Sorpresa con Pasqua: Eliternas uppror

Överste Olofsson ringde kl 7. Hans vaktpass var tydligen slut då. Han ville uppenbarligen mest lufta sin häpenhet.
- Du fattade att kyrkostyrelsen undvek att fatta ett beslut utan nöjde sig med något som skulle kunna komma att anses "sannolikt". Är det inte sanslöst?
Jag sa inte emot.
- Givet omständigheterna. Är det inte ett Mi(S)sale Svenska kyrkan ny fått med MTD-snits på materialet inklusive (C)anonbönerna? Vem som är basalt svenskkyrklig vill ha detta?
Också översten vet att vara pigg, käck och munter. När det gäller kyrkohandboksarbetet har det mesta som kunnat gå fel också gått fel. Gårdagskvällen som ni kunde avnjuta på Lovö visade just detta. Beslutsfattareliten undviker fatta beslut. men låtsas att allt sannolikt är helt i sin ordning. Så illa är det. Jag tänkte nu ge ännu en interiör.

Svenska kyrkan organiserar ihop med Lutherska Världsförbundet, Brot für die Welt och Evangelische Akademie zu Berlin just i Berlin en konferens mot populismen. Ansatsen tycks programmatisk: Churches as Agents for Justice and against Populism. Kan man här ana det etablerade mönstret? Eliterna står upp mot det som kallas populism. Det är smärre problem om organisationer, där eliten samlat sig, också organiserar sitt intresse att stå populismen emot. Och vems rättvisa talar vi om? Men kan en folkkyrka som Svenska kyrkan bestämma sig för at vara emot populismen och kan populismen inte vara rättvis? Var togs ett sådant genomgripande policybeslut att enrollera Svenska kyrkan för denna agenda? Inte i kyrkomötet, inte i kyrkostyrelsen. Var?

Min vän Anders Reinholdsson och jag, två trotjänare i beslutsfattarbranschen, ville vara med på konferensen och erbjöd våra tjänster. Konferensen var stort annonserad men inbjudan krävdes. Det borde inte vara så svårt att få en sådan, när Svenska kyrkan är medarrangör. Vi tillskrev generalsekreteraren och föreslog att vi skulle få i uppdrag att följa konferensen och skriva henne en analys av vad vi såg och hörde. Det var uppenbart att vår ansats var kritiskt konstruktiv. Vi såg förstås risken att ideologiska intressenter ville driva en agenda som var ett maktpolitiskt ställningstagande. Eliternas uppror. Christopher Lasch beskrev saken så i sin bok Eliternas uppror och sveket mot demokratin (SNS 2 uppl 2006, 1 uppl på svenska 1995, den amerikanska året innan och då var Lasch död). "De nya eliterna, och i synnerhet de intellektuella, är samtidigt arroganta och osäkra och betraktar massorna med en blandning av förakt och rädsla". (aa s 27) Lasch kan låta som Marx: Marknaden omformar obönhörligt varje institution efter sin avbild (s 82), men Lasch är en övertygad amerikansk liberal. Han menar att populismen är "demokratins autentiska röst". (s 88) Jaha, och Svenska kyrkan ska då organisera en konferens mot populismen?

Göran Greider och Åsa Lindeborg har publicerat Populistiska manifestet (Natur & Kultur 2018). Boken är ett hastverk och borde ha skrivits färdig innan publicering. Författarna är emot högerpopulismen och efterlyser en vänsterns populism. Detta konstaterande räcker för att fråga Svenska kyrkan på vilket sätt denna är "against populism" så pass att konferens ordnas för särskilt inbjudna (och utan besvärande transparens).

På ett äldreboende i Ingelstad, Växjö kommun, drogs sacketterna till kaffet in. Sötningsmedlet ska de boende själva betala fortsättningsvis beslöts. Är det populism att protestera? I dag meddelas att nämndens ordförande ändrat beslutet. Är han då populist? Eller när bankkontoren i Löttorp och Mörbylånga på Öland läggs ner, är det populism att gå med protestlistor? Är det populism att i Moheda i Småland författa ett upprop där vi kräver "full bemanning" på vårdcentralen? (Jag skrev på med tvekan och förklarade att jag för egen del helst ville ha nykter bemanning.) Är det populism att inte riktigt acceptera att det som kallas globalisering ska ödelägga landsbygden och fösa folk till städer av för populisten rätt oklara skäl? Är det populism att ifrågasätta beslut som kallas demokratiska, men som egentligen är parlamentariska och bortom folklig kontroll?

