Kallelseglädje

Ibland kan en insikt slå. Jag slogs av insikten om bristande kallelseglädje. Jag kunde kalla fenomenet "bristande kristen jädraranamma-hållning", men det språkbruket skulle kanske störa. Vart tog det där med att rekrytera folk till arbetet när fälten vitnar till skörd? Har inte de kyrkliga lönearbetarna på senare år tett sig alltmer håglösa?

Jag funderar på gamla präster. Olov Olsson i Kalmar och senare i Torslunda som exempel. Där satt takterna i hela livet. Han ville något. Han röjde av sitt skrivbord varje dag och var beredd på nya utmaningar varje morgon. Han ville ha en gitarr när han fyllde 50 år för han ville lära sig spela, det var en kunskap han kunde ha nytta av i ungdomsarbetet. Jag säger bara det. För Olle var tiden arbetstid och den var kort, för mycket skulle hinnas med. Han var ungdomspräst på många sätt, präglad av den ungkyrkliga väckelsen, och kallelsemedveten. Är detta skillnaden? Dåförtiden var det viktigt att i församlingsleden hitta prästkallelserna och fostra dem. Rune Klingert är ett annat exempel på den sortens präster. Han rekryterade "fullt normala" ungdomar. Det gick att begripa vad han menade.

De prästkandidater dessa präster hittade skolades. Stig Hellsten hade skrivit en liten småskrift om vad det var att vara präst. Böcker av PO Sjögren kunde läsas i min generation och sedan gick vi vidare och läste vad PO läst. Det var en tid som präglades också av kamratfostran. Tillsammans kunde många gestalta både en gemenskap och sina individualiteter i den. Det skedde därför att vi togs till vara. Jag säger bara Sommarkyrkan. Det är med ansvar människor växer.

På den tiden var diakonat och prästeri alls inte en andra karriär. Det var detta som kallelsen gällde. "Livet helt för Gud". Och så kom unga präster ut. Prosten Thomas Ehde kunde om en av dessa unga säga: "Det var den bäste adjunkt jag varit kyrkoherde under." Jag säger inte att det var bättre förr, men jag undrar om inte vi var bättre förr.

Den allvarliga frågan kan också Bloggardag, pigg, käck och munter, ställa. Vad har hänt? De två dikena tycks  vara "det nedstämda" och "det uppsluppna". Det nedstämda är de kyrkliga lönearbetarnas suckan. Dessvärre kan denna nedstämdhet hanteras med uppsluppenhet. Förr hade församlingsarbetet präglats av kyrkoårstiden. Fastetiden var inte tiden för tjo och tjim. Nu läste jag häftet med sånger i en ärorik församling som samkade (skånska!) folk till allsång just i heliga fastetider. Det var Rosa på bal, Svinnsta skär och Sunnanö och därtill Änglahunden, den oskyldigt blå himlen och så till sist Härlig är jorden. Björnarna var också med. Håll om mig, Björn Skifts, och Du är det finaste jag vet, som Björn Afzelius fick till det. Få är för trams så mycket som Bloggardag, men det ska vara ordning och reda när man tramsar. Tiden är dock nådatid. Har inte församlingen en annan kallelse än de där underhållningarna med sång, spel, bilder från resor och allt annat ointressant vi frekvent bjuder på och låtsas vara det viktiga alla längtar efter?

Jag frågar enfaldigt, men Bloggardags gamla erfarenhet är erfarenheten av kyrkokristna som läser teologiska böcker och talar med varandra om dem. De köpte ett par sådana böcker varje år och läste. De åkte på kyrkodagar eller andra fromma samlingar. De behövde lite extra för de var lidelsefullt intresserade och några hade uppgifter som lockade till fortbildning. Söndagsskollärare läste naturligtvis Textutkast för söndagsskolan. Idogt lekfolk prenumererade på Svensk Pastoraltidskrift och idoga unga i Lund och Uppsala byggde boklådor. Arken i Lund har överlevt. Detta projekt var ett teologiskt fortbildningsprojekt buret av kallelseglädje. De kyrkokristna är läsare. Det finns ett ärende och det finns ett sammanhang. Kallelsen var att gestalta bådadera. Och detta var inte en möjlig syssla när det andra jobbet blivit tråkigt. Detta var själva Sysslan, meningen med livet.

Ni märker att Bloggardag börjar bli gammal och går i minnenas boningar. Det kan bero på det drar mot siste april. Därtill är det i dag just en månad kvar till bokreleasen i Lund. Alla är välkomna. Det blev Laurentiistiftelsen och det kan bli trevligt att träffa gamla vänner och bekantingar, tyckte förlagschefen. Kl 13 i kyrkan med introduktion, därefter mingel. Det betyder att också resande är hemma till kvällens göromål. Alternativt kvickt tar sig hem för att börja läsa boken.

"Var det inte väldigt roligt att skriva boken? Kallelseglädje!"
Bloggardag tittar nyfiket på Dag Sandahl, som skrivit boken En annan Kyrka (kolla Gaudetes hemsida).
Han tittar tillbaka och frågar: "Hur har du kunnat få för dig att kallelseglädjen alltid ska vara rolig? Den är glädje på annat sätt."

Detta var en suck som gick över Bloggardags förstånd. Han kanske passar bättre i det där församlingshemmet med fåniga sånger för underhållningsbenägna pensionister i heliga fastetider? Men stalltipset är att författaren kommer att muntra upp sig och mingla med något att hålla i handen. Utan allsång dock. Om inte Hasse Andersson kommer och sjunger om himlen, förstås, med frågan om det inte talas det grannaste språk som finns i himlen, skånska: "De rätta R-en hos Herren." Underbart i sin art. Men det kanske blir för mycket. För mycket av skånsk kallelseglädje, menar jag.