Hjärtinfarktstimulantia

Det som inte dödar härdar! Vi kör lite hjärtinfarktstimulantia och överlever ni den, kan ni glada ta er an dagens id. Om inte, så hälsa dem där hemma!

Frågan är till synes enkel. Det är svaret som komplicerar.
Frågan lyder: Kan en majoritet av medlemmar i en kyrka vara och fungera som ockupationsmakt för främmande intressen och därmed med nödvändighet vara den majoritet som varje kyrkokristen på alla sätt måste motverka och förklara att just denna majoritet saknar varje auktoritet att fatta beslut som angår tron?
Svaret?
Svaret är ja, det kan finnas medlemmar i en kyrka som ska uppfattas vara vad de är: ockupanter och företrädare för främmande makt.

Ockupationsproblemet hanteras i frikyrklig tradition genom medlemskontroll. I en klassisk kyrkostruktur avvisas den hållningen. I stället är det läroämbetets ansvar att med den yttersta domen för ögonen vaka över Kyrkans lära, som alltså inte får läggas under "demokratisk" kontroll men inte heller under t ex prästerskapets. En kontroll skulle i värsta fall innebära att de parlamentariska institutionerna – utan någon som helst koppling till gudstjänstlivet – tar kontroll över vad Kyrkan lär. Detta är en skräckvision inte bara när det gäller demokrati och parlamentarism utan också när det gäller kunga- och kejsarmakt. Medeltidens slagord löd Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet. Men med den moderna staten och dess möjligheter till ideologisk kontroll och behov av ideologiska statsapparater, som ska vidarebefordra statsmakternas värderingar, är situationen rätt katastrofal.

Hur allvarligt läget är kan den förstå, som ger sig in i arkiven och biblioteken och studerar 1930-talets ekumeniska ansatser. De stora studierna om statsmakten varnade för den absoluta och totalitära staten. Kommunism, nazism och demokrati lika!

Vari bestod, menade man, likheterna? Egentligen i att Makten blev gud och Gud, som är Fader och Son och Ande, detroniserad.

All offentlig makt utgår från folket, heter det i vårt lands grundlag. Man kan roa sig med att ställa den seriösa frågan vart makten sedan tar vägen. Man kan också dissekera begreppet "all offentlig makt" för nog finns det en offentlig makt som bara är Guds, givet att man tror och tänker som en kyrkokristen. Då svajar grundlagen. Kanske betänkligt. Men låt oss välvilligt inskränka begreppet och säga att Ingvar Carlsson och de svenska grundlagsfäderna (var det några grundlagsmödrar med?) inte menade att skriva in något annat än en definition av den politiska makten, hör då inte det svenskkyrkliga till denna offentlighet?

I en mening gör den det. Statskyrkosystemet består eftersom det Svenska kyrkan är av riksdagen lagreglerad. Det är ingen annan kyrka, inget annat samfund. Statschefen ska också enligt lag omfatta Svenska kyrkans bekännelse. I en annan mening har förhållandet mellan kyrka och stat reglerats i avsikt att tydliggöra att statsskickets grund inte är religiös. Knepigheten att Svenska kyrkan definieras som demokratisk kan ställa till problem och gör det med den ordning kyrkomötet antog år 1982. För demokratins gränser måste alltid fastställas och fasthållas, annars blir demokratin – totalitär!

I en totalitär demokrati skulle, jag tar nu ett häpnadsväckande exempel, sekulära politiska partier ställa upp i kyrkliga val på alla nivåer och mena, att partierna har kompetens att avgöra vilka kandidater som kan väljas och därmed få ideologisk kontroll i en kyrka. Ombudsmän och valberedningar, som partierna anställt eller valt för att hantera partiets interna frågor (men som alls inte behöver vara i någon mening kyrkliga), förses med makt att sortera bort de kandidater som inte är havliga. Skulle sådant ske, borde alla kunna förstå också detta som hjärtinfarktstimulantia. Egentligen skulle en sådan o-ordning falla under lagrummet om resande av livsfarligt vapen. Komme därtill sådana, som har en alldeles privat tolkning av vad kristen tro och kristen ordning innebär, att väljas till inflytelserika poster, aktualiseras för de kyrkokristna kravet på motstånd och klara deklarationer att kyrkliga organ som ockuperats på detta sätt inte ska åtlydas utan bekämpas.

Vad hade vi gjort, vi som idogt tränats för att kunna bekämpa Stormakt Röd, om stormakten lyckats ockupera landet? Vi hade förstås följt den lagliga regeringens instruktioner att göra motstånd på alla upptänkliga sätt. Det hade varit vår medborgerliga skyldighet och stormaktens lakejer i ockupationssystemet hade hört till fienderna och hanterats så. Ger denna av staten inte bara approberade utan till oss distribuerade insikt någon anledning att tänka över det kyrkliga, givet att en medlemsmajoritet faktiskt kan ockupera den?