För en folkkyrka just kunde man tänka sig att det funnes en rejäl beredskap att uppfatta just de (miss)förhållanden populisterna vänder sig emot och kanske bidra till en analys av vad som bör göras. Hur eller hur, tänker man så är det rätt orimligt att vara med och ordna en konferens "against populism" och det hjälps inte att det sjungs en vers om "Justice".

Antje ska samtala den bayerske biskopen som presenteras som "Prof. Dr" Heinrich Bedford-Strohm (på tyska) men om situationen i Sverige berättar kyrkokansliets pastor Almut Bretschenider-Felzmann på engelska, konferensspråket. Hon är ordinerad i Tyskland, men bor nu med familj i Sverige. Ska hon uppfattas tala för den globaliserade eliten, den som står populismen emot? Inte vet jag. Jag känner icke den kvinnan. Bara en veritabel fähund skulle göra en lustig poäng av hennes tyska medborgarskap och det är bara samma fähund som skulle påpeka att de som företräder den stolta nationen Sverige vid konferensen båda har tysk bakgrund. Därtill skulle endast samma veritabla fähund försöka locka fram svenska skratt över detta förhållande. Bloggardag kräver nu lite anständighet av de skrattlystna.

Medge att det hade varit av värde för generalsekreteraren att få en insiktsfull rapport om konferensen som underlag för viktiga frågor om det politiska, det som inte är partipolitik men riskerar att bli partisk politik på hög nivå.

Det blev inte så som vi föreslagit. Inte ens efter påstötningar svarade generalsekreteraren på mejlen. Hotbilden är tydlig. En folkkyrka enrolleras i ett projekt som har en spets riktad mot det vanliga folk som eliterna föraktar. Detta kommer inte, aldrig någonsin, att medges. Just därför hade en kritiskt konstruktiv rapport behövts. Nu förstår alla den tysta förutsättningen för vårt konstruktiva förslag, den att generalsekreteraren inte skulle uppfattas höra till just denna elit och därför inte vilja ha några kritiska frågor ställda om konferensen. Var vårt antagande härvidlag felaktigt?

Nu fick alltså de två som beredvilligt anmält sitt intresse inget svar. De begärde ingen ersättning för sin möda, bara kostnaderna täckta och det betydde resa och logi. Det andra stod arrangörerna för (vad kostar konferensen Svenska kyrkan?) Om generalsekreteraren svarat, att hon inte hade dessa extra medel kunde arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, Frimodig kyrka och Kyrklig samling hosta upp slantarna. Det fick trotjänarna veta tyckte de före detta beslutsfattartrotjänarna uppfattade detta löfte som uttryck för insiktsfull klokskap. Det finns de som vill veta mer om den framtid som avtecknar sig i nuet. Bidragsgivarna hade förstås fått varsin kopia av rapporten om bara de två hågade fått en inbjudan.

Den enda rimliga hållningen när det handlar om populism är att lyssna på vad populisterna har att säga, förstå den politiska/sociala verklighet de beskriver och kritiskt värdera de lösningar som förs fram för också populister kan ta miste, men gör det inte alltid. Den korta sammanfattningen av detta förhållningssätt  ges i Cas Mudde och Cristóbal Rovira Kaltwasser, Populism – A Very Short Introduction, Oxford 2017. Populismen är antingen ett hot mot den representativa demokratin (Rosanvallon) eller "demokratiseringen av demokratin" (Laclau) läser vi i boken, som väl beskriver de två positionerna (aa s 79). Argumenten spaltas upp (s 83 men det faktum som återges (s 112) om Tyskland där undervisning blir universalmedlet mot populism kanske inte skulle motivera en konferens just i Berlin, om man nämligen inte har en agenda.

Jag fortsatte mitt förberedelsearbete inför konferensen med Matthew d'Anconas bok Post Truth (2017) samt min gamle vän Terry Eagletons Culture (2016).  Det var väl inte helt bortkastat på mig, några insikter skärptes. Men de lärda referenserna blev till ingen nytta genom en rapport från Reinholdsson och Sandahl till generalsekreteraren. Hon föredrog ignoratian. Det är, skulle Terry Eagleton kunna uppfatta det som, ett vanligt förhållningssätt: ideologisk blindhet (Eagleton aa s 52). Kanske d'Anconas påpekande också är relevant. "Post-Truth is, first and foremost, an emotional phenomenon." (s 126) Detta sagt av en författare som vill instruera sina läsare att slå tillbaka. D'Anconas övertygelse är att det går att undvika apatin och därför slå tillbaka. Men vi måste välja (s 5 och s 146 samt 148).

Insikterna radar upp sig fast vi objudna inte får åka på konferens. Vem berättar vilka från Sverige som blev? Torsdagsdepressionen? Och vem berättar hur antipopulismen utfaller?