hypoteser: att skeendet kan vara effekter av att ämbetsstriden startades av rent sekulärpolitiska skäl och ledde till att kyrkfolket tappade förtroendet för okyrkliga politiker. Åtminstone i mindre och medelstora församlingar var det ju tidigare vanligt med div. "samlingslistor" av typen "kyrkans väl" (som upplevdes som nästintill "opolitiska" och där kandidaterna ofta var kända av kyrkfolket). Ämbetsstriden ledde dock till ett förstärkt och mer profilerat partipolitiskt inflytande (det gällde väl att sätta obstinata troende på plats?). Min förmodan är alltså att ämbetsreformen (som ju genomdrevs av staten mot kyrkomötets vilja) inledde en utveckling som fick en stor del av väljarna (både de redan indifferenta icke-kyrkliga och nu också alltfler av de kyrkliga) att inse att statskyrkosystemet var en principiell orimlighet (i och med att den sekulära makten ingrep i trosfrågor och att riksdagen satte sig över Bibeln), så att kraven på en skilsmässa (som ju redan fanns bland socialister, liberaler m.fl. på ett mer teoretiskt plan) därmed förstärktes - både bland de sekulära som tyckte att kyrkfolket konstrade, och nu även bland kyrkfolket självt som nu insåg att politikerna inte ville kyrkan väl och därmed ville slippa ateistiskt inflytande. När sedan ytterligare statliga/sekulärpolitiska övergrepp tillkom (samvetsklausulens upphävande? vignings- och befordringsstoppet? äktenskapsfrågan?), så ledde det till dagens halvmesyr, eftersom politikerna ville slippa dras in i (för dem obegripliga) teologiska diskussioner men ändå inte ville släppa kontrollen ("gärna en 'fri' kyrka bara vi kan behålla makten")? Inte vet jag - och rimligen vet inte heller Du! Jag är inte tvärsäker (och jag lämnade ju SvK redan på 1960-talet, så jag har inte varit delaktig i processen), men jag håller det ändå för högst sannolikt att det var övergreppet i ämbetsfrågan som startade den process som så småningom medförde att både politikerna och kyrkfolket ville slippa ha med varandra att göra. Möjligen har SvK en chans att blomstra upp igen om den - äntligen och på allvar - slipper det partipolitiska strypgreppet, men jag är ytterst pessimistisk. Den kristna tron i vårt land tycks numera vara mest vital i andra samfund än SvK./Paul

      Radera
    10. Paul,

      -Tyvärr har Du växlat in på helt fel spår; ämbetsreformen har inte startat utträdesvågen, ty den kom - siffermässigt belagd, som jag visade för bara några dagar sedan - efter år 2000. Mellan 1958 och sistnämnda år var alltså medlemsantalet mycket stabilt med få utträden. Alltså drygt fyra decenniers stabilitet. Siffrorna talar sitt tydliga språk!

      Men jag kan upplysa Dig om att medlemsflykten hade blivit påtaglig, om ämbetsreformen INTE hade genomförts; folkopinionen ville INTE att kvinnor skulle hindras från att bli präster. Det är den enkla sanningen, som kan vara svår att acceptera för högkyrklighetens företrädare.
      Äktenskapet mellan kyrkan och staten hade församlingarna bakom sig, ty det garanterade trygghet och stabil kyrklig ekonomi. Att det skulle vara en principiell orimlighet dementeras ju av fakta: att det hade ett stort antal år på nacken, fungerade väl, accepterades av i stort sett alla och alltså inte genererade folkliga protester.
      Man kan säga att det var ett vinnande lag för alla som slogs sönder 1995 med de konsekvenser vi ser i dag.

      Den sekulära makten har aldrig, som påstås på dessa spalter ibland, ingripit i trosfrågor. Varifrån Du har fått påståendet att politikerna inte ville kyrkans väl och att det var ateistiskt inflytande i Svenska kyrkan, förstår jag inte.
      Det var ju i stort bara de politiska partierna som ställde upp i kyrkovalen och tog ansvar; prästerna protesterade inte, och allt flöt lugnt och fint. Jag vet, Paul, ty jag var med redan på den tiden.

      Jag har skrivit det flera gånger tidigare men upprepar det igen: det var högkyrkligheten och missionsförbundarna i skön förening, som redan i slutet av 1970-talet började angripa det trygga äktenskapet med argumentet (särskilt högkyrklighetens) att en "fri" kyrka skulle bli en "levande" och "framgångsrik" kyrka.
      Lovsångerna skulle alltså ljuda över nejden, kyrkklockornas klang skulle vittna om liv, rörelse, medlemsentusiasm, till sista bänken fyllda kyrkor vid gudstjänster och mässor!
      Allt Gud till ära och pris!
      Profetiorna om kyrkans ljusa framtid avlöste varandra i det annars så omaka parets - högkyrkliga plus missionsförbundarna - gemensamma kamp för att slå sönder det välfungerade äktenskapet!

      När de till slut lyckades försvann den gemenskapen; idag är det inga högkyrkliga företrädare, som håller de forna vännerna i handen. Och, bäste Paul, i dag ser eller hör vi heller inga av denna teologiska inriktnings apologeter som bröstar sig över det resultat, som deras skilsmässa skulle leda till.
      Om den saken är det tyst, tystare än det ljud som en kyrkråtta ger ifrån sig!

      De pekade ut fel väg för Svenska kyrkan. Så enkelt - men djupt allvarligt - är det. Medlemmarna flyr, ekonomin försämras kontinuerligt, konfirmations- och vigselfrekvensen minskar, alla andra siffror pekar nedåt.

      Men inte får Svenska kyrkan hjälp ifrån dem som var generatorer för denna tragiska utveckling. Inte erkänner de sin grova felbedömning och öppet beklagar den.

      Nej, de går i stället till attack mot Svenska kyrkan, som varje dags texter på denna blogg visar. Kyrkan är allmänt usel, styrs av förblindade maktpolitiker, som struntar i tron, kyrkan är allmänt usel och ej längre en riktig kyrka.

      Snälla Paul, är det inte lika bakvänt som märkligt, att de som inledde rivningsprocessen mot det trygga kyrka-statäktenskapet med fagra löften om en solig och varm framtid, nu har mage att höja pekpinnen och mästra den kyrka, som de själva har avlövat?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    11. BOD - Hela Ditt resonemang bygger ju på antaganden och hypoteser; det finns nämligen ingen saklig grund som entydigt visar det ena eller det andra orsakssambandet (eller har det numera kommit någon doktorsavhandling i 1900-talets kyrkohistoria som benar upp frågan?). Jag var också med (och aktiv i SvK) på den tiden (vi är ungefär jämgamla), men mina minnesbilder stämmer inte med Dina. Nog var det just ämbetsreformen (som ju var ett ensidigt sekulärpolitiskt beslut mot kyrkomötets vilja) som fick alltfler av kyrkfolket (Kyrklig Samling bestod ju ingalunda av enbart "högkyrkliga") att tappa förtroendet för staten och vilja lämna det "trygga äktenskapet"? Eller var det de sekulära politikerna som tröttnade på "äktenskapet" när de fick så mycket protester och ifrågasättanden inifrån kyrkan? (Själva principfrågan om statskyrkans avskaffande hade ju länge stått på flera partiers program utan att tidigare ha förverkligats).

      Min bild är alltså att det var den påtvingade ämbetsreformen som blev den första spiken i kistan för det "trygga äktenskapet". Men inte den enda - långt ifrån! Den följdes ju av flera (t.ex. samvetsklausulens upphävande och äktenskapsreformen) med samma form av politiskt övervåld mot ett trossamfund. Och nu ser vi alltså en f.d. statskyrka (endast delvis befriad från det partipolitiska oket), där inte bara ämbete och äktenskap omtolkas, utan även andra - än mer centrala - delar av klassisk kristen tro (vilka andra kyrkor talar öppet om t.ex. Gud som "hen" och Anden som "livgiverskan"?).

      Nu tror jag ju inte att Du och jag kan bli överens om historieskrivningen (någon skulle väl kunna hävda att vi båda blivit för gamla och envisa :-) ) och själv har jag ju lämnat SvK för länge sedan. Jag tycker bara att det är sorgligt att se hur den förfallsprocess som inleddes med det statliga övergreppet i ämbetsfrågan, fortsätter och accelererar i min barndoms kyrka. Tack och lov finns det andra kyrkor där klassisk kristen tro fortfarande förkunnas (och som - i motsats till SvK - växer)./Paul

      Radera
    12. Paul,

      -Nej, tyvärr kan vi nog inte bli överens. Jag försökte trots allt hänvisa till statistiken för utträden - hur stabil på mycket låg nivå den var fram till 1990-talet, dvs fyra decennier efter ämbetsreformen för att efter skilsmässan ungefär sjudubblas - ibland tiodubblas.

      Och stabiliteten var parallell med de politiska partiernas ensamansvar och inga krav eller rop på skilsmässa.

      Det skulle trots allt glädja mig, om Du vill tillstå att Svenska kyrkans hälsa och status starkt har försämrats efter år 2000 - i jämförelse med tiden dessförinnan.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    13. BOD - Om vi betraktar frågan om hälsa och status från kvalitativa (och inte enbart kvantitativa) aspekter, så är jag helt överens med Dig om utvecklingen. Dess grundorsaker ligger dock längre tillbaks (åtminstone något halvsekel) än år 2000./Paul

      Radera
    14. Tittade lite' på SvK-statistiken (den finns på hemsidan, https://www.svenskakyrkan.se/statistik) men hittar INGET som styrker BOD:s tes om just 2000 som något slags ödesår. Sedan 1970 - det första år son redovisas - pekar i stort sett alla siffror (över dop, konfirmationer, vigslar och t.o.m. begravningar m.m.) nedåt (även om det något år ibland finns en ökning som dock snart försvinner igen).
      BOD har - såvitt jag märkt - inte presenterat någon analys av vilka faktorer (säkert fler än en) som svarar för den dystra utvecklingen, men att just skilsmässan från staten skulle ha varit något slags avgörande faktor, hittar jag inget stöd för. Och varför skulle den det? Även efter skilsmässan styrs ju SvK av mestadels okyrkliga och ofta rent ateistiska politiker, som fortsätter att gång på gång fatta nya beslut som fjärmar och isolerar SvK från såväl Bibel och bekännelse som den världsvida kyrkan. Om skilsmässan hade varit reell, så att kyrkfolket verkligen blivit herre i eget hus, kunde utvecklingen möjligen ha blivit annorlunda. Men BOD:s flammande appeller om nya insatser och initiativ (som förstås skall utföras av andra än politikerna), lär inte hjälpa. Ps. 127:1. Sorgligt!/Paul

      Radera
  6. Hur länge är man barn? Både gymnasister och studenter skulle nog kunna ha glädje av bordet vid sena utekvällar. Till både det ena och andra...

    /Glad student

    SvaraRadera
    Svar
    1. Juridiskt sett till 18-årsdagen. Själv blev jag som tolvåring rasande om någon kallade mig barn.

      Radera
    2. Studenter är fullständigt ointresserade av vilken ålderskategori det skulle kunna handla om.

      I vissa avseenden känner jag mig fortfarande som student, vilket bl.a. innebär att jag har svårt att ta dem som makten haver på allvar, och menar att framtiden tillhör mig och inte dem.

      Radera
    3. Jfr Jesus vid 12 års ålder i templet. Tacksam att dagens högmässopredikant tog upp den texten (från Söndagen efter Nyår som i år ramlade bort för att Trettondedagen trängde sej före).

      Radera
  7. Nu är jag väl inte överdrivet insatt i svenskkyrklig jurisdiktion, men hur har domkapitlet (DK) tänkt att det ska funka.
    Om kyrkorådet (KR) väljer att inte ta upp ärendet igen, t.ex. om att aldrig godkänna en föredragningslista med någon sådan beslutspunkt, hur ska DK agera då?
    Pricka domprosten för att denne inte lyckats övertala de förtroendevalda om nödvändigheten att ta beslut i frågan igen?
    Eller ska DK avsätta de av medl3mmarna förtroendevalda som vägrar lyda DK:s uppmaning?
    Eller kan DK bötfälla domkyrkoförsamlingen?
    DK är helt enkelt en riktig ankunge - eller kanske gökunge - i de kyrkliga demokratiska beslutshierarkin.

    SvaraRadera
  8. Vad är det för fariseiskt med psalm 183? det är en av mina favoritpsalmer. Synd att man mest får höra den på begravningar.

    Är det bönen i slutet att Gud måtte döma mig med sin mildhets mått? Det är väl tanken med Gud som Kristus? I enlighet med Joh 3:16-17. Det vill säga psalmdiktaren/-sångaren försöker inte få fördel för sig själv, utan förtröstar på att kunna bli frälst undan det rättmätiga straffet.
    Det handlar visserligen innan om att kunna leva på den plats man satts och fullgöra ”jordisk gärnibg och jordisk plikt”, men det är inte den som är avgörande.

    När det gäller Lutherbordet så är det bara fel. Men ett Luthermonument kunde vara rätt.

    Canutus Hahn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar den också, men nog är den fariseisk, enlig Odebergs klassiska bok. Farisén ville följa alla bud och genom förbundstroheten gå in i härligheten. Gud ser till strävan och fyller med sitt mildhets mått upp det som fattas. Jmf. Fattig bonddräng. Genom svett och arbete blir du frälst.

      Men Fadern har inget milt mått. Han kräver helighet. Bara genom Sonens offer och blod kan vi bli frälsta. Det är han som klär oss i rättfärdighetens veta kläder oavsett gärningar.

      /Laikos

      Radera
  9. Det blir nog kul att sitta och ta ett glas vin eller ett stop öl varma sommarkvällar vid det bordet/Sven-Åke Nilsson.

    SvaraRadera
  10. En duktig illusionist har genomfört sitt trick redan innan publiken tror sig se att han utför det. /John

    SvaraRadera
  11. Jag är för bordet i Uppsala på villkor att det kompletteras med på en av stolarna sittande, djupt begrundande ärkekommandora med mitran på sned och ansiktet i händerna, uppgivet stirrande ner i bordsskivan. Titel: “Avdukat”. /John

    SvaraRadera
  12. den Lea,

    Denna signatur vägrar, som synes ovan, acceptera de kalla utträdessiffrornas tydliga bild och hävdar att undertecknad lever i sin egen verklighet.

    Förvisso - i förhållande till den Lea, som rekommenderas att ordentligt granska nämnda siffror och sätta dem vid sidan av aktuella årtal.

    Jag begär ingalunda att hon skall tro på mig. Bara på dokumenterade sanningar. Att dessa sedan är på min sida, behöver hon ju inte låtsas om.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  13. BOD,

    Du och statistik ger alltid som resultat faktaförvrängning= lögn. TY som politruk och obildbar i i största allmänhet och i synnerhet statistik och hur den tolkas utan att göra Mark Tvain´s ord till sanning i varje mening.

    Korrelation innebär inte med nödvändighet kausalitet. Vore det så enkelt kunde du lika gärna sätta sambandet ökat antal kvinnopräster innebär ökat antal utträden.och sedan förmoda sista manliga prästen-sista medlemmen.

    Korrelationen är hög så varför hävdar Du inte här något samband?

    Dock skall jag hjälpa Dig att förstå fast i ditt fall är det nog lönlöst. Fundera över vad som skett över tiden i form av ökat politrukande, ökad sekularisering och fundera över hur de hänger ihop och i sin tur påverkar utträdessiffrorna. Framförallt i vad den ökade sekulariseringen beror på. Vilket ansvar har SVeK, dess havliga,anpassade sk biskopar och Ni politruker där?

    //HH

    SvaraRadera