Sorpresa con Pasqua: Antje vs Maria Schottenius

Det är lite märkligt att Antje uppfattas som en stor teolog. Det kan bero på att hon torgförts som en sådan. Men de som läste hennes publikationslista såg den inte som alldeles imponerande. Samma bok gick runt som fyra, för den gavs ut i lite olika versioner på olika språk. Hennes forksningsresultat  tycktes för dessa akademiker inte ha flutit in i någon lärobok eller anförts som epokgörande i något akademiskt arbete. För dem framstod hon som en vanlig teologie doktor från Lund, inte mer, inte mindre. Så fick hon tjänster i Chicago. Ämnesområdet var "religion" och syftet med denna vetenskap var att visa kompatibiliteten mellan naturvetenskap och religion och kanske främst religionens plausibilitet när det handlar om naturvetenskap. Läkarbarn behöver inte bli så upphetsade av detta. De kan vara uppvuxna i en miljö där kristen tro och naturvetenskap aldrig sågs som motsatser.

Antjes avhandling granskades förresten av prosten Anders Brogren. Denna granskning uppskattades inte av Antje.
http://brogren.nu/recensioner/jackelen_1.pdf
http://brogren.nu/recensioner/jackelen_2.pdf

Så ställdes allvarliga frågor om och till Svenska kyrkan av Maria Schottenius i DN den 26 mars.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-kyrkan-maste-tala-tydligare-om-tron-pa-mirakler/
Antje uppfattade att denna Marias krönika inbjöd "till djupare reflektion". Det betyder i klartext att Antje inte egentligen önskar ta upp Marias utmaningar. Magistralt heter det att "det är oklart vilken empirisk bevisning Schottenius bygger på". Så säger de skitviktiga, inte de resonerande. Och en ärkebiskop skulle med lilltån varsna vad saken gäller. Inte Antje emellertid: "Jag har sett forskning som pekar i en annan riktning." Vilken forskning då – om vi ska reflektera djupare? Källhänvisningar!
https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-kyrkans-symboliska-tolkning-av-mirakel-ar-inget-nytt/

Antjes sätt att använda ord är alltid informationsbärande. Det heter "forskning eller forskningen", "teologin" och "religionen" i Antjes tankevärld. Här möter vi absoluter i ental! Nu fick sålunda kulturredaktören ett ord uppifrån att fundera över. Eller fick hon? Är inte Maria Schottenius sedan skolåren erfaren i hur en klassföreståndare kan använda sin översåtliga position för att döda samtal och känner hon inte igen metoden?

Antje tar fram mystik som motsats till etik som om det var detta saken gällde. Det kan imponera – men på vem? Hon inskränker frågan till mystiken när Maria frågat om själva materialiteten. Det gick jag inte på ens i går, 2 april. Inte idag heller. Inte ens i morgon när det är fader Gunnar Rosendals födelsedag. Frågan ställdes hur det är med mirakler. Hur är det? Sådant ger inte Antje besked om.

"Det finns dock goda skäl att ifrågasätta uppdelningen mellan objektiv-fysiskt och subjektiv-symboliskt", skriver Antje.Vilka dessa skäl är, anges inte. Men uppdelningen är Antjes konstruktion, inte Marias frågeställning. Den har det goda med sig, att när Antje sedan ska lägga ut texten kan hon undvika fakticitetsfrågorna. Hon tar sin tillflykt till mäster Eckhart. Han har inte minst genom den oförglömlige Erwin Bischofberger blivit känd i en svensk kontext, heter det. Då blir jag mer lokalpatriot än jag själv vill vidgå, men nog är det lektor Bertil Brisman i Kalmar, som gjort det mesta för att Eckharts texter ska bli kända och detta i början på 1960-talet. Hans Hof doktorerade på mäster ett tiotal år tidigare och det där med mystiken har till exempel Christian Braw skrivit doktorsavhandling och mera om. Han är doktor i Lund och docent i Åbo. Utifrån Bishofbergers auktoritet för så Antje ett resonemang om förnuftet som sträcker sig vidare mot det transcendenta. Förhållandet är så självklart att det inte är värt många ord. Minsta barn tänker så och det är ett mänskligt sätt att tänka. Men det var inte detta Marias invändningar gällde.

Julens mysterium blir ett mysterium i hjärtat och inte heller detta är så mycket att säga om mer än upprepa fakticitetsfrågan, hur denna process började. På samma sätt med påskens under och graven. Antje skriver: "Blicken i den tomma graven är ofrånkomlig." Jaha. Jag antar att hon menar blicken in i den. Graven var alltså tom. Skulle vi kunna få ett svar var denna kropp, som varit där och varit död,  nu befinner sig? Eller är det blicken som blir poängen? Fokusförflyttningen går inte någon frågvis förbi.

Antje vecklar ut resonemangen genom att veckla in dem. Hon talar text. Det är alls inte så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Klart inte. Den fyrfaldiga bibelutläggningen var utläggningsprincip. Luther röjde lite i detta när den bokstavliga läsningen försummades (om detta finns en värdefull utläggning i Dag Sandahls bok Sann myt, Norstedts 1990, vill jag minnas). Frågan gällde dock inte i första hand bibeltexter utan frågan om mirakler och om de är sanna. Var det så som det berättas?  Den frågan undviker Antje att djupare reflektera över. Hon är uppenbart inte formad av erfarenheter som församlingspräst. Hennes hållning är en annan:

"Både rationell praxisorientering och intuitiv andlighet finns och behövs." Var får hon allt ifrån? Men fortfarande: Detta var inte Schottenii fråga och problemställning, den som alltså enligt Antje är oklar när det handlar om empirisk bevisning! Om någon nu finner Antje pinsam, träder Bloggardag upp till hennes försvar. Det är så här hon tänker och det var detta tänkande som valdes både i Lund och Uppsala.

Att Antje skulle sluta med en vers om språk, bönens språk och handlingens, och föra en apologi om "ett bildat offentligt samtal om tro och religion" kunde man veta. Hon talar som Modéus II, à la Mode. Hon framträder som bildad när hon vill tala om sin enhet, den mellan mystik och etik. Och det gick jag inte på. Hon vägrade ordrikt och omsorgsfullt att ta samtalet med Maria Schottenius. Hon vägrade uppfatta de problem Maria sett. Och det märkliga är knappast att Marias undran inte bara är hennes egen. Hennes frågor är motiverade och högst rimliga.

Antjes problem blir alltmer tydliga. Det är lite synd om henne, tycker Bloggardag. Att exponera oförmåga i DN må så vara. Men fortfarande finns det läskunnigt kyrkfolk, sådana som kan reflektera djupare också. Somligt som flera kulturella läsare av DN uppskattar, går inte hem hos dem som varit med i den kyrkliga gymnasiströrelsen. Heja Maria!

Vad ska stackars Bloggardag svara om någon från detta gymnasialt bildade kyrkfolk träder fram och frågar:
- Vi hålls med en dussindoktor i teologi som från Antjeborg talar för oss alla och utvecklar sin tyska idealistiska teologi. Det är något annat än den sakramentala materialitet vi står för, en hållning skild från det där med profeter som talar och profetior som uppfylls med Jesus. Det hon för fram är en gudsrikestanke i stället för det Guds rike som redan kommit. Vi är inte ett i tron med henne. Varför ska vi ha det så?
Bloggardag har lärt sig av fältmarskalken Mannerheim att i lägen som dessa se vänlig ut men avstå från att svara. Fast ett "heja Maria!" kan Bloggardag ånyo undslippa sig. Det är ett oklanderligt men faktiskt ställningstagande.