Mycket studerande gör kroppen trött

Kyrkolivet i Västeuropa men också i Nordamerika faller samman. Det nya är att amerikanskt kyrkoliv inte längre står oanfrätt. Och insikten är att det inte spelar någon roll om kyrkona är statskyrkor eller inte. Den som tror det, får hänvisas till The Decline of Estblished Christianity in the Western World, Routledge. £ 100 eller 110, uppgifterna växlar något. Jo, ni läste rätt. Och 1300-1500:- är nog för mycket för de flesta av oss och för mycket för de flesta bibliotek också. Professor Eva Hamberg från Sverige medverkar. Jag uppfattar detta som en kvalitetsmarkör.

I stort sett är tappet betingat av generationerna. Varje ny generation är "mindre religiös" än den föregående. Det ska, menar jag, förstås så att de nya generationerna nog har kvar sitt religiösa intresse och hanterar det på olika vis eftersom människan är en religiös varelse. Däremot kopplas deta inte samman med kyrklighet längre. Det forna DDR är mönsterexempel. Men jag funderar över det där som för några år sedan kallades "religionsblindhet", människor ser sig inte som religiösa, har inga religiösa erfarenheter och det är dem inget problem och bryr sig inte om kyrkoinstitutionerna. Sverige brukade inte vara så långt efter DDR. Ska vi anta att detta håller på att svänga något för den svenska medelklassen när det meddelas, att Niklas Ekdahl efter 20 år ansöker om medlemskap i Svenska kyrkan igen. Det han då uttrycker en en faiblesse för "pick and choose"-religion. Ekdahl säger sig gilla buden i alla fall nr 2, 4, 5, 7, 8, 9 och 10. Avgörelsekristendom som bäst. Den är det föga glädje med. Borgerlig religion skulle J.B. Metz säga, tror jag.

Dr F ställde frågan hur det kommer sig att teologer och kyrkliga ledare före sociologer började tala om sekulariseringen.
Det skulle förstås kunna bero på att de såg den tidigare, intresset ljuger inte och när marknaden sviktar därför att andra tendenser än de tidigare slår igenom, märks det av dem som står mitt i verkligheten. Det var min vänliga förklaring.
Den andra förklaringen, den dr F ihop med sin vän Paul Richardson kommit fram till, styrde mot  böcker som t ex den trendkänslige författaren Harvey Cox gav ut, typ Secular God (sv Gud bor i tätorten) är inflytande från den logiska positivismen, Ayers bok Language, Truth and Logic gav folk intryck av att det gamla sättet att tala om Gud inte var meningsbärande längre. Som bäst skulle detta ses som poesi. Jag tror det finns några tydliga exempel på detta förhållningssätt i de högre kyrkliga hierarkierna även om alla inte läste Ayer.

Alla läste kanske inte böcker av Rudolf Bultmann heller särskilt väl, men han förelästes för dem och de teologie studerandena fattade att man inte kunde veta så mycket om den historiske Jesus. Det finns goda sådana exempel i det högre kyrklioga ståndet också även om jag tänker att svenska teologer borde kunna stå lite friare i förhållande till den radikala bibelforskningen. Anton Fridrichsen spelade roll i Uppsala med de som följde i hans spår: Harald Riesenfeld och Lars Hartman. I Lund fanns Hugo Odeberg och Birger Gerhardsson men också Gustaf Wingren, som lärde oss att inte falla i farstun för de stora kontinentala teologerna av Bultmanns och Barths typ. Kom därtill Bengt Hägglund, som med små medel i minspel och kommentarer, kunde markera distans. Svensk exegetisk forskning har hjälpt oss att förstå att man kan veta mycket mer om den bibliska historien än vad den radikala exegetiken ville erkänna.

I vår tid är det, om jag förstår den dyrbara boken rätt (och jag avser i just detta fall inte Den Heliga Skrift utan boken för den hundra punden eller mer) ännu en trend som ställer till det, nämligen postmodernismen. Jag läste fordomdags Terry Eagleton och fann mig därmed väl vaccinerad mot den sorts vansinne som förnekar att det alls finns någon sanning. I någon mening var det en styrka att här vara läkarbarn. Läkare vill ju slå fast en sanning och jag vill inte veta av något annat för att förstå: du har ont (subjektivt) för att du har brutit benet (objektivt) och detta är den nakna sanningen. Kör man fram Nietzsche och Freud blir det något annat. Är detta vad som drabbade den medelklass, som inte är att lita på? Är detta vad som får genomslag i medierna, tv-soffor och vad det nu är? Då blir resultatet enahanda.

Det finns en enda väg framåt och det är, om vi ska tro den dyrbara boken (nu oavsett vilken!) att  förkunnelsen, vittnesbördet och kyrkobygget (med allt vad detta innebär) håller kvalitativt sett. Är det vi håller på med bra i sig självt? Frågan kan ställas brutalt: Är detta vi håller på med sådant jag själv egentligen längtar efter? Om svaret blir ett bleklagt "nej", går sekulariseringen att förstå. Men om förkunnelsen (predikan, liturgin, musiken) ger mig inspiration och vittnesbördet är autentiskt kristet och knyter ihop mitt livs sammanhang och gör allt till delar av Den Stora Berättelsen och om kyrkbygget bygger upp människor, relationer och hus till något som går utöver det persoligt begränsade, ja då.

Att jag skulle vara intresserad av att ansluta mig till ett idogt missionsarbete för MTD-religionen är dock en missuppfatta vad jag menar att mitt liv är till för. Det är för att jag är en kyrkokristen som jag känner främlingskapet i det nuvarande kyrkolivet och det Svenska kyrkan vill missionera om ger jag inte mycket för. Jag känner i allt bräkande inte igen Herdens röst. Jag kan återkomma till denna lilla omständighet senare.

I dag ska jag trösta barnbarnen. Den utlovade el-cykeln från Dagen kom inte i går heller. Vilket distributionsföretag har pingstvännerna anlitat? Jag hade sagt till de förhoppningsfulla barnbarnen på besök att så fort den kommit ska vi pröva den. I dag ska det bli hällregn så kommer el-cykeln i dag blir det inte mycket till provkörning, fruktar jag. Yngsta barnbarnet grät.

Gråten berodde inte i första hand på tidningen Dagen. Flickans elaka mamma, fallen efter mig, hade förklarat att någon dvärghamster skulle det inte bli. Familjen med fyra barn har två mopsar och en katt så just en dvärghamster skulle komplettera idyllen, tänkte barnbarnet. Här gällde dock icke någon postmodernism utan en oomkullrunkelig sanning. Moderns mer än den moderna, om man så säger. En el-cykel skulle i detta läge pigga upp.