Svensk Pastoraltidskrift

Eländes elände. Jag har haft SPT sedan år 1966. Jag fick ett halvt års gåvoprenumeration och sedan var jag fast och det var inte bilderna på utvikningsflickorna det handlade om, om man säger så. Det var det andra snusket, folk som skrev vad sant var och var illa beryktade för det. Samt självfallet informationen om lediga och tillsatta tjänster. Predikoutkast fanns därtill.

Jag vet att jag berättat om teckningslärare Rosén, som var veniat. Han predikade en gång utifrån utkastet i SPT. Jag kunde ligga lite före honom och halvhögt berätta vilken nästa punkt i predikan skulle bli. Denna egenskap förlänade mig en nimbus av verkshelgon i församlingen. Fast inte hos fru Rosén, tror jag.

SPT kunde gott ha präglat någon medalj att dela ut till läsare som varit med i 50 år och det kunde också de svenska flygbolagen göra. Kanske Svenska kyrkan skulle prägla en motsvarande medalj i olika klasser för 50, 60, 70, 80 och 90 år. Kyrkmusen vid 50, därefter Gudamänniskan, Lejonet, Oxen och sist Örnen. Släpspännen hör med till medaljen förstås. Kravet är mycket enkelt. Prästen ska känna igen personen från gudstjänsterna. SPT kunde ha kategorierna "läsare" i olika klasser där klass 1 är finast. Eller så kan man vända på graderingen och bli finast med fyra vinklar på kavajärmen?

Jag förlorade mig ut i allt detta eftersom SPT bytt format och inte längre ryms i mitt förvaringssystem. Först hade jag mina kapslar. Sedan förvaringsbokar av arkivtyp. När de tog slut löste jag problemet genom at vandra till Systembolaget och köpa bag-in-box. Dessa boxar, en per år, blev inte bara en källa till glädje utan – och detta var syftet med inköpet, förstås – bra förvaringsboxar för SPT. Nu såg jag att den modellen inte längre fungerar. Boxarna är för små. Suckan och klagan! Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast.

För ett akademabelt bestyr tog jag mig in i den garderob där tidskriftsförrådet finns. Mina ögon föll på en box från Robertson Winery. Jag fattade att den SPT-årgång, som låg där, kunde i stället placeras i den mindre boxen från Côtes du Rhone, som jag just färdat i avsikt att få in årets årång av SPT där. På ett enkelt sätt kunde jag skifta boxar. Blir man inte glad så vad blir man då? Så löstes problemen, som en bok av Ethel Rabe hette.

Annars funderar jag över min otydlighet i logisk framställning. Jag trodde att jag i går beskrev ett problem, när en präst avkragas på något som är tryckfrihetsskyddat och på en hypotetisk fråga, med påpekandet tillagt att rättsskipningen antagligen skiftar mellan stiften. Nu finns det en kommentator, bara en men ett lejon, som av detta drar slutsatsen att rättsskpiningen fungerar. Det var just detta jag satte ifråga. Vad var så svårt att begripa?

Den viktiga frågan är förstås den hur många blekingar som gått evigt förlorade på grund av falsk lära. Kan antalet bedömas? Kan för övrigt just blekingar gå evigt förlorade? Kan någon? Är det där med tron på riktigt allvar eller bara garnering av livet i den mån det behöver garneras? Är det sant att Jesus på riktigt, verkligen, är vägen, sanningen och livet eller bara, låt oss säga, kommunikation?

Jag frågar i en funktionellt ateistisk kultur. Ska jag verkligen nöja mig med vad den kulturen har att erbjuda eller ska jag stiga fram, docentalt liksom, och säga att Den Stora Berättelsen säger något mera och annat? Är kampen om den rätta läran, själva det uppenbarade, egentligen kampen om människan?

Ni förstår hur jag tänker och ni förstår att jag tänker. I dag tar jag mig till Rydaholm. Min Frälsare möter mig där, that's why. Kyrkoherden fuskar inte, dribblar inte med materien till mässan. "Adveniat verbum ad elementum et fit sacramentum" gäller och oavsett det romerska piruetterandet (minns Leo X och håll bara käften!) så är han en präst på riktigt. Det sker som han säger.

Låter jag bister? Alls inte. Jag har ju hittat en kartong i rätt storlek för SPT. Skulle då min själ bedrövas? Men då kommer den över mig. El-cykeln som inte var. Det finns sådna som kan trimmas och komma upp i 50 knyck och mer. Kanske 100? Nå, när det blir på det viset kan jag veta att jag delar det mänskliga livets vanliga villkor. Det får väl räcka tills vidare.