Beklaganden

I dag måste jag nog ringa Dagen och fråga för när jag kom hem från min resa i söderled (och västerled därtill) fanns ingen el-cykel. Jag misstänkte det. Vår vänliga vän, som tagit in posten, hade inte ringt eller skickat sms. Ingen speditör hade hört av sig till mig heller, men jag var osäker på om de har mitt telefonnummer. Någon narras med mig aprillo. I december och januari! Jga drar mig lite för att ringa. Tänk om den värsta misstanken, den om ohederliga pingstvänner, besannas? Men vi ska inte tro det värsta, menar jag. Jag ringer!

En flitigt återkommande kommentator uppfattas vara en positivhalare. Denna musik uppskattar inte alla och vill ha den tystad. Bloggardag kan beklaga både det ena och det andra, men det unika med denna bloggsida är inte bara tillträdet till den lärda värld som blogginläggen utgör utan också tillgången till intressanta reaktioner. Hur tänker en företrädare för POSK? Hur funderar den som suttit i kyrkomötet? Vilken slags folkkyrka är det en sådan person står för? Hur gestaltas världsbilden? Vad har en sådan beslutsfattare förstått och vad inte? Hur tillgodogör han sig invändningar? Till det innevarande eländet har dock inte bara biskopar bidragit utan också de förtroendevalda. Det var för deras önskemål och nycker som biskoparna, väktarna på Sions murar, vek ner sig. Finner ni inte detta fascinerande? Eller bara beklagansvärt?

Nu behöver ingen läsa kommentarerna och reta upp sig. Vill någon kommentera vad bloggposten avhandlat, går det fortfarande bra. På något sätt är alltihop informationsbärande. Det finns sidor på nätet som kommunikatörer regisserar. När något ter sig olämpligt för domprosten i Västerås, för att ta ett exempel ur högen, eller för någon administratör i Antjeborg, tas det bort om det alls kommit med. Allt läggs till rätta genom uteslutningsmetoden. Så ska vi väl inte ha det? Det vildvuxna har sin säregna charm och får ha det. Det betyder att var och en får ha tillit till sitt eget goda omdöme. Jag har tagit bort väldigt lite. Upprepade personliga påhopp mot meddebattörer hör till den kategorin. Men också i den genren har rallarsvingar varit tillåtna. Åskådarna förstår då argumentens bärkraft.

Grundläggande misstror jag numera det tillrättalagda och läser och lyssnar med stigande misstänksamhet vad jag ska få mig till livs. Det bedrivs kampanjer, det heter så, där jag ska fösas i någon riktning. I år är det valår och en kategori som kallas "yrkespolitiker" stiger fram. Hur kunde det i en demokrati blir en särskild klass av yrkesutövande i förtroendebranschen? Var inte tanken att några under ett antal år gör sin politiska värnplikt genom att sköta polis, staden/staten? Själva förutsättningen för detta ansvar var samhörigheten med medborgarna för  det var en medborgare som tog hand om frågorna. Journalister förväntades berätta om vad som hände och i mer djuplodande analyser förklara hur det kunde hända. I det demokratiska samtalet ställdes allehanda frågor, bekväma och obekväma, och folk visste vilka som var förutsägbara när de begärde ordet men visste också att lyssna efter väsentligheter både i det som sades och det som utelämnades.

Till denna demokratiska livsform hör inte bara mötesplatser utan också revisorer, som granskar och ställer fram problem som Makten helst av allt skulle vilja sopa under mattan. Grundtanken är antagligen en insikt, den att makt korrumperar. Blir den fria debatten då ett maktinstrument med budskap som medborgarna ska bibringas för att på så vis domesticeras, är det fara å färde. Till det demokratiska ansvaret hör att sortera intrycken och ställa de frågor som behöver ställas.

I går talades det om åldersbestämningar av ensamkommande flyktingbarn. Ja, det talades om Lars Ohly, som lämnat sitt parti också. Det senare med ett moraliserande tonfall som om fenomenet "full och kåt" skulle vara en ny upptäckt. Jag har sett journalister och kulturfolk i den belägenheten dock. Men detta var en stor nyhet i fosterlandet, tydligen. Som gjort för avståndstaganden. Men åldersbestämningarna?

De sågs inte vara rättssäkra. Vems rätt? Kunde man till nöds tänka sig, att den som söker asyl förväntas kunna visa vem han (för det är en han) är? Vilken rätt har den som slängt sina identifikationshandlingar att få sin sak prövad i en process som kostar det landets medborgare inte bara stora belopp utan uppenbarligen ger problem i minst ett par generationer och skapar ett utanförskapets samhälle (och därmed inte ett samhälle) av mått vi inte sett på länge? De kristliga blir till sig när frågor av detta slag ställs. Jag blir osäker.Jag vill veta hur det egentligen är. Ska migranten kallas flykting? Och vem betalar priset för migrationen till Sverige? Mina barnbarn, kan jag anta. Med vilken rätt tas då nu beslut som uppenbarligen ger dem nya påfrestningar att hantera om 10 eller 20 år, givet att världen består. Finns det en sund hållning av protektionism, som är en vällovlig egoism? Jag vet inte. Borde jag inte få underlag för att få veta? Eller ska frågor av detta slag endast mötas med beklaganden att någon ens ställer dem? Och ska kristen tro praktiseras som måttlös godhet av godhetsentreprenörer/godhetsmarodörer vars uppenbara insats blir att de förstör tilliten till det öppna samhället, när nämligen inte medborgarna fritt vågar samtala om samtiden utan riskerar repressalier?

Läkarbarnen har det värre än många andra. De styr från sin hemmiljö på kliniska frågor i syfte att i första hand bota, i andra hand lindra och i tredje hand trösta –– eller hur var det? På ett sätt är det självklart att de möts av beklaganden.