onsdag 7 februari 2018

Foxterrier

Vår foxterrier Grynet fick sluta sina dagar men lever i minnet. När vi var ute i skog och mark var det som om en hemlig kraft lockat henne ner under vältor och mot håligheter. Jag höll hårt i kopplet. Jag tror att en foxterrier, tax och en murvel till dels har gemensam genuppsättning. Det är alls ingen oförskämdhet mot hundarna, men faktiskt inte mot murvlarna heller. Instinkten att något intressant finns där i grytets underjordiska gångar och irrgångar är grundläggande dygd för en grävande journalist. Nu skriver jag bara Tomas Grahl.

Han ställde frågor till den högre ledningen. Antje for till Indien m fl utrikes och avlägset belägna länder och platser. Kvar satt generalsekreteraren och 1 vice ordföranden och undvek idogt att svara på frågorna om hur det går till i den högre kyrkliga byråkratin. Grahl gav sig inte utan återkom med en kort repetition av sin frågeställning och begärde svar. Nog kunde man tänka sig att damerna skulle hålla sig i skrivborden och inte svara nu heller. Men unders under! Det kom ett svar.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-arbetar-standigt-med-forbattringar-i-verksamheten

Sällan har jag läst så mycket kvalificerat nonsenssnack! I ordkaskaden fanns ingen egentlig information. Har en kommunikatör skrivit inlägget? Det står illa till i Antjeborg, kan man förstå. I fråga efter fråga tycks detta speglas och då går jag i dag inte in på frågan om missionen, där Larsssons inte bara piper till i samma kyrkliga blad utan talar med stora bokstäver. Mucka inte med ett strävsamt missionärspar, varav Birgitta blev missionsdirektör. "Red alert" heter på missionsfälten, tror jag. Larssons undrar helt enkelt vart missionen tog vägen! Ala som förutsade vad som skulle följa på de nya strategierna läser med välbehag. Eller? Så vilket är grundfelet i det samtidskyrkliga, det som utspelar sig i Antjeborg och annorstädes? Vad säger ärkebiskopen? Aj då, Antje är i – ja, var hon nu är.

Nu släpptes Grahl fram igen.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/en-kullerbytta-i-utforslopan
Av torsdagsdepression blev tisdagseufori. En kullerbytta i utförslöpan som är självförvållad med en flammande protest mot tystnaden och, det är resonemangets förlängning, kyrkostyrelsens oförmåga att hantera den egna byråkratin, den som herrelös löper amok. Thomas Grahl vet hur det går till bakom kulisserna. Han inser att i tidens längd, och den längen kan visa sig rätt kort, måste ansvar utkrävas. Jag kan skratta åt den polemiska skickligheten, men det som avslöjas i allt detta är tragiskt. Ärkebiskopen är i Burma... Det mest svenskkyrkliga i ansvarsposition vi har är alltså Wanja Lundby Wedin och så en generalsekreterare. Jag gillar båda, men det var en turbulens som lyfta Ottosson Lovén till den tjänst hon har, inte utannonsering och nogsam koll. Alltså får hon plåga sig när konflikter och problem hopar sig. Jag gillar henne för mycket för att tycka om att hon har det så. Hon anställdes en gång som ekonomichef. Och utlandskyrkan ska redas ut för 40 miljoner...

Det var de många turerna kring kyrkohandboken som brutalt avslöjade hur illa systemet fungerar. Revisorerna gick igenom processen, som ni minns. Det var rött och gult på alla signaler, inte grönt på någon. Kyrkomusikernas tidning är värd att läsa. Jag har gjort det och temat i nr 2/2018 är "En bok – många vägval". I Gällivare-Malmberget vets det hur det egentligen är: "en teologiskt undermålig pålaga som påbjuds uppifrån" och detta är "som att sminka en oduschad". Kantor Anders Näsholm har äran av den senare repliken. Och roligt att lite missnöje i renaste form får uppmärksamhet. Friskar upp liksom.

I Skellefteå finns däremot en präst som är uppvuxen som romersk katolik och en musiker som haft en fot i EFS. Nå, det finns en lågkyrklighet av det eldfängda slaget, lågorna är många, och detta är en brinnande hållning långt ifrån skenheligheten. Hotet man ser i Skellefteå kallas "rigiditet" och det är självfallet en hållning hos andra. Så kommer i reportaget en skön själs bekännelse: må vara att församlingen kanske inte längtat efter en ny kyrkohandbok "men det handlar om en teologisk hållning som kan vara viktig för oss professionella." Jo, man tackar! De professionella kristna har fått ett ansikte. Bodde jag i Skellefteå skulle jag nog inte trivas särskilt väl i församlingen, inser jag.

Självfallet poängteras i genomgången av kyrkohandboksarbetet i Skellefteå att det ska samtalas. Ingen säger att detta samtalande sker på arbetstid, men man förstår att det sker mest i arbetslaget med frågan vad "vi" vill med vårt gudstjänstliv. Kanske skulle det frågas vad Gud vill med vårt gudstjänstliv? Men det är tydligen bra att arbetslaget avsätter en förmiddag eller så i veckan för samtal om gudstjänsten. Kaffe serveras, kanske smörgås eller Gillets ädla produkter? Vi möter inte bara de professionella kristna, vi möter också ett producentkollektiv. De där uppe och så vi gudstjänstkonsumenter på kyrkgolvet – "besökarna". Nej, jag skulle nog inte trivas särskilt väl i Skellefteå församling och inte heller i andra pratsamma producentförsamlingar av detta slag.

Jag kanske ska påminna om vad Einar Billing sa om en illa skött folkkyrkoförsamling, en där prästen inte gav järnet. Billing sa inte "järnet", men hållningen var den. Nu får vi en kultur för detta att inte slita ihjäl sig. Man ska gärna lägga en förmiddag i arbetslaget för att tala om gudstjänsten. Jag förmodar att kaffepaus ingår. En förmiddag för att göra något inför en gudstjänst på en timme med ett arbetslag. Alla måste väl vara med i det samtalet, dvs alla i arbetslaget: präst(er), kantor, diakon, församlingspedagogerna, vaktmästare, lokalvårdare och husmor. Alla ska med, ingen ska känna sig utanför.

Räknar vi betyder det kanske 8 mantimmar per timme  och en förmiddag med prat i 3 timmar blir då 3x8 = 24 mantimmar. Utfallet 24-1? 24 timmars pratande för att producera en timmes gudstjänst utifrån en kyrkohandbok med många vägval?

Församlingen? De i arbetsför ålder är på jobbet men kanske kommer, som det heter i skildringen från Skellefteå "en intresserad del av den gudstjänstfirande församlingen" för att vara lite gudstjänstverkstad. Jag tror jag förstår. Tror ni att ni förstår? Ter sig inte de professionella som det verkliga hindret för kyrklig förnyelse? Nu sjunger vi "Se här bygges Babels torn". Eller möjligtvis sången "Är det konstigt att man längtar bort nångång?" Musikalisk stimulans ska inte föraktas. Nämnde jag att det var Kyrkomusikernas Tidning jag läste?


29 kommentarer:

  1. Goda samtal är det nya svarta. Speciellt Fredrik Modeus har - om man läser hans Twitter - goda samtal hela tiden. Med allt från "aktiva kvinnor" i Byhåla till konfirmander, muslimer, prideaktivister, förtroendevalde, valda utan förtroende, pensionärer, stiftets blandade vaktisar, stiftets blandade husmödrar, samhällets alla instanser för exihälsa, ja alla överallt. Det borde liksom bli en slutsats någon gång. Någon rapport, någon avhandling eller plan. Eller vad i hela fridens namn pratar de om?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om vädret.
      Tuttan

      Radera
    2. I två år? Klart att han måste "burna loss" med sportbilen emellanåt, när tristessen tar över.

      Radera
  2. Jag känner igen mig själv i Grynet.
    Men istället för markliga håligheter är det till mässan en mystisk kraft drar mig.
    När vi på min tid samlades till gudstjänstverkstad så gjorde vi det tidigt på söndagen för att fokus låg på den gudstjänstfirnade församlingen. Firar man i Skellefteå gudstjänst för de anställdas skull?

    SvaraRadera
  3. För så där 50 år sedan fanns det en tysk (evangelisk) biskop, som var mycket aktiv i missions- och andra internationella sammanhang. I stiftet bad man: Gud, bevara vår biskop, endast du vet var han finns! Det har väl blivit en bön att använda också om Antje.

    SvaraRadera
  4. Grahl:

    "Nuvarande utförslöpa är i stort självförvållad – även om den bär likheter med hur samhällssystemen rämnar. Ett haveri är sällan ödesbestämt. Gud hjälper ofta den som hjälper sig själv. Någon eller några i alla dessa beslutande församlingar bör väl kunna tänka, tala och handla?"

    En nationalkyrka blir som sitt land. SvK driver alltså i stort redlöst utan realistiskt mål och med besättning som söker laga efter läge och i görlig mån hålla konsumenterna nöjda.

    Grahl är inte vem som helst. På tre år vände han som VD Skånska Dagbladets förlust om nära 70 mkr/ år till en vinst om 11 mkr. Han sparkade en tredjedel av den mångtaliga personalen. Kan den numera pensionerade Grahl övertalas att under tre år på motsvarande sätt rensa upp SvK? Eller är det augiasstallet en övermäktig uppgift t o m för Grahl?

    PP

    SvaraRadera
  5. Koppel? Skaffa en vallhund/brukshund nästa gång så slipper ni sånt otyg. En sådan kan man dessutom kalla för "en god herde" och om den får följa med på församlingsutflykt för församlingsherde. Och det ser så roligt ut när alla tanterna och farbröderna springer när hunden vill få tag på alla lösspringande som inte håller sig inom flocken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även en vallhund har drifter som är svåra att styra.
      Vallning av bilar och skogscyklister är inte helt populärt hos husse.

      Radera
    2. Jo men så är också border collien den mest fanatiska vallaren av alla. Pingstvännen bland vallarna, kan man säga.

      Radera
    3. Anna har uppenbarligen inte träffat på samma pingstvänner som jag har gjort.
      De allra flesta tittar konstigt på mig som om jag vore någon sorts sektledare när jag säger "realpresens" och menar att det inte är vanligt bröd och vin(eller druvsaft i pingstsammanhang) som delas ut under nattvarden.
      Pingstvänner i allmänhet är mindre fanatiska än de högkyrklig präster jag träffat på, men avsevärt mindre teologiskt allmänbildade.

      Min Border Collie däremot utklassar alla människor i sin fanatism, speciellt vid åsynen av fårskallar.

      Inte heller min Border Collie.

      Radera
    4. Har två hundar, blandning av Boarder Collie och Finsk Lapphund.Fanatiska hundar som hela tiden vill ut och rastas! Om det inte var så mycket renar i markerna skulle dom få springa lösa/Sven-Åke Nilsson.

      Radera
    5. Peter T: Eller också lägger vi in helt olika innebörd i uttrycket "fanatism". Din nattvardssyn har inget med fanatism att göra alls, enligt mig. Jag talar om ett tvångsmässigt behov att brodera sitt språk med religiösa uttryck, att välsigna hit och dit hela tiden, samtidigt som ens ögon glöder av hat mot den man välsignar, och att smacka dit ordet "Jesus" i ansiktet på vem man än möter, att se ut som en pingstvän, att klä sig som en pingstvän och sätta församlingen före ALLT, såpass att man som t ex mina bekanta kastade in barnen på internat för att kunna missionera för mongolerna, utan tanke på att har man skaffat barn har man faktiskt en skyldigheter också mot dem.
      Knutby. Man kan säga vad man vill om SvK men denna sekt hade inte uppstått där.
      Så var det druvjuicen då. Men där har ju SvK tagit efter.

      Radera
    6. forts. ...lite fel uttryckt "som man välsignar" då nog inte heller en pingstvän anser sig kunna välsigna någon, men du förstår nog vad jag menar.

      Radera
    7. "Knutby" kan inte hända i SvK så länge som irrlärare anmäls till domkapitlet och avkragas.
      Biskoplig kyrkotukt är en bra grej, speciellt med trosbekännelser som referenspunkt.

      Radera
  6. Exakt detta var en faktor vid köp av hund. Kooiker blev det.

    SvaraRadera
  7. Varför kan man inte lägga standardverk inom bibelöversättning, psalmbok och gudstjänsthandbok och sedan hålla sig till dem så att alla får en chans att göra dom till sina? CS Lewis skriver i sin bok "om bön" att bland det värsta som finns är när gudstjänster blir olika varje gång, för man fastnar på ett ytligt stadium av att ha en näsa i agendan istället för att få en chans till den djupare kontemplation och bön som formuleringarna syftar till. Särskilt om man inte är kyrkvan, då man heller inte vet om man ska sitta eller stå eller ta i hand osv. Det bästa för dessa som vi behöver "sänka/såpa trösklarna" för är att sluta peta i allt.

    Meanwhile, gör den exakta motsatsen. Varje gång. Hitta på nyordningar vart tionde år och sälj in det att det är för alla som sitter hemma. När de väl kommer till kyrkan, eller när deras mamma ska begravas, frågar de efter den gamla Fader Vår därför att det är det enda de kan. När min morfar låg på sin dödsbädd, var det enda han kunde säga: "Guds lamm, Guds lamm, Guds lamm". Vad har vi för behov att peta i det som både är bibliskt och bärande?

    Kan inte de som har ett sjukligt exhibitions- och trätobehov hålla laboratorie-mässor nån gång på söndagseftermiddagen, så att alla andra kan få en högmässa eau naturale?

    SvaraRadera
  8. Journalistdygden och den högre kyrkliga byråkratin!

    Intressanta ämnen, må jag skriva. Bloggaren vill tydligen se mer av grävande (kyrklig) journalistik.
    Det vill jag också, har länge själv jobbat med den men fick aldrig någon hjälp av bloggaren - exempelvis i mitt grävande av sanningen bakom Ansgarsliden, den stora ekonomiska skandalen, ni vet.
    Uppenbarligen ville han inte att verkligheten skulle uppenbaras. Än har vi inte sett den utlovade sammanställningen över hur mycket Svenska kyrkan i tresiffriga miljontal lade ut på Ansgarsliden.

    Så när han ondgör sig över att ärkebiskopen och andra inte svarar, så de i gott sällskap av DS själv, kan man sammanfatta. Annars håller jag med honom - och Thomas Grahl också.

    Och hur många gånger har jag på denna blogg frågat om hur många medlemmar missionsprovinsen har. En enkel fråga från en journalist.
    Inga svar. Jag får tolka bloggarens kritik mot ärkebiskopen i dag också som att han logiskt sett också kritiserar missionsprovinsens ledning för dess tystnad.
    Annars är han inte konsekvent. Och konsekvens i kyrkliga frågor är lika viktig som ärtorna är i ärtsoppan!

    Men när bloggaren i dag frågar hur det går till i den högre kyrkliga byråkratin, blir jag konfunderad; vet han, som själv har tillhört den, inte hur det går till där?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lat, det är vad Bengt Olof är. Han vill inte anstränga sig, andra skall vara hans tjänare. Gör något själv, om det nu är så vådligt intressant! Att kolla runt med Missionsprovinsens medlemmar (d.v.s. koinonior/församlingar – enskilda kristna är medlemmar i dessa, endast indirekt i provinsen), kräver inga heroiska journalistiska insatser.

      Radera
    2. Dike = den typiske bloggprovokatören som bara är ute efter en sak - att medvetet förstöra debatten.
      Antonius Block

      Radera
    3. Bengt Olof Dike kan inte skilja på byråkrati och medlemsdemokrati. Byråkratin bor i tjänstemannaorganisationen, inte i de fora där de medlemsvalda sitter.
      De senare är snarare de som är värst utsatta för byråkratin för att kunna göra genomföra sitt uppdrag på ett bra sätt.
      Den som tagit sitt förtroendeuppdrag på allvar borde vara väl medveten om detta förhållande, som är likartat i alla större medlemsorganisationer.

      Radera
    4. Tvärtom så är han ju förutsättningen för debatten som ni älskar att föra här. Jag själv deltar inte i just den debatten men så fort Dike skrivit en kommentar dras kommentatorerna omedelbart till den som solsken till smör och cirka 15 personer, det räcker inte med en eller två, måste sedan upplysa honom om samma sak, dvs hur usel han är. Din kommentar är inget annat ohederlig.

      Radera
    5. Till +Göran och Anna!

      -Visst, bäste Göran, borde jag vara flitigare, men på goda grunder borde Du kunnat enkelt med en siffra ha upplyst oss om medlemsantalet.

      Tystnaden är obegriplig och kan bara förklaras med en sak, vilket jag tidigare gjort.

      Anna,

      -Det är inte bara min person som är usel. Värre är att hela Svenska kyrkan är det i kommentatorernas ögon.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
  9. Skillnaden oss emellan var att jag såg inte bara Ansgarslidens rötter i ungkyrklighetens folkkyrklighet. Jag såg också potentialen. Dike såg ingendera. Han såg en pengafråga och ställde till det så att stället inte kuned behållas. Jag var emot detta. Jag är emot detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett ohållbart svar!

      På rötterna kan inget leva, om jordmånen är dålig och vatten saknas. Jag påpekar bara lugnt, att Ansgarsliden hade varit igång ett bra tag och således prövat "potentialen", som ekonomiskt var katastrofal.
      Det var denna sanning jag blottlade till mångas förtret, däribland bloggarens.

      Jag påpekade redan då att det fanns ett antal andra läroanstalter, bland andra kyrkliga folkhögskolor, som lätt kunde ersätta Ansgarsliden, men den dåvarande kyrkliga överheten, särskilt den som hade ställt till med den ekonomiska skandalen och låtit den fortgå, fann mitt grävande arbete obehagligt.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
  10. "Med tigandet följer tungt medansvar för hur det blir."
    Den meningen är inte helt applicerbar på alla kommentatorer på denna blogg, men en bra sammanfattning av tystnadens diktatur varhelst den visar sig.
    Thomas Grahl tycker sig se tecken på att den visar sig i kyrkoledningen.
    Många skulle nog påstå att den visade sig under handboksarbetet.

    SvaraRadera
  11. Skelet – lands, Olles eller var?
    Undrar 86:an i förskingringen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag vill också veta. Min morfar var kyrkoherde i Skellefte lands. Men han dog för 48 år sen så hans fel kan det väl inte vara.

      Radera
    2. Jag tror det var S:t Olof. Inte Lands, alltså. /M

      Radera