Vilket år är det egentligen?

2018 säger vi och kompletterar med detaljupplysningen 1 januari. Julianska kalendern påstår att det är den 19 december 2017. Kopterna att det är den 23 Kiyakh 1724, etiopierna den 23 Tashhash 2010, armenierna den13 Araths 1467, muslimerna den 13 Rabi'u l-thani 1439 och enligt den hebreiska kalendern är det idag den 14 Teveth år 5778. Det är inte bara gårdagens och nattens champagnehinkande som ställer till det. Så vilket år är det? Det är kanske lika bra att det kommer ett år, oklart vilket, när vi ska gå ur tiden så att vi slipper hålla reda på den.

Detta är ett perspektiv som nyårsfirandet håller ifrån sig. I det gamla fromma Kronobergs län nämndes i vart fall saken kring nyår: ett årsskifte blir mitt sista. Många uppfattar det som enbart dystert, men en kyrkokristen är på apostoliskt sätt lite kluven. En del slipper man vara med om och en del annat missar man. Och hur det blir, bestämmer Gud och det blir bra.

Till viktiga präster i mitt liv hör Nils Norrlin (1924-2001). Han såg ut som Don Camillo, tyckte jag. Han kunde predika ("den styvaste prästkandidaten när det gällde homiletik" hörde jag hans lärare Pehr Edwall säga om honom). Det var han som på många sätt ställde sitt kunnande till församlingens förfogande, jag tror inte det kan sägas bättre. Och i Ormesberga fanns en församling som satte värde på det. Han körde en Lloyd. Den kunde, menade han, komma upp i 110 om det var nedförsbacke och medvind. Yngre herrar i 10-11 årsåldern och något äldre (15-16 år) med bevarat ungdomligt sinne, uppskattar dessa insikter från den biltekniska världen.

Varför kom jag att tänka på Nils? Därför att han idogt såg till att fira gudstjänst också om det var helgafton en söndag. Han hade inte slirat på gudstjänstfirandet julafton och nyårsafton utan firat 4 söndagen i advent och Söndagen efter jul väl medveten om att det skulle finnas lite plats över i kyrkbänkarna också i Ormesberga kyrka. Men det fanns några familjer som höll på kyrkogången. Några skulle komma också två dagar i sträck. Vi kan tala om att präster tycks ha fått högre löner och färre gudstjänster. Vi skulle också kunna tala om att de där familjerna, som insåg att det finns en kyrkokristens gudstjänstplikt, inte är så många längre. Den som vill, kan lägga till att lagregleringen av gudstjänster dåförtiden var en sak. Men det ändrar föga. De som definierar sig som "kyrkfolk" är färre, de eventkristna är fler och antalet präster, som "går till jobbet" när de ska ha en gudstjänst, tycks också vara fler. Detta håller året ut och kanske lite, längre men inte mycket längre. Inte om det är sant att Ordet är kyrkoskapande också i det lokala. Minns mina ord.

Oavsett vilket år det är - och ni har fått några alternativ - kan detta år möjligtvis blir mer religiöst och kyrkoledningen tycka sig bli alltmer relevant och vänligt kunna umgås med statsråd (från Miljöpartiet!), men detta ändrar ingenting. Kristen tro kom till i en mycket religiös tid men som alternativ. Detta förhållande torde enligt min enkla mening bestå oavsett vilket årtal det är. Återstår att bygga en alternativrörelse som har detta särdrag: den firar gudstjänst, dvs kristen gudstjänst, dvs högmässa. När denna enkla sats ifrågasätts, besannas den. Och markörerna, katolicitetsmarkörerna och svenskkyrklighetsmarkörerna, är viktiga i folklivet.

Jag har reserverat mig i kyrkohandboksfrågan dubbelt upp. Jag kan reservera mig en gång till, för jag följer tv-utbudet. Där sker få nya ting. Ser ni liturgin? Det vanliga skall upprepas. Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson, Nyårskonsert, Ivanhoe. Någonstans ska det gärna in någon katastroffilm, en nyårsnatt kördes "Skyskrapan brinner".... Ett folk som vill ha både det traditionella och det skrämmande kommer inte att finna glädje i den nya kyrkohandboken, inte ens om kyrktornet brinner.

Ska jag återvända till temat om tidens gång? Präster i min generation och äldre dör. Åke Talltorp (1947-2017) tidigare och Sten Bertil Risberg (1932-2017). nu Lennart Bäck (1939-2017), den som först valdes till dekan när vi byggde det som skulle bli Svenska Kyrkans Fria Synod.

Lennart hörde till ett dekankollegium som inte gick av för hackor och det gjorde Sten-Bertil också. I dekankollegiet gjordes analysarbete och där prövades idéer. Några av idéerna kunde som framgångar föras in i kyrkosystemet. Då var kyrkosystemet stolt och glatt över "sina" framgångar. Likväl fanns i synoden kapacitet som kyrkosystemet inte tog till vara. I uppsluppna stunder tänkte jag när jag träffat biskopsmötet att dekankollegiet inte stod detta efter när det gällde kompetens från många olika fält och när det gällde ren klipskhet. Det är nog bäst om svenska folket inte får detaljer kring detta för det finns i svenska folket en faiblesse för uppbragthet i sådana lägen. Då skrivs insändare som inte undertecknas kristligt med "ärligt uppbragt svensk" utan med ett mer distinkt svenskt ordval. Lennart stod trygg i sin församling och kunde på så vis hantera den kyrkopolitiska med- och mest mot-vinden. Hans sista tjänst var på Stadsmissionen. De socialt utsatta och de kyrkligt utsatta var hans vänner.

I dag återstår att bota baksmällor. Eller i år? Finns det något som kan ses som en kyrklig baksmälla och måste man leva med den? I morgon högtidlighåller vi Flanellskjortans dag.
http://bloggardag.blogspot.se/2013/01/flanellskjortans-dag-2-januari.html