På förekommen anledning

I går ringde Lotta från Bonnier och frågade efter Linda, som inte var tillstädes. Bloggardag slogs då av läserfarenheten om hur den tappre soldaten Svejk skulle hanterat att ge Lotta ett så dystert besked  (då vill det till att satsa på det ljusa i tillvaron) så han frågade helt enfaldigt. "Bonniers. Är Åke hemma?" Lotta verkade lite förvirrad och sa än en gång att hon hette Lotta och ringde från Bonniers. Detta, meddelade Bloggardag, hade uppfattats, men frågan gällde nu om Åke var i närheten. Det var han tydligen inte. Lotta tycktes få brått att avsluta samtalet.

Bloggardag återföll därefter i sina penséer: På förekommen anledning (eller vad det nu kan vara) behövs några kommentarer utan att det hela förfaller till ett mer omfattande mastodontverk. Egendomligt nog (hacker?) försvann bloggkommentarer. Det jag kommenterar här kanske då har förlorat sitt sammanhang. Här. Annars inte.

Det sattes ifråga mer än frågades om Luther verkligen sagt något i ämbetsfrågan. När det stod klart att så var fallet, flyttades fokus. Att Luthers tal om "odugliga människor" syftar på män kunde varit en poäng, men denna eventuella poäng gick den förbi som satt fast i sitt eget tankemönster att odugligheten skulle vara något som handlar om kvinnor. Sådant kan hända. Det är därför präster ska ha teologisk utbildning, det vill säga förmåga att röra sig genom Kyrkans alla tider,  läsa texter och förstå sammanhang. Luther pekar på det faktum att alla inte är kvalificerade för ämbetet men de är, skriver han "sanna, heliga kristna". Det kunde räcka rätt långt.

Frågan om manligt och kvinnligt som en stimulerande fråga kanske bara de kan ställa som tror att det är en Guds goda mening med att Gud skapade manligt och kvinnligt och just därför försöker undvika schablonerna för att i stället ägna sig åt skapelseteologi och därtill själavård. Någonstans där hör frågan hemma. Men definiera manligt och kvinnligt är lika svårt som att definiera tiden, för att anknyta  till Augustinus. Vi vet, men kan inte sätta ord på det vi vet.

Till frågan om "underordning" hör en kristologisk utläggning, Kristus ställer sig underst, men det är ett tankekomplex som hör till den högre kursen. Är dessa insikter tillgängliga endast för dem som övat sig att nalkas tillvaron på knä och i gudstjänst. Tills vidare antar jag det.

Att vi läser augustinermunken som "ett trons vittne", som han kallas av de romerska katolikerna, betyder att Luther som teolog är insatt i den stora berättelsen. Annars läser vi väl texter typ Confessiso Augustana om vi vill veta vad vi tror.

Ett frågekomplex handlar om auktoriteten. Kyrkan håller ju Bibeln för att vara helig skrift. Den lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skulle ville anförtro oss. Är vi oense här, blir oenigheterna begripliga. Vad Paulus skriver i 1 Kor är nog rätt klart. Biskopsmötets bibelkommission gjorde reda i frågan. Det är uppenbart att det finns en undervisning kvinnor ger och lika uppenbart att den inte hör hemma i den gemensamma gudstjänsten, där husfadern leder.

Att heresin följer Kyrkan så som skuggan följer den som vandrar i solen, har påpekats tidigare. Så är det från första början. Om en präst har på fötterna och säger: "Så säger Herren" förhåller det sig nog så, givet att prästen har på fötterna, dvs kan ge de bibliska referenserna. Det görs ibland en markering vilken slags predikan prästen avser att hålla när det heter "I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn". Detta är ett högt anspråk men helt rimligt.

Till komplexet om lutherska kyrkor som lär något annat än det Luther lärde finns det väl inte mycket mer att säga. Det förhåller sig så. Den som ser fenomenet upphöjer sig därmed inte till förebild. På vilket sätt upphöjer sig en läkare till förebild genom att diagnostisera ett benbrott? Detsamma gäller frågan om skadan som kv*nnl*g* pr*st*r gjort, en fråga dom måste kopmpliceras och styra bort från person. Bloggardag försökte göra det. Då efterfrågas "hållbar dokumentation". Ska vi svara som Christopher Wren om St. Paul's Cathedral? "Se dig omkring!"– ?

Till nonsensfrågor hör frågan om läsning av text. Text kan alla läskunniga läsa. Saken gäller textutläggning. Här är skillnaden mellan Kyrkans allraheligate tro (Judas brev) och MTD-religionen tydlig i Svenska kyrkan.
Läkare läkarvigs inte. De får en legitimation. Präster vigd under bön och handpåläggning. Denna "lila handviftning" avgör vad prästeriet är.
Den som ser prästämbetet som ett akademiskt yrke avviker från Kyrkans egen syn på prästämbetet och ställer konsekvent och fullt begripligt nonsensfrågor. Argumentet att någon är besjälad att göra en insats för Herren faller, för den sortens insatser kan göras på många andra sätt än i prästämbetet. Bättre kanske så. Men apologin för de besjälade kan enkelt användas av alla som undrar över avvisade prästkandidater.
Den av nonsensfrågorna som kunde tyckas vara något meningsfullt gäller vad som är realistiskt. Är det realistiskt att begränsa sikten till denna värld och denna tid? Är inte det osynliga livet tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3) det egentliga, realistiska, livet? Vad är reellt? Denna värld som med sina lidelser ska gå under eller det rike Gud berett?

En bloggkommentator har haft boken Kyrklig splittring i sin hand och har därmed tydligen  tillgodogjort sig innehållet. Slutsatsen blir att "skulden" för splittringen läggs på alla dem som markerade kvinnors rätt att bli präster. I boken (s 10) heter det dock: "Det finns alltid ett drag av revision i forskning utan att detta begrepp är moraliskt. Jag ville bara veta." Frågorna om splittring fann författaren allvarliga och fortsätter på samma sida: "Det leder mig till att granska och ifrågasätta bortom den slagordsmässiga förståelsen. Såvitt jag begriper är det den tjänst en teologisk forskare i varje fall kan göra år kyrkan." Om denna bok sa Margit Sahlin: "Dag, du har skrivit en bra bok men hur i allsindar fick du tag på mina brev?"
Bloggardag avstår från att citera från boken s 158 där det finns en moralitet om forskning och forskningsuppgifter och en plädering för kunskap och förståelse..

Metoden att försöka pådyvla kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* en enkel biblicism ("om ni läser bokstavligt här måste allt läsas efter bokstaven") är egendomligt. När frågan om ämbetet kom upp var det tydligen rätt självklart för Svenska kyrkan att göra reda i bibel- och bekännelseargument. Var det helt fel  och var detta ett utslag av biblicism (SOU 1950:48)? På vilket sätt var Anders Nygren fel ute när han talade om "främmande spår" som Svenska kyrkan växlat in på? Är den tanken inte möjlig att intellektuellt tillgodogöra sig och med den som slagruta analysera dagens kyrkoliv?

Frågan om den folkanpassade (kundorienterade) kyrkan kommenterar jag inte. Det är ungefär som när pastor R vid en fredagskonklav i Kalmar pastorat frågade vad Vårsta är. "Så dumma frågor svarar vi inte på här", sa prosten Pehr Edwall då.

Läsningen av bloggkommentarer leder till en slutsats. Det är inte enkelt att stiga ur sin förförståelse. Det sker nog bara genom en seminariekultur, en där samtalet är livsform och läslusten och kunskapsinhämtandet är själva driften.