Kära vänner!

I nyårstid satt Modéus II och plitade ett brev till sina vänner. Jag fick det också. Naturligtvis läste jag detta brev, icke utan rörelse.

Först knöt Modéus II an till #metoo-kampanjen. Det var viktigt att skammen flyttades från offer till förövare, tyckte han. Det ligger en del i det, men präster brukar annars tycka att det viktigaste är att skulden hanteras och flyttas från gärningsperson till Frälsaren själv. Skam är det ingen glädje med.

Nu räckte det inte med att skammen flyttas och att vi i stiftet har stödpersoner. "Vi behöver få till stånd verklig förändring så att vi ser och behandlar varandra som de unika människor vi är, var och en skapad till Guds avbild." Det är vackert sagt och behovet väl preciserat. Men hur går detta till? Snabb, relevant reaktion talar Modéus II om och lägger det stora ansvaret på kyrkoherdarna. Blir det inte lite av det gamla vanliga att pastorn är emot synden och kyrkoherdarna, de stackarna, vad ska de göra?

Hav tröst: "Vi lever i en på många sätt osäker tid och delar säkert oron för vart vår värld är på väg." Inte jag. Denna värld går mot sitt slut, det har jag läst. Himlakroppar ska upplösas och en massa sådant. Min oro gäller Svenska kyrkan. Vart är hon på väg? Jag tar till mig de tröstens ord Modéus II ger: "Låt oss aldrig förlora tilltron till att kyrkan har en viktig roll att spela i vår tid." Eller gör jag?

Rein theoretisch kan jag tänka så, men hjälp min otro. I det utbud Svenska kyrkan består oss med och ett budskap att Jesus är hen tycker jag ett kyrkosystem träda fram, som lika gärna kan få gå under.  "Låt oss inte förlora hoppet när media mest uppmärksammar ett ökat antal utträden och ett minskat gudstjänstdeltagande." Nä, vi sjunger psalmen om att kaffe och bullar gör mig glad.

"Alla vi som finns i Svenska kyrkan vet vilken skillnad vi gör för människor." Det är positivt tänkt, men de flesta kloka gamla präster tänker inte så. De undrar vad det blev av det hela. Det är en klok undran. En biskop borde därtill fundera över vilket "vi" det är som gör allt det där fina. Förr i världen brukade präster här tala om Anden. Bortsett från allt och inför alla utmaningar vi kommer att möta så, läs noga nu, "måste vi hjälpa varandra att hålla fast vid en verklighetsbeskrivning som både är sann och som skänker hopp." Vilken är denna verklighetsbeskrivning? Den Heliga Skrift i urval för allt är inte Guds Ord eller de verklighetsbeskrivningar stiftskansliet förser oss med? Skulle det, rent teoretiskt fortfarande, kunna tänkas finnas verklighetsbeskrivningar som är sanna men som alls inte skänker hopp?

Det ska bli präst- och diakonmöte och då handlar det om trons centrum Jesus Kristus. Det är bra. Bön, gudstjänst och arbete tillsammans för en bättre värld lyder det recept Modéus II ger. Lagiskheten ligger nära till hands. Jag vet varför.

Det har varit kyrkoval. "Vilken glädje att så många vill ta ansvar!" Roligt att Modéus II hälsar sverigedemokraterna så. De är inte vana vid vänligheter av detta slag. Han manar de förtroendevalda att leva med i församlingen. Det är ett besked om hur det i verkligheten är ställt. I min fromma värld skulle detta inte behöva sägas, för där skulle de förtroendevalda självklart komma ur detta liv. "Ingenting markerar starkare att du vill och tror på kyrkans framtid än din närvaro", skriver han om församlingen och gudstjänsten. Därmed fokuseras två problem:
1. Om en förtroendevald inte kommer, ges då besked om vad den personen vill och tror om kyrkans framtid?
2. Om jag envisas gå, har jag därmed markerat att jag vill och tror på Svenska kyrkans framtid? Som hon nu framträder, tror jag inte någon framtid och vill den inte heller. Jag menar att omvändelse behövs. Ska jag sluta gå i kyrkan för att inte skapa något annat intryck än att det är allvar nu?

Modéus II slutar med påminnelsen att det i år är 60 år sedan Svenska kyrkan fattade beslut om att öppna vigningstjänsten för kvinnor, till glädje och välsignelse för vår kyrka. Det var ett underligt sätt att uttrycka saken. Nog fanns det kvinnor i vigningstjänsten dessförinnan, syster Greta som jag mötte t ex.

Om 60-årsjubiléet i höstas av att kyrkomötet sa nej till den reformen sa och säger Modéus II intet. Inte heller att det är Sveriges riksdag, som trots Svenska kyrkans "nej" tog beslutet våren 1958, vi har att tacka för beslutet. Han går i stället över till att påminna om Inger Svensson och då är det väl trots allt inte bara glädje om det inte ska ljugas kraftfullt. Glad är han och vill uttrycka sin glädje. "Utifrån den ordning vi har i Svenska kyrkan är det också viktigt att alla i vigningstjänsten behandlas lika och att alla känner sig erkända fullt ut i sin tjänst i Svenska kyrkan." Behandlas lika? Vad säger kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* om detta överraskande perspektiv på tillvaron? De kanske blir glada. Eller bara misstänksamma. För vad betyder detta viktiga "utifrån den ordning vi har". Är de lika exkluderade som vanligt? Jag antar det.

El-cykeln kom inte i går och det gjorde inte dagsregnet heller så hade den kommit, hade vi kunnat cykla lite, barnbarnen och jag. Provcykla. Det skulle nog gått bättre än provtänkandet i Västerås. Men  utan el-cykel gick inte detta. Ska jag ringa Dagen och fråga vilket speditör som anlitats?