Dumt och biskopsdumt

Vad som är dumt i största allmänhet kan skifta, ibland är det svårt att förstå och alltid svårt att heltäckande definiera. Den ackumulerade dumheten i världen en helt vanlig dag utgör en märklig pyttipanna. Annorlunda är det med den specifika biskopsdumheten. Dess särdrag är att den kan framstå som ämabel, upplyst och insiktsfull. Bortom detta är den egentligen vanlig dumhet, men finare. Hos biskopar och professorer är denna finare dumhet av två slag. Antingen medfödd eller förvärvad. Om den medfödda gäller Bengt Lidforss ord: fruktsam som en kaninhona, rastlös, aldrig vilande och utgör personens verkliga existensform. Vi går nu inte närmare in på att dissikera sammanhanget djupare. Professor Holmströms dumhet är medfödd, professor Brings förvärvad, menar Lidforss. Nog så.

Det pågår ett präst- och diakonmöte i Växjö. Biskop före detta Johansson, som städslats att var tredje vecka skriva kolumn i Smålandskomposten, låter det förhållandet att präster (han inte mer än nämner diakonerna i förbigående, märkligt nog) kommer att synas på stan, föranleda några reflektioner. Det är informationsbärande att få en inblick i biskop före detta Johanssons tankevärld. Han finner det alltså vara av värde att för allmogen i tidningens spridningsområde påpeka att "präster är hyggliga – även i grupp". Hur tänkte han då och hur tänker han att folk tänker när det handlar om präster?

Hur har Johanssons syn på präster formats?
Den kyrkovetenskapliga förklaringen är, förslagsvis, att den formats från ett skrivbord på ett stiftskansli. Det är de mindre fördelaktiga bilderna av präster som grupp som utminuteras med slutsatsen att "så länge som vi ser på varandra bara som grupper så frodas lätt både fördomar och förakt." Hur formades alltså Johansson när han såg prästerna från stiftskansliets skrivbord och när han följde Sven Lindegård ut i stiftet? Var det av betydelse att hans bakgrund i det frikyrkliga och hans bristande församlingsprästerfarenhet alienerade honom från de andra prästerna (enkannerligen de högkyrkliga), gjorde honom till överhet och utanförstående med de följder för förståelse och brist på sådan som sådant skapar? Ägnar han sig åt att besvärja en verklighet som egentligen skrämmer honom? Är han de facto rädd för präster själv?

Det finns snälla präster som aldrig fäller ett kritiskt ord om biskopars göranden och låtanden. För dem är det av värde att Växjöborna just får veta varför det rör sig präster på stan. För alls inte så länge sedan hade Smålandspostens redaktör Svensson bevakat prästmötet och gett insiderinformation till den läsekrets som nu en gammal biskop vill nå. Kritiken menar jag skulle handla om att biskop före detta Johansson missade möjligheten att skriva något väsentligt om det som sägs vara mötets tema: Jesus.
Detta är den första kritiska punkten.

Den andra handlar om biskopars tillkämpade folklighet. I detta fall bygger den på att människor skulle ha fördomar mot präster. Så kanske den biskop tänker som inte under några decennier varit hemma hos folk i allsköns ärenden och aldrig blivit ett inslag i årets revyer. Det är där det avgörs. Om biskop före detta Johansson ville medverka till folkligheten – varför skrev han inte att präster är av jovialisk typ "som ni vet: Ni har ju själva mött era präster." Om detta särskilt skulle behöva poängteras. Jag ogillar att präster karikeras för att karikatyren därefter ska vridas ner till en mer rimlig nivå.  Nå, den som under två timmar i går kväll hört 39 präster minnestecknas vet en del som media inte informerat om. Det beror främst på att minnestecknaren Lars Aldén inte intervjuats  om minnestecknandet som genre. Mediafolket fattade inte att detta kunde vara något att göra något av. Och stiftet fick väl inte ut den nyheten heller.

Att någon lovar att om "du i veckan" skulle "stöta på" (han skriver så, den före detta, trots #metoo-kampanj...) okända präster är dessa "rätt hyggliga som grupp också" så är det ett befängt och oprecist löfte. Rätt hyggliga? Sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Vad betyder utsagan? Om en präst som till exempel just fått en p-bot i Växjö, kan man då förstå att en sådan präst är "rätt hygglig"? Jag har för egen del mött präster som visat sig vara rätt ohyggliga. Ska biskopar nuförtiden uppfattas som "rätt hyggliga"? Anders Wejryd kommer förresten till Växjö.

Just denna vecka är det många präster i Växjö men alltså få i Alvesta, Älmhult, Ljungby för att inte tala om Ormesberga eller stora städer utanför tidningens spridningsområde. Att en ansenlig skara tidningsläsare inte rör sig just i Växjö och därför allra minst denna vecka kommer att se en grupp präster, kan vi naturligtvis bortse från (det är bara intressant som illustration till hur snett det blir i Växjö stift, där tydligen Växjöperspektivet är det som räknas. Detta har jag dock vetat länge). Men löftet kan före detta Johansson verkligen inte stå för. Det finns grupper av mycket antipatiska präster. Jag skulle vilja mana klokt folk att hålla sig på avstånd från dem. De är ohederliga, heretiska, intellektuellt lågpresterande, lata och överbetalda präster. De upplever sig arbeta hårt men de får ingenting gjort. De framstår som ljusets riddarvakt bara genom att svärta ner bakgrunden. Somliga av dessa veritabla dumskallar gör sig en vacker kyrklig karriär.

Med detta är ingenting sagt om biskop före detta Johansson. Det är en till synes vänlig själ. Bloggardags oreserverade men inte kritiklösa sympati har han. Och det finns goda präster också. Icke utan rörelse följde jag minnestecknandet i går kväll. Där fanns en del präster man oreserverat kunde anförtro sig åt. Att präster är till för sådant anförtroende kunde före detta Johansson kanske också nämnt?

Ska till allt detta fogas en rad om kyrkohandboken? Med största nöje. Det blir ett skriftetal.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-maste-svenska-kyrkan-paminnas-om-sjunde-budet/