Rätt men ohyggligt fel

Ska man vara opinionschef har man antagligen en väl tilltagen lön för att leverera opinioner varje vecka. En bloggare har det inte så förspänt. Å andra sidan har bloggaren inte sådana krav på sig att han eller hon alltid måste vara havlig, dvs skriva sådant som inte stöter för mycket men likväl kan uppfattas vara framåtsyftande relevant. Blir det för mycket av åsikter, riskerar prenumerationer att sägs upp i protest. Det är inte alla som späker sig med en torsdagsdepression varje vecka, en som hävs av högmässan på söndagen när det är som bäst.
.
Opinionschefen Eek menar att det behövs en handlingsplan för kyrkans rekrytering. Rätt på sitt sätt, men ohyggligt fel. Vem tar på sitt ansvar att rekrytera besättningsmän till Titanic och hur känns det att veta sig ha gett goda råd till den som mönstrat på det osänkbara skeppet när livbåtarna och flottarna fiskas upp och de försvunna räknas?

Eek menar nationell handlingsplan, ni vet en sådan där som snickras ihop i Antjeborg och sedan förväntas få lokalt nedslag. En förutsättning för detta är den förutsättning som var, men knappast längre är. Den som var bestod av t ex arbetsvilliga och hängivna präster som tog prästkallet på allvar och därför smittade av sig. Några rekryterade medvetet, Rune Klingert t ex. Han var ute efter fullt normala killar som kunde bli präster. Det fanns präster som rekryterade andra ungdomar. Men de stift som ordnade kurser för blivande präster, dvs tonåringar på gymnasierna, kunde mönstra ett kompetent gäng. Som i Växjö stift på 1960-talet. Det var dessa unga som kom att följas åt ett antal universitetsår och sedan kom ut i tjänst och fortsatte fortbilda varandra och oförtröttligt tala pastoralteologi. Ingen av dem skulle under sin prästtid vara prästrekryterare, tror jag.

Om någon i församlingen när dessa blivit präster åkte på en prästkallelse, noterades saken som gällde det en dyster omständighet som tarvade förbön. Dessa präster lät närmast som aposteln Paulus, som rannsakade om han döpot någon och inte hade. De konstaterade att de inte prästrekryterat. Hur skulle de kunna det? De kyrkopolitiska beksdet upprepades ju: Ni är egentligen inte önskvärda, ni är ömkansvärda. Av sådant blir ingen entusiastisk kallelseiver. Inte för egen del, inte för andras.

Denna inslagna väg gav oss en idiotförklaring som skulle undertecknas för att alls få komma till. Den är en produkt av socialdemokratisk kyrkopolitik, den som gick ut på att få slut på kv*nn*pr'stm*tst*nd*t, ett slagord i kyrkovalet 2005, tror jag. Egentligen uppfattade jag denna kampanj som kyrkligt suicidaldemokratisk. Det fanns visitkortstora små blad med denna målsättning toppad av maningen: "Älska varandra". Makabert så det förslår och definitivt inget som en anständig människa vill lura in någon allvarligt syftande kyrkokristen i.

När jag var mycket ung präst i kapellet i källaren tror jag att s Kertsin och jag talade om att man kunde bli präst, kantor, diakonissa (det hette så) eller ha någon annan betald kyrklig syssla. Några präster kom ur den gudstjänstfirande församlingen och några därför att de hört oss hålla diverse föredrag, men i grund och botten känner jag mig oskyldig.  Jag ville inte ha in mina döttrar och jag vill inte ha in mina barnbarn. De är för kloka för detta, tänker jag. Jag har ju hört prästfrun säga: "Det är bara idioter som blir präster" och jag antar att hon visste vad hon talade om.

Mitt problem är tudelat. Det är nog empiriskt konstaterat att det var präst jag skulle bli, alltså autentisk prästkalellse. Samtidigt ser jag ju hur kyrkosystemet närmast konsekvent uppträtt bedrägligt genom att använda lögnen som vapen och sveket som verktyg mot de kallade och vigda. Ska vi ha det så, ska väl ändå ingen tro att anständiga människor skulle rby sig om en nationell  handlingsplan för  rekrytering? När jag rört mig i andra miljöer, som trots allt ägt mitt hjärta mindre, har jag mött större uppskattning för mina insatser. Det är faktiskt underligt och med så underliga erfarenheter talar jag hellre för en karriär som yrkesofficer, till och med i en situation där ÖB kämpar för att rusta en enda brigad. På min tid var det som sämst 13. Hur många det var som bäst, vågar jag inte ha en mening om.

Lycka till med den nationella handlingsplanen för kallelse. Vi andra får väl mer idogt be om Svenska kyrkans förnyelse, dvs "kyrklig förnyelse". Under tiden ska tydligen biskopsmötet enligt opinionschefen ta ledartröjan. Så? Jag har en känsla av att biskoparna inte ens vet var den ledartröjan tagit vägen. Begär inte det omöjliga av de stackarna. Förnyelsen, den nödvändiga, kommer nerifrån, men den kommer bara till ett kyrkosystem som omvänt sig och gjort upp med förödande felbeslut, de beslut som förtog kallelseglädjen. Ett av felbesluten handlar förresten om proletariseringen av komministrar, ett förhållande som kommer att ge många explosiva konflikter just denna vinter och vår. Nog sagt.