Ponera mera!

Ponera mera eller tänk det otänkbara mer vidlyftigt, tänkte Bloggardag. Det finns en otrevlig mänsklig vana att kalla företeelser med fel namn och ge dem intellektuellt understöd med fel argument samt därtill göra det som är rätt men av fel anledning och med dåliga skäl. Om ni håller med är det oproblematiskt. Om ni vill säga emot ska ni passa er. Orden är Gilbert Keith Chestertons. Han är väl en auktoritet som står över det mesta.

Hans mission var att stå upp för det normala mot det abnorma, hävda förnuft mot oförnuft, det meningsfulla mot det meningslösa med problemet att vi vardagsvis rör oss i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld. Fast vi låtsas att världen är precis det andra; att det som är helt normalt. Tänk om de kyrkokristnas uppgift är att demaskera eländet, helt enkelt, och tänka det otänkbara: att det som våldet skapar och idiotin framföder inte är evigt. Ponera!

Det finns en mängd normalitet som egentligen är abnorm men den får pågå för de flesta uppfattar inte det abnorma och tänker att "det är som det är, för hur skulle det annars vara?" Jag tänkte inte exemplifiera med Svenska Akademien och det beror bara på att frestelser är till för att övervinnas. Men hur är det med Svenska kyrkan? Är det verkligen normalt för en kristen kyrka att låta en bestämd grupp av hårt arbetande präster definieras bort av kyrkopolitiska skäl och detta, för att tala  klartext, av skäl som på lite djupare sett är partipolitiska och i grunden sekulära? Vad är det för normalitet om dessa maktintressenter styr ett kyrkosystem med följd t ex att de som röstas fram som biskopskandidater konsekvent väljs bort av just kyrkopolitiska skäl. Valmanskåren vill ett men  den politiska makten stoppar valmanskårens utslag. Och detta gäller också när valsystemet gjorts om för att normalisera förhållandet, som alltså valmanskåren i det längsta försöker stå emot. I skilda stift röstades sju gånger en biskopskandidat fram, men utnämndes aldrig. Normaliteten var abnorm. Alla visste, några protesterade. Men det var mest att finna sig i den abnorma situationen.

Eller prästrekrytering. Det viktiga är att få in rätt folk på positioner i organisationen och få bort annat folk. Då skapas en normalitet. Konsekvensen av den blir till sist katastrofal för det är en annan rekryteringsprincip än kompetens som slår igenom. Ett sådant system ser starkt ut men håller begränsad tid. Det abnorma duger inte som mått.

Uppstår det sedan prästbrist i en av två betydelser, blir det problematiskt. Den första betydelsen är att det kommer för få prästkandidater, tjänsterna kan inte fyllas. Den andra betydelsen är att de som kommer inte är kyrkliga, inte uppfattar ett kall utan har skaffat sig ett jobb och hanterar prästeriet just så. Prästbrist i den första betydelsen är lättast att upptäcka. Förklaringen att bristen beror på kyrkopolitiska beslut, nämns sällan. Konsekvenserna av en situation i den andra betydelsen är lika katastrofala. För vem som uppfattar det abnorma vill i längden vara med och betala för det?

Förändringen i synen på prästen och prästens förändrade syn på vad prästämbetet är och innebär är en förändring som får djupgående konsekvenser. Prästen blir lönearbetare. Detta är den nya normalitet som i kyrklig mening är abnorm. Det finns i svenskt kyrkoliv föga av medvetenhet om ämbetet, det Gud ger oss för att vi ska få den saliggörande tron. Det beror på att ämbetsfrågan blivit kyrkopolitiskt laddad och då kan de grundläggande frågorna inte ställas. Detta blir själva normaliteten. I det ekumeniska samtalet är dop, nattvard och ämbete viktiga ämnen. Knappast i det svenskkyrkliga församlingslivet. Där är teologisk omedvetenhet snarast normaltillstånd. Så var det inte för högkyrkliga präster. När jag var något yngre visste den sortens präster att medvetandegöra. Det var en hållning som inte bara var 68-hållningen, det var den högkyrkliga grundhållningen.

Välan, hur förhåller man sig till en normalitet som egentligen är abnorm? Man står den emot, anpassar sig inte. Den som anpassar sig tror sig vara smart men kommer till sist att stå med Svarte Petter. Den ansvariga hållningen är Chestertons.

Ponera nu att det finns några grundbultar i Svenska kyrkan som alla tror är normala och ditskruvade efter monteringsanvisningar och säkerhetsföreskrifter läs: Bibel och bekännelse) men att det har fuskats och grundbultarna inte sitter som de ska. Ponera att de som sagt just detta och därför förpassats ut i marginalen har rätt och att detta visar sig? Det vore inte första gången i historien som grundbultarna i stora system visar sig inte hålla. Vad händer då? De upphöjda får gå i vanära. För att det ska bli så, krävs något som egentligen är enkelt: människor som vardagsvis rör sig i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld och kyrkostruktur och beskriver företeelserna just så samt ställer frågorna om grundbultarna monterats efter anvisningar och föreskrifter.

Vi som varit med ett tag borde inte tänka att det otänkbara är otänkbart. Det är i högsta grad tänkbart. Så varför ska man lita på att ett beslut som fattats på ett sätt som döms ut av de sakkunniga? Den frågan kan ställas inför ett beslut år 1958 men gäller också beslutsprocessen som gav kyrkohandboken 2018, den process som kantats av problem och haverier. Så för oss som vill tänka gäller det uppmuntrande ordet. Ponera mera!