Tillbaka till framtiden

Den viktiga frågan ställdes i går. Varför drog inte de som 1957 var i kyrkomötesmajoritet men vid det korrektionskyrkomöte regeringen inkallade år 1958 blev en minoritet (föraktad och publikt bespottad  därtill), sin väg? Svaret ligger i 1800-talets kyrkosplittring, den som slog sönder så mycket. Här var det hot som till exempel biskop Bo Giertz på allt sätt ville avvärja. Han kunde uppfatta att biskopsämbetets uppgift var att bygga broar mellan de åsiktsskilda och ville samla dem som tänkte lika om Bibeln och bekännelsen. Att frågan som skulle avgöras år 1958 egentligen handlade om synen på Bibeln var han på det klara över och lika klar över att Svenska kyrkn lämnade ett bärande fundament. Biskop Nygren var i sin reservation än tydligare om vad kyrkomötet faktiskt gjort.

Då kan vi gå tillbaka till år 1946 och debatten i tidningen Vår Kyrka. Där ställde Gunnar Rosendal frågan om vi har "råd att under det stora faror utifrån hota kyrkan, införa stridsämnen som mera än andra söndra och splittra kyrkan?" Rosendal hade själv kursiverat sin fråga. Han återkom i ett senare inlägg och förklarade, att det var ett missförstånd att han skulle ta initiativ till eller medverka till att grunda en ny kyrka. "Kyrkor nygrundas icke." Han ville inte bidra till ytterligare splittring i en splittrad kyrka. Det fanns två möjliga lösningar: Lämna Svenska kyrkan och gå till något annat samfund eller stanna kvar i den bekännelsefront som "säkerligen" kommer att uppstå. "Vilken utväg man skall välja är onödigt att nu avgöra. Det är även omöjligt."

Det är möjligt att detta var en felbedömning. Här kanske prästerna skulle dragit upp linjer men utredningen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst var just tillsatt och att Svenska kyrkan önskade en annan lösning än kvinnor i prästämbetet stod klart. Kyrkomötet hade beslutat så, men regeringen ville inte något annat än behörighet för alla till statliga tjänster. Då förstår ni dilemmat och detta dilemma kunde ingen hantera. Så blev det som det blev. För den som egentligen inte med bekännelsen tänker sakramentalt om prästvigningen är detta inget problem. Prästämbetet är inget, kvinnor ska ha det.

Skulle den nya minoriteten år 1958 ha gått sin väg? Den väg som valdes var egentligen inte en bekännelsefront utan ett samrådsorgan mellan de fromhetsriktningar som upptäckt att de hade en gemensam syn på Bibeln och fattat, att de inte kunde ansluta sig till en majoritetssyn styrd av politiska överväganden. Men samlingen var försiktig. 1938 hade Stortinget fattat beslut i ämbetsfrågan för Norska kyrkans del, men efter 20 år hade ingen prästvigning av kvinna skett. Så beslut är en sak. I Sverige fanns det få unga kvinnliga teologie studerande som siktade på prästvigning. Beslutet skulle kanske inte få så stora konsekvenser? År 1959 gick och inga kvinnliga prästkandidater hade veterligt anmält sig. Tidningarna började lufta tanken att biskoparna agerade mot eller i vart fall inte för beslutet. Samtliga biskopar hade ju röstat nej till reformen 1957 utom biskop Ysander, tjänstgörande ordförande, som alls inte röstat. Tanken hos somliga biskopar var att inte utsätta en enda ung kvinna för den mediala press som blivit följden av vigningen av fröken Jensen i Danmark år 1948.

I januari 1960 informerades biskopsmötet. Elisabeth Djurle, Ingrid Persson och Margit Sahlin skulle prästvigas i Stockholm, Härnösand och på Österskär. Jag är osäker på om Bo Giertz fått den informationen tidigare. Det är möjligt. Han och ärkebiskop Gunnar Hultgren var ungdomskamrater. Men jag är osäker. Bo Giertz hade inte i förväg berättat för Hultgren om de råd och anvisningar som skulle bli nödvändiga för att hålla ihop de dissiderande. Ingen ville egentligen utlösa något som kunde bli en kyrkosplittring. Och det är viktig omständighet, att det var staten som drev frågan, inte Svenska kyrkan.

Vad hade de sagt som hörde till den nya minoriteten om de sett Svenska kyrkan år 2018? De hade för det första förstått prästernas dilemma. Herden överger inte hjorden när heretikerna härjar. Men de hade nog för det andra undrat varför lärostriderna inte blivit hårda? Vad betyder det att bekänna att Jesus är Herren i en tid av uppenbara kristologiska falsarier och i ett kyrkosystem som blivit religiöst men tappat sin styrsel på vad det innebär att vara en del av Kristi kyrka? Några av dem hade varit utomordentligt bekymrade över kvinnliga biskopar och än mer över en kvinnlig ärkebiskop, som ska viga nya biskopar. Några av dem hade sagt att detta är narrspel, för biskopar blir de inte och därför blir de som prästvigs av dem inte heller präster. Kyrkostrukturen är sönderriven.

Om vi stigit in i tidsmaskinen och då begärt att dessa som var präster då skulle tala om för oss vad som bör göras nu, vad hade de då sagt? De kanske talat länge om hur omöjlig situationen är och varit tacksamma att detta inte var deras situation för dilemmat kvarstod. Herden lämnar inte. Men om det inte längre finns en hjord, hade vi frågat och prästerna som vi mött genom tidsmaskinen hade blivit oss svaret skyldiga. Detta kunde de inte ens tänka.

En präst av Gunnar Rosendals typ hade nog förklarat att motståndet inte får uppgivas och att Svenska kyrkan är en ockuperad kyrkoprovins. Det betyder att ockupationsmakten ska bekämpas och fördrivas. Men Gunnar Rosendal skulle förvånats, för han såg motsättningen mellan kyrka och stat och tänkte att skiljer vi kyrka och stat åt, kommer Svenska kyrkan att med klokskap och förnuftiga samtal kunna hålla villolärorna och de politiska makthavarna borta. För er, skulle han nog säga, återstår att skilja mellan ont och gott, förstå läget. Det vill säga "se, bedöma och handla". Men ni måste förstå att ni lever i en ockuperad kyrkoprovins och måste kräva Kyrkans frihet, Libertas Ecclesiae.

Nu finns det inte någon tidsmaskin. 2018 är det två generationer sedan beslutet fattades. Det är inte oöverstigligt svårt att uppfatta att det inte blev den folkväckelse som ämbetsbeslutet sades skola leda till. Nu prognosticeras kyrkoutträden i aldrig skådad omfattning med en antydan att prognoserna kanske är alltför försiktiga. Det går fortare utför framöver.

Vad säger prästerna? Får de en Titanic-känsla eller är det bara lekfolket på tredje däck som anar vad som kommer att ske? Finns det några som förmår dra slutsatserna av en konsekvent statlig utnämningspolitik och politisk styrning som styrde bort från det som många år 1958 ändå trodde var en normalitet i Svenska kyrkan, att alla fromhetsriktningar skulle rymmas och ingen riktning missgynnas av att den var – from? Funderar de över alla små steg som för oss långt bort? Det är mycket tänkande och bedjande man kan använda Flanellskjortans dag till.