Irrlärarna och idiotförklaringen

Den utrensning som skett i Svenska kyrkan hittills, nu med Lunds domkapitel som ett mönsterbildande undantag genom kättarjakt på ny mark, har syftat att komma åt dem som inte tror och bekänner ämbetsreformen av år 1958. Till den änden har en idiotförklaring formulerats i Kyrkoordningen. Denna deklaration undviker prästkandidater, kyrkoherdepretendenter och nu också arbetsledande komministrar och diakoner skickligt om de vill. De skriver på, men menar egentligen något annat. Kan påven vara jesuit kan väl en enkel komminister ha lärt sig något av den ignatianska metoden?

Jag kan på nytt visa tricket, idiotförklaringen i Kyrkoordningen, KO 34 kap 9§. Här följer en sakkunnig kommentar:
har förklarat sig beredd att i alla uppgifter
"Alla uppgifter" betyder inte alla uppgifter. Det är märkligt, men så är det. Det finns uppgifter som inte någon annan än den enskilde präster utför, bikt t ex. Så när påhaket om att alla uppgifter ska göras tillsammans, stämmer det inte. Så klen är bestämmelsen.

tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst,
Detta kan inte vara något problem så som orden klarliga lyda eftersom diakoner hör till vigningstjänsten. Invändningen? "Det fattar ni väl att avsikten är att ni ska förklara er beredda att tjänstgöra med kv*nnl*g* pr*st*r!" Men det står inte. Det står inte heller att man ska tjänstgöra med alla andra. För det kan man inte begära rimligtvis. Hur skulle man hinna det?

oavsett deras kön
Om denna punkt kan det skämtas mycket, men som beskrivning av själva konflikten är den klen. Det är inte könsfrågan som är problemet utan lydnadsfrågan. Vad har Herren förordnat? Men man kan väl t ex inte skriva att samarbete krävs "oavsett om detta bryter mot Kyrkans ordning eller inte", det fattar jag. Så könsfrågan har jag inga problem med utan skriver på idiotförklaringen. Men det var inte detta översåtarna var ute efter. Problemet kvarstår. Men ingen vill peta i det för konsekvenserna är oöverblickbara. Eller?

Kan översåtarna inte fråga mer precist? Nej, grundlagen hävdar att vi inför det allmänna inte behöver förklara vad vi tror och till det allmänna torde en kyrka, som är lagreglerad, i någon mening höra. Så var ju Kyrkan på plats här i landet med sin egen organisation innan det fanns en statsmakt eller det byggt riksdagshus på holmen Agnefit (kristnad till Helgeandsholmen). De enda texter en präst är förpliktad till är Bibel och bekännelse, inte riksdagsbeslut.

Vad skulle då hända om dessa irrlärare, som tänker vad Kyrkan alltid tänkt innan riksdagen tänkte och beslöt annorlunda (ni minns att vi förra året firade att kyrkomötet 1957 sa nej, det var på årsdagen den 2 oktober som arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse hade öppen bar på V-Dala nation i Antjeborg) på nytt ställdes inför frågan vid prästvigning? Kan metoden från Lund visa sig användbar nu?

Frågan är den om att troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa förmännen skyldig lydnad och villigt efterkomma "vad eder varder ålagt"? De som är vigda efter den senare ordningen lovar att "följa vår kyrkas ordning" men om det är Kristus som ska följas, lovat i löftet innan, så är väl "vår" inte en försnävning, eller är den? Vår kyrka är inte ens efter sin självförståelse Kristi kyrka? Svart på vitt? Men kan ett domkapitel spörja om någon i dag skulle kunna avlägga detta löfte? Låt oss fundera, jag ser fyra möjliga svar:

Det första svaret är: "Det har jag lovat en gång, det räcker, och jag säger till om det blir några ändringar på den punkten."

Det andra svaret lyder: "Frågan är helt hypotetisk."

Det tredje svaret kan avges så: "I Stockholms stift strök Ingmar Ström detta löfte – eller formulerade om det – så det behöver vi inte fokusera på, eftersom löftet alltså inte generellt gäller för att vara präst i Svenska kyrkan. Skulle det gälla, är Ströms prästvigningar kyrkorättsligt ogiltiga eller i vart fall irreguljära."

Det fjärde svaret är glasklart: "Kyrkans lag och ordning är den jag följer i tanke, ord och gärning."

Då fattar domkapitlet listigheten, den reformatoriska. Kyrkans ordning står alltid över lokalkyrkans, dvs Svenska kyrkans ordning. Håll koll på "K" med versaler eller gemena, däri avslöjas tanken. Men vad ska domkapitlet göra då? Be dominikanerna om hjälp med sträckbänken? Kommer biskopsvikarien Piltz sättande med utrustningen då? Det tror jag faktiskt inte. Domkapitlet kanske kan avkraga med argumentet att svar eller icke-svar skulle kunna komma att tolkas som att kapitlet avslöjat en irrlärare när Kyrkoordningens analysinstrument visat på märkligheter?

Har jag nu pekat på hur det blir när den officiella lögnkulturen får slå igenom? Jag läser Wolf Biermanns självbiografi, Warte nicht auf bessre Zeiten, Ullstein 2017, där denna lögnkultur avslöjas i rätt roliga vändningar. Biermann är ju poet. Stasi-akterna läser han med polare (Jürgen och Lilo Fuchs bland dem) i två rum på arkivet. Schweinehund är ett återkommande omdöme om en personer han finner ha varit informant. Det är så det går, när lögnkulturer faller samman. Det blir avslöjanden och trots kombinationen av muntra och frustrerade rop, är det faktiskt rätt eländigt. Men Biermann för sin strid med "Genossen" och den handlar "immer nur um die totalitäre Praxis" (s 525). Detta kanske är en ädel strid både här och var?

Hur kan idiotförklaring av detta slag krävas i Svenska kyrkan och nyss genom ett kyrkomötesbeslut utvidgat till alla arbetsledare? Rädda människor som livet igenom dras med sviterna av överdriven potträning vill ha lag och ordning och undertecknade formulär. Varför ska vi drabbas av dem? De är ju mest ömkansvärda, patetiska. Men farliga eftersom de begränsar arbetsglädje, arbetsmöjligheter, inkomster och pension. Rädda hundar är farliga hundar, har jag fått lära mig.

Schweinehund! Det är ett poetiskt sätt att uttrycka förhållandet. Men hur har detta kunnat bli rådande ordning i Svenska kyrkan utan nämnvärda protester? Varför håller ni, för att fråga enkelt, inte av Svenska kyrkan mer utan i detta läge bara håller käften?