Biskoparna: en samling slashasar

Det var 1950- eller kanske tidigt 1960-tal. En uppbragt präst kommenterade biskoparna som "en samling slashasar" och kompletterade med påpekandet att de inte var "rätte lärare". Indignationen mot prästen styrde in på det där med "slashasar". Att han påstått om biskoparna att de inte var "rätte lärare" gick rätt spårlöst förbi. En klarsynt präst noterade att innebörden i begreppet "slashas" var oklar men att säga att en biskop inte var en rätt lärare, kunde inte missförstås. Vad var egentligen värst att bli kallad? undrade en präst, som bevittnat spektaklet. Plötsligt genomfors Bloggardag av en oändlig sympati för prästen som kallade biskoparna för en samling slashasar. Det beror inte på att innebörden i begreppet "slashas" under årens lopp klarlagts, men detta förhållande eller icke-förhållande förtar inte den inneboende kraften i begreppet. Uppbragtheten är gemensam för många av oss.

Tanken som slog var denna: När biskopar och kyrkostyrelse avvisar ett nytt Artos Missale, vilka tror de att de är? Jag antar att det kom en reservation mot Kyrkostyrelsens beslut i frågan från Frimodig kyrka. Majoriteten med Wanja och Maggan visste nog inte riktigt vad Artos Missale var och att detta missale fungerat som användbar gudstjänstbok. De hade väl förespeglats att denna bok var något annat men ett antal, inte alla, eukaristiska böner återfinns och därtill mycket annat material. En del av detta har inspirerat till det nya i den ny antagna kyrkohandboken. Sades detta och krävdes i kyrkostyrelsen ett erkännande av detta verks betydelse? Sannolikt inte. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa reservationen mot detta idiotiska beslut.

Jag borde kanske ringa dem som jobbat med gudstjänstböcker helt ideellt under hela min prästtid. Borde de inte kunna förvänta sig ett erkännande och ett tack. I normala sammanhang vore det självklart. I det nuvarande kyrkosystemet är det lika självklart att svaret är nej. Ska jag då påpeka att vi har en ärkebiskop nr 2 som inte är döpt i Svenska kyrkan och den första svenska ärkebiskop som är konfirmerad i en unierad kyrka (det vore kul att få se den ordningen för konfirmation) och så vet alla att hon egentligen inte är svenskkyrklig. Hon är inte ensam om det men i alla fall. Biskopen i Karlstad - ?. Nya biskopen i Luleå - ? Bortsett från att det finns sådana som menar, att de biskopar som Antje viger alls inte blir biskopar mer än till namnet.

Modéuspojkarna gör sig märkvärdiga i missalefrågan – mot Christer Pahlmblad av alla. Honom är de för sin andliga växt tack skyldiga. Modéus II tycks inte ha vett att stå samman med Mikael Löwegren. Det borde han ha. Mikael hör till dem som ideellt har jobbat med gudstjänstarbete. Andra har gjort det på välbetalda tjänster och med högst begränsad obekväm tjänstgöring. Missalemännen har lagt sina fria tid på detta arbete. Jag hör till dem som menar att biskoparna borde skämmas. Kyrkostyrelsen – den förstår inte bättre och har inga förutsättningar att göra det. Men reservationen gör att någon eller några går fria.

Nå. Detta är väl småtterier vi inte ska bråka om. Ohederlighet som småtteri – smaka på den och känn på den! Svenska Akademien granskas. Gud hjälpe Svenska kyrkan om fokus flyttas till skumrasket i den. Gud hjälpe Svenska kyrkan än mer om fokus inte flyttas!

Nu kan Kyrkostyrelsen enkelt nitas. När det gällde Akademien sa vår vän Sara Danius att det stod vem som helst fritt att polisanmäla. Det betyder att en ansvarig medborgare kan meddela Åklagarkammaren att ett brott tycks begås. Saken är inte intern för Svenska Akademien. Hur med Svenska kyrkan. Vi vet vad riktlinjerna säger: "När det gäller andras texter, bilder och filmer, är grundregeln att inte använda dem, såvida inte upphovsmannen lämnat tillstånd." Vi vet också  att familjen Göransson lika lite som Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad inte lämnat något sådant tillstånd. Ska det verkligen hävdas att dessa personer inte är upphovsmän eller har upphovsrättigheterna så är det, som moster Astrid skulle sagt, "inte kristligt". Att säga det är väl ett lika allvarligt omdöme som att säga att biskoparna inte är rätte lärare och betydligt allvarligare än att kalla dem "slashasar". Om kamraterna i Svenska Akademien inte haft så mycket annat att stå i, hade jag frågat om begreppets etymologi. Men jag tror att begreppet oavsett innebörd var djupt känt. Av många. Ord kan vara djupt kända utan att deras djupare betydelse klarlagts, inser jag.

Jag vet hur kyrkohandboken kom till. Jag fattar varför. Det fanns en del i kyrkoläran som skulle tonas ner. Vi kan inte ha en kyrkohandbok som antyder att somligt folk, betalande medlemmar i Svenska kyrkan, inte delar tron. Nej, vi sätter oss i ringen och får på så vis in kyrkoavgifterna. Talet om synd och nåd eller om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blir lika förskräckande i Svenska kyrkan som det förskräckte Felix (Apg 24:25) Själva hotet inte mot folket utan mot systemet  utgörs av de högkyrkliga.Det är inte så konstigt. Kyrkan har alltid haft större problem med dem som tror för mycket än dem som tror för lite. Och i 60 år har fiendebilden av somliga svenskkyrkliga varit manifest och generöst distribuerats till en häpen allmoge. Det är skamligt. Men på denna skamliga grund har somliga kunnat klättra sig upp till positioner. De sitter där i trygghet bara så länge folk inte 1) förstår hur det egentligen är, 2) börjar förklara för andra hur det egentligen är och 3) protestera.

Varför ska halvfigurerna få härja fritt? Uppbragtheten har tagit mig i sitt våld, känner jag. Det är för att jag tycker illa om översitteri och bristande generositet. Mycket ska egentligen kunna rymmas i det kyrkliga. Trädet som växer och blir större än alla andra träd fast fröet var så litet, mindre än alla frön, ska kunna rymma alla himmelens fåglar. Det säger jag inte om allsköns läror men jag säger det om den inklusivitet som skulle vara Kyrkans exklusiva priviiegium att gestalta.

Till det idiotiska hör förstås att den ena gudstjänstboken som används söndagen innan blir förbjuden söndagen efter. Hur v ar det när 1942 års mässbok kom? Att detta inte var läget på 1500-talet vet vi. Där firades mässan på övligt sätt så länge mässboken höll ihop. Och jag har, upprepas, varit med om högmässor i Ormesberga kyrka efter år 2000 som sjöngs efter text och melodi från 1942 fast vi hade ny handbok sedan en halv generation tillbaka. Sug på den! Eller ring docenten Pahlmblad!

Nu återstår bara att vänta på Artos produkt. Inte ett Missale men en Mässbok. Ordnung muss sein.
http://www.artos.se/bocker/massbok

Biskoparna har förlorat. Se dem som de verkligen är. För de ska väl inte indexera en mässbok? Men glöm inte att tycka lite synd om dem. Jag säger inte att de ska klassificeras så som Horace Engdahl klassificerades av Kjell Espmark dock. Vad sa Espmark? "Det finns ingen heder kvar i den mannen." Så långt kan man inte gå när det handlar om biskoparna för vi måste följa Den Store Rorsmannens ord: Utan undersökning ingen rätt att tala. Utan undersökning fattade biskopar och kyrkostyrelse sitt förbudsbeslut. Det säger allt om det beslutets tyngd.

I går gick jag nästan på det. "Färre lämnade kyrkan under mars månad". Det verkade konstigt, tänkte jag. Men det var faktiskt 346 färre än i mars månad förra året. I år 6035 och föra året 6381. Hade jämförelsen gjorts med år 2016 var utträdessiffran högre nu. Då var den 2876. Men hur väljer man att presentera statistik? Förklara det för mig. Finns det ingen heder kvar i statistikerna heller?

Finns det inget som muntrar upp? Jag har beslutat att vara en påsklevnadsman under hela påsktiden. 50 fina dagar. Den som är en påsklevnadsman är ingen renlevnadsman, det lämnar jag åt mina vänner samerna. Detta faktum kan förklara att jag närmast blev rörd när jag i går läste Stillsam om kyrkohandbok mm.
http://stillsam.blogspot.se