Villoläran i Västerås och den välsignade vintern i Uppsala

Opinionschefen Eek på Torsdagsdepressionen skrev kritiskt om #hen-kampanjen i Västerås och menade sig se "grund förståelse för hur både kyrka och media fungerar". Det kan man säga. Han vände uppmärksamheten mot kommunikatörerna och det var bra gjort. Vi hålls med sådana. Vad de tror och tänker i Kyrkans identitetsfrågor vet ingen – eller alla. Läromässigt prövas aldrig kommunikatörerna, märkligt nog – eller självklart inte. Med kommunikatörer, som utlägger Ordet, kan det bli rätt fel.

Vem är den där Hen-Jesus egentligen? Ett falsifikat, förstås.
Senter luras. Maria och Josef blir "de lyckliga föräldrarna", men ett söndagsskolbarn vet att så lyckligt var det inte. Herodes ville döda barnet. Den underliggande lagiskheten i beskrivningen av de lyckliga två, kan alla utsatta lägga märke till. Allt barnafödande är inte präglat av lycka eller tvåsamhet. De som personligt vet detta, har kanske inte så mycket att hämta hos Susann Senter och hennes kommunikatörer?

Senter går dock fri. Kritikerna är "ultrakonservativa" till skillnad från de andra, de som är för #hen-kampanjen eftersom dessa upplever det som var felaktigt uttryckt "som ett försök att hitta ett ärligt uttryckssätt." Är inte detta en typiskt grund förståelse det också?

Senter går vidare och tror att vi behöver ett samtal "igen" om hur vi beskriver Gud och Jesus och om hur vi kan nå bortom ensidigt manliga uttryck. Hur kan vi vidga det bibliska språket, som tillkommit i en helt annan tid?"

Nu är detta som utsägs en kristologi som nog Kyrkan tagit avstånd från och detta av goda skäl. Och talet om den där andra tiden kanske borde kompletteras med insikten att just den tiden var tidpunkten om vilken Gud menade att tiden var inne? Gal 4:4.

Senter är en fin kristen. Påhoppen på henne på Facebook, karaktäriserades som "de elakaste inläggen mot mig personligen" och dessa "har vi fått ta bort." Den kritiske kyrkokonsumenten undrar förstås vad begreppet "fått" betyder i sammanhanget. Hon ångrar dock inte hen-formuleringen. Och så kommer det viktiga: att säga "hen" om Gud ligger nog nära till för flera av oss.

Vari består oenigheten? I synen på uppenbarelsen. Kristen tro vilar på ett avslöjande och det är Gud själv, som på många olika sätt uppenbarar sin vilja och ger de nya perspektiven. Okunskapen och gissningarna kunde bytas mot tilltro, myterna kunde få sitt svar i det evangelium som var "sann myt", för att knyta an till Tolkien. Stjärntydarna kunde lägga ihop ett och ett och sadla kamelerna, hamna fel (Jerusalem) och ledas, märk ordet, rätt (Betlehem). Konfirmanderna fick lära sig hur det är: "Gud valde ett folk, gav dem en lag, sände profeter, sände sin Son och fortsätter sitt verk i Kyrkan genom den Helige Ande." Det finns en del människor inte ska pilla i men väl utgrunda. Det sker på ett andligt sätt och det sker i Kyrkans gemenskap tiderna igenom. Efter 2000 år är det mycket vi kan lära av de fromma.

I somras lärde jag mig skilja mellan avgörelse och omvändelse och här ligger också en motsättning. De första kristna var inga avgjorda kristna men väl omvända. De såg inte vad de trodde, men trodde vad de såg. Avgjorda kristna bestämmer sig för att kristen tro i någon form nog kan vara bra. Omvända kristna har inte det alternativet. De har bara uppfattat sin bestämmelse, dvs vad Gud har bestämt åt dem. Det här kan man fundera över en stund när man ser på sitt liv. Åke Talltorp kunde säga att när han såg tillbaka såg han dörrar öppnas och stängas i en korridor och han kom dit han skulle, ledd av den Helige Ande. Ibland dit han inte ville, kunde man tillägga. Jh 21:8. Detta är kristen tro och kristet liv.

Låt oss på apostoliskt vis slå vakt om oenigheten. Thomas Andersson, som i livet var en flitig kommentator på Dagblogg och Bloggardag, hade i detta läge pekat på Diotrefes. 3 Jh vers 9-10 som modell för andra som kommit och ville ta över ledningen från apostlarna och därför förtalade dem. Diotrefes vägrade ta emot bröderna och när andra gjorde detta, ville han hindra dem. Han stöter ut dem ur församlingen. Diotrefes senaste knep är att skriva bestämmelser i Kyrkoordningen, som ni vet. Detta ändrar ingenting. Vi ser bara grundmönstret.

Själva Västeråstekniken ser vi också. Nu välkomnas debatten, men de elakaste inläggen tas bort, säger Senter och hennes medhjälpare, de så kallade Senterhalvorna. Argumentet är det vanliga, man ska skilja mellan sak och person. I andra frågor gör de aldrig detta, jag nämner inte det yppersta exemplet på hur en sak i allt får styra på person. Fast det ska också sägas: det är personer som bär saken vilket kan leda till två möjliga slutsatser: a) just därför ska vi skilja på sak och person eller b) just därför ska de båda i alla sammanhang och på alla sätt hållas samman.

För egen del konstaterar jag att domprosten i Västerås och jag inte tror detsamma. Jag tänker inte publikt dribbla med  bekännelsen till Jesus, min Frälsare. Inte ens med glimten i ögat. När jag skriver detta är min position enkel att bestämma. Jag hör till Kyrkans center i alla tider.

Hur är det med andra domprostar? Prosten F ringde i går. Han noterade den dåliga kvaliteten på domprostar nuförtiden. Han är så gammal att han har överblick. Ändå hade han inte läst domprosten i Uppsala. Hon är inkluderande. Det kan den se som läser hennes hälsning i tidningen Svenska kyrkan i Uppsala ger ut, Hopp. Hon önskar sålunda inte "God Jul"! eller "Välsignad Kristi födelses fest", uttryck som exkluderar. Hon önskar "Välsignad Vinter". Men, heter det i Uppsala, sedan hon börjat önska så, är vintern vare sig vinter eller välsignad utan en förbannad frånvaro av vinter!

Uppsalaborna lider av vinterbristen när det regnar och är becksvart. Om det fryser någon gång så börjar regnet, det förbannade, igen och det frusna underlaget blir glashalt. I Uppsala undrar fromt folk över samband. Är Jesus sur på domprosten för att hon inte vill uppmärksamma hans födelsedag eller handlar allt om tillfälligheter? Uppsalaborna undrar.

Nu vet de att domprosten fyller år den 24 maj. Då kanske de inte säger "grattis på födelsedagen" utan "Hoppfull vår!" Kanske är tanken användbar. Domprosten i Uppsala och jag önskar olika inför Herrens födelsedag, det står klart. Hon vill vinter, jag vill jul Har ni hört om det förut någonstans?

Så kunde vi fortsätta med domprosten i Visby, men helgelsen har sina gränser. Sofia Lilly Jönsson tycks ha fått rätt rakt över när hon beskrev hur det var i församlingen, fast det så bestämt påstods att hon missförstått precis allt. Nästa gång ni får tag på något att skåla med, så höj en skål för Sofia. Och försök förstå vad hon skriver i sin långa genomgång Killarna. Morsan och mormor hade fattat omedelbart och jag begrep också.
https://sofialillyjonsson.com/2018/01/05/killarna/