Lögnväsen och lögnens väsende

Jag rådfrågade etikern, Dr F, för jag ville ogärna tala om "ren lögn". En lögn är väl aldrig ren? Den är oren. Dr F försökte säga: "ren och skär, men jag tackade nej. Det påminner för mycket om Herrens mor Maria. Total? Absolut? Rakt igenom? Jag vet inte. Kanske den teologiska bestämningen är mest korrekt, med versal och allt: En Djävla lögn. Denna bestämning är precis, teologisk korrekt och bara kyrkokristna, som inte behärskar det svenska språket, kan ha några egentliga invändningar. Lögnens fader Djävulen håller på. Det har jag läst i böcker.

Detta sagt tar jag mig an Kyrkoordningen med kommentar. KO 34 kap, 9§, 4p, som ni kan förstå, debiliteten att "ha förklarat sig beredd att i alla uppgifter" kommenteras. Och då får de problem, kommentatorerna.

Det är 1997 års kyrkomöte saken gäller. Jag var med då. Knepet var att skilja mellan "uppfattningar", som man får ha och "ordning" som bara är en och som man ska försvärja sig åt. Ni kommer ihåg det där med överdriven potträning och det spelar ingen roll om det är arbetarklassens främste företrädare Torgny Larsson eller friherren von Ehrenheim träder fram. "Vigningslöftet innebär ett löfte att följa denna ordning."

Just så tänkte inte 1958 års kyrkomöte. Sedan tror jag att Ragnar Persenius, som var trofast pennförare, har tänkt. Då ska man, jag påminner, förstå hans handikapp. Han hade läst den propedeutiska kursen för en jur kand, som han aldrig avlade. "Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person." Det kan man säga. Men träffar det saken? Problemet är egentligen att vigningsfrågan relaterar till Kyrkans Herre och då har dissidenterna både Luther och påve på sin sida. Om saken ska förstås så komplicerad som den är, måste alla komponenterna rätt återges.

"Svenska kyrkan godtar i fråga om giltigheten inte två uppfattningar som förenliga med sin bekännelse. Det är därför från läromässig synpunkt riktigt att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas." Klart besked men lögnaktigt sett till beslutet 1958.  Det konstrueras ett problem som löses med falsk logik.

Jag bejakar ingenting. Jag frågar om underlag för ett politiskt fattat beslut i en teologisk fråga. Jag har läst på, mer än de flesta. Då är jag obehörig. Den insikten kan göra mig uppbragt. Jag är svenskkyrklig. Det är med denna klart definierade utgångspunkt jag undrat. Och det är inte svårt att uppfatta hur dessa undring bemöts med undanglidanden och oklarheter, teologiskt skitprat och därtill svek och bedrägeri. Jag varsnar det kyrkopolitiska narr- och maktspelet. Och jag ser en uppsättning biskopar, som det vore en ärebetygelse att kalla korrupta. Det är värre än så. De är dumma därför att de hållit sig dumma.

Ska jag då hugga på Ragnar Persenius på den punkt där det gör mest ont, att han knappast alls varit församlingspräst och att han inte alls byggt församling? Då skulle han bli ledsen. Det vill jag inte. Fast det vore sant. Men skulle det inte vara vettigare för en sådan som Ragnar att beskriva problemet så som minoriteten ser det? Svenska kyrkan har gjort något som Kristus inte gett sin fullmakt till och som Den Helige Ande inte tillåter. Vad gör vi då, vi som rätt citerat påven och Luther? Hic Rhodus, hic salta!

Nu kan till domkapitlets prövning föras omständigheter av betydelse för prövningen och då heter det att det är viktigt att den sökande underrättas om samtliga uppgifter som lämnats om honom eller henne. Wolf Biermann skulle skratta. Dit har vi kommit. Men Överklagandenämnden är noga. Om en kyrkoherdekandidat bekymmersfritt skriver på men får uppföljande frågor och svarar att det faktiskt inte finns några kv*nnl*ga* pr*st*r i pastoratet så det finns inget att förhålla sig till (och skulle någon få en tjänst kan han flytta) svarar Överklagandenämnden att det svaret inte duger. Ordnung muss sein! Ledamöterna i Överklagandenämnden är av hårt virke. De skäms inte. De gör drängtjänst. Vad annat hade ni väntat. Vi har en enda ordning som lydnaden och underkastelsen gäller. Jag tycker detta är pinsamt, men så är jag också svenskkyrklig mer än de flesta.

Själva finessen 1958 var att, mot erfarenhet och beprövad forskning, mena att saken gällde en ordningsfråga och där stod det fritt att fatta lämpliga beslut. Bekännelsefrågan var alls inte uppe. Skälet är enkelt. Det gamla mötet menade sig inte ha kompetens att hantera bekännelsefrågor för de var som de var. Något sådant mandat hade heller inte Kyrkomötet i den gamla formen, det var en innovation år 1982. Hur kommer man runt nu? Jo, det är förenligt med den evangelisk-lutherska bekännelsen att införa en sådan ordning! Men den saken diskuterades inte. Tvärtom. Mot argumentet att det inte var förenligt svarades antingen med tystnad eller med en slarvig hänvisning till Maurers bok "Pfarrerrecht und Bekenntnis".

Vill jag pigga upp kan jag anföra Halvar G.F. Sundberg, den kyrkorättsligt monumentale. I bekännelsefrågor förutsätts enhälliga beslut bland biskoparna. Går inte det att åstadkomma, finns inget beslut utan en bekännelsetvist. För att slita den finns ingen instans – och det fanns inte heller på den gamla statskyrkotiden, för detta var frågor regeringen inte kunde lägga sig i. Jag kan ställa en fråga till: Om tre biskopar av tretton då fattat ett beslut som inte kan fattas, har de då inte bildat en sekt ihop med svärmandar och gnostiker? En sektbildning kan vara riktigt, riktigt stor och en kyrka kan vara påfallande liten. Var det där vi hamnade?

Tillbaka till kommentaren om kyrkoordningen. Det går inte att argumentera med att kyrkomötet tog ställning i fråga om bekännelsen när det var just ställning kyrkomötet inte tog. Vart tog den vanliga argumentationsanständigheten vägen? Aj, då. Fel frågat!
Slutsatsen om lögneriet ska teologiskt evalueras: Djävla lögn. Bra när jag kan både lite teologi och lite grundläggande svenska.

Verkar jag uppbragt?
I går hörde jag en präst, när han kollat förteckningen över 21 nyprästvigda i ett antal stift, säga: "Jag känner igen sju som präster i gammal vanlig svenskkyrklig mening." Jag sa ingenting. Har inte var och en rätt till sin egen sanning? Men tänk om det var i vanlig mening sant, det han sa? Hur ska vi få klarhet i den frågan, vi som söker? Är ett utfall på 33% godkänt tillverkningsresultat